Pixies - Frank Black - Kim Deal - Breeders åter till Startsidan

Besök Frank på hans sajt www.frankblack.net eller Kim/Breeders på sajten www.breedersdigest.net


Ja, jag är nog en utdöende urtidsödla som idag gillar skön klassisk pop och garage rock á la Kinks, Ramones, Blondie, Brian Wilson och Pixies.
Inget kan vara mer ute och de ängsliga modesnören som idag recenserar musik i svenska tidningar kallar väl detta för "trött och uttjatad indie".
Nej, idag skall den hippa musiken vara en köckenmödding av world music, balearisk (?) jazz-whatever titta-vad-många-coola-influenser-från-musik
historien-jag-kan-smälta-ihop-till-en-enda-urtrist prettosoppa för konststuderande medelklassungdomar och som ultrasvåra och dryga tråkmåns-
recensenter gillar. Aaah, så banalt uttjatat säger väl den 20-åriga arkitekt-studenten eller den unga hippa musikrecensenten på kvällstidningen om
en klassisk Brian Wilson/Ray Davies låt, skimrande i sin tidlösa skönhet, var är de afro-balearisk-brasilianska-krautrock-Nina Simone-Miles Davis-
Kurt Weill-Joni Mitchell-Robert Wyatt tonerna ? Zzzzzz...snark, nej, nej, urrk, Fuck It! Låt oss istället tala om The Pixies.

Bandet återförenades flera ggr för att turnera och framföra sina gamla låtar och 2013 meddelades att Kim Deal hoppat av och att man skulle släppa
nytt material med nya medlemmar. 2013 och 2014 släpptes 3 EP och albumet Indie Cindy, och 2016 albumet Head Carrier, men det är en annan story ...

The Pixies ........ The Best Rockband, Ever


S
licing up eyeballs, i want you to know, girlie so groovy,
i want you to know, don't know about you, but i'm a chien
andalusia, wanna grow up to be a debaser, debaser .....
 
Ur fantastiska Debaser, från alla tiders bästa indie-rock-band, ja, och mellan åren
1988 och 1991 även världens utan tvekan bästa rockband, alla kategorier - Pixies,
bandet som sparkade igång den amerikanska indierock-vågen, men inte var nog
HOT inpackade för att slå riktigt stort även kommersiellt. Men de gjorde i alla fall
2 av rockhistoriens allra bästa och mest inflytelserika plattor, nämligen ...
 


Efter EP'n Come On Pilgrim 1987 kom så 1988 debutplattan Surfer Rosa.

Ett album som allmänt anses vara en milstolpe, då den sparkade igång den amerikanska
alternativ/indierock vågen och som höjdes till skyarna av närmast chockade och lyckliga
musikskribenter. För att inte nämna den flodvåg av band som startades i samma anda,
som bl a Nirvana och The Smashing Pumpkins (Kurt Cobain lär ha sagt att hans mål bara
var att försöka göra något lika bra som Pixies, att det han gjorde var ripoffs på Pixies).

Plattan innehåller klassiker som Bone Machine, Nimrods Son, Kim Deal's aningen obscena
Gigantic och fantastiska Where is my Mind och den producerades fint och avskalat av
Steve Albini. Hur fullständigt osannolikt bra och hur musikaliskt banbrytande fräscha
bandet lät vid den här tidpunkten kan ses och höras på en Live DVD Live at the Town
and Country Club - London May 1988 (se mer nedan)
     
 
Jaha, så kom då året efter, 1989, en av alla tiders bästa rockplattor Doolittle.
Vad skall man egentligen säga ? Jag saknar ord för att beskriva hur osannolikt bra detta
album är, men den inleds med Debaser och sen följer 14 fulländat perfekta låtar till som
Monkey Goes to Heaven, Mr. Grieves, Here Comes Your Man , Hey och No. 13 Baby.

Den producerades av Gil Norton och jag har med både Surfer Rosa och Debaser bland
mina favoritalbum All Time ihop med bl a Kinks Village Green Preservation Society,
Brian Wilson/Beach Boy's Pet Sounds och Smileprojektet, och Ramones häpnadsväckande
debutalbum
 
guitar, vocals  



Charles Michael Kitteridge Thompson the IV alias


Black Francis - Francis/Frank Black

Indierockens Mozart, J. S. Bach, Ray Davies, Brian Wilson, som dels med Kim Deal,
Santiago och Lovering och dels solo skapat ljuvlig gitarrbaserad rock pop punk) med
smarta och sköna melodislingor och häpnadsväckande ackord.
En både tung och farligt nydanande alternativrock och ren pop-poesi samtidigt

bass, vocals  

 

Kim Deal

Indierockens drottning fick inte bidra med sina egna smarta låtar och Pixies splittrades.
Kim gjorde 1990 hyllade albumet Pod med egna gruppen The Breeders och 1994 kom
succé plattan Last Splash med bl a grymma Cannonball, en av 90-talets skönaste låtar
(nu ihop med bl a tvillingsyrran Kelley Deal).
Kim har också haft gruppen Amps, och även turnerat med Pixies i olika återföreningar,
och har, förutom att vara en av de skickligaste basisterna inom rocken, en underbar röst

Joey Santiago, guitar   David Lovering, drums
 
Pixies - Live: Where The Action Is - Stockholm June 12-2009

 


Man inledde sin tillfälliga återförening för sommarturnén 2009 med en spelning i
Stockholm på Where The Action Is den 12 juni. De gick på innan legenden Neil
Young och spelningen lär ha varit finfin, även om vädret var fasansfullt med regn
hela dagen och ca 8 grader på kvällen, ryys. Någon sensation med nyskrivet Pixies
material blev det inte, men ändå, och personkemin mellan Francis och Kim var bra.
795 kr för en endagsbiljett och då fick man se Chrissie Hynde och Neil Young m.fl.

Sommarblues 1: saknade stålar och missade konserten men hade väl fryst ihjäl
Sommarblues 2: en "hemlig" spelning kvällen innan på Fryshuset, där de övade och
smågullade med varandra inför ett liten skara. Inbjudan tidigare samma dag på Frank
Black Net-sidan. Om detta visste jag intet - och jag kommer att gräma mig lääänge.
Tänk: Pixies i en liten intim lokal och med Black och Kim på solskenshumör. Arrrrggh

     
 


DVD med en helt FANTASTISK konsert "Live at the Town and Country
Club - London May 1988
"

Från storhetstiden kring Surfer Rosa och innan Doolittle, när Pixies var världens absolut
bästa rockband. Så bra att jag som gammal pop-power pop-punk-garage-indie-rock-älskare
fick glädjetårar i ögonen. Konserten 41 minuter.
Ja, jag börjar bli gammal nu, fick min första popsingel 1966 med Kinks-Dead End Street.

Det är bara tragiskt att gruppen aldrig fick det stora kommersiella (även om de fick det
kritikermässiga) genombrottet de förtjänade utan att de mer hippa (sexiga ?) epigonbanden
som följde fick all credit för rockmusikens re-animering efter det rätt svaga 1980-talet. OK,
Nirvana's Nevermind och Smashing Pumpkins Siamese Dream t.ex är ju bra album, medges.

Sju musikvideos finns med här också, bl a Monkey Goes to Heaven och Debaser samt On
the Road Tour Footage från 1989, ca 30 min. Bandets videos från den här tiden var nästan
provokativt o-coola för den tidens skivpublik (även om musiken är himmelsk) vilket nog
bidrog till att bandet sålde mindre plattor än vad annars hade varit möjligt.

Vidare röster om Pixies från andra artister/musikjournalister, Fanboys. ca 50 min: Nästan
rörande att höra tråkmånsen och stora fanet Bono hylla bandet som USA's kanske främsta
genom tiderna. U2 med sin saggiga arenarock, Bono likt Salieri i Mozartfilmen som förstår vad
som är genialisk musik men är helt oförmögen att själv skapa den, och detta, FÖRSTÅS även
om de själva badar i pengar i motsats till Pixies

   

 

 

Bossanova

1990 kom gruppens tredje album som delvis också den är briljant med låtar som Velouria,
Rock Music, All Over the World, Allison och Cecilia Ann, men också med några klart
svagare låtar. Francis Black's inspiration tycktes tunna ut efter några år av explosionsartad
kreativitet på högsta konstnärliga och musikaliska nivå och dessvärre lämnade han inte heller
något utrymme för Kim Deal's låtskrivande, varför gruppens splittring oundvikligen började
att inledas. Kim Deal som startade upp egna projekten The Breeders (se nedan) och Amps.

Bossanova: Som någon sa "A kind of a update of 1950's music (surf) made by a psychopath"
- fast då positivt menat förstås. Men, sammantaget känns det nog ändå som att den här är
den mest ofokuserade av gruppens plattor, kanske den svagaste.
Pixies turnerade ju som vansinniga världen över vid den här tiden, vilket nog förklarar flera
låtars karaktär av utfyllnad. Dessutom var det svårt att överträffa Doolittle som ju var 100 %

     
 


Trompe Le Monde

Pixies 4e missförstådda sista platta kom 1991 och gruppen som hela tiden utvecklat sin musik
överraskade här med ett mycket hårdare sound. Ett nästan konstant mangel om rymden, religion
och med diverse mer eller mindre kufiska referenser. I stort sett helt borta ur ljudbilden är nu ....
Kim Deal, och Eric Drew Feldman tillkom på keyboard/synt. Kort sagt, mer ett solo-projekt av
Frank Black i samma anda som hans 1a och 2a soloplatta än det Pixies vi vant oss vid.
Men credit ändå att man/han vågade söka nya vägar utan att bry sig om förväntningarna.

Många har faktiskt den här som sin favorit-Pixies platta och den kräver några spelningar innan
den sitter. Först kan den ge ett förrädiskt mangel-intryck, men jag lovar - plötsligt träder alla
de vackra, vackra melodiska hookarna fram
och den här den sista Pixies plattan kanske rentav
har blivit min favorit med gruppen.
Den inleds iaf med 3 suveräna låtar: Trompe Le Monde, Planet of Sound och Alec Eiffel med
det där orgasmiska outrot (ett outro endast överträffat av No. 13 Baby från Doolittle)..

Därefter inledde Frank Black sin solokarriär med en kolossal mängd ofta fullkomligt lysande
men tyvärr också fullständigt ignorerade
plattor, ett av de stora mysterierna


The Breeders


Indierockdrottningen Kimberley Deal's grupp. Deal, den coola rockikonen, låtskrivaren, grymma basisten och sångerskan med den
sensuella rösten blev varje indiekid's våta dröm. Kim har också haft projektet The Amps (med fina låtar som Tipp City och Pacer) och
tvillingsystern Kelley har haft gruppen The Kelley Deal 6000. Gruppen Dandy Warhols tribute "Cool as Kim Deal" säger en del om
hennes cred inom den alternativa rockvärlden, hon är en Ikon.

Efter sitt andra avhopp från Pixies år 2013 har Kim Deal fortsatt att skapa musik med sitt Breeders och då med trummisen Jim McPherson
och basisten Josephine Wiggs med igen. 2018, tio år efter senaste albumet har man återvänt med kritikerrosade plattan All Nerve, och
hösten 2018 dök en av årets bästa låtar, Spacewoman upp som en cool video regisserad av britten Richard Ayoade. Det låter kanon och
som om man färdats i tiden till det tidiga 1990-talet och debutplattan Pod och det där särskilda Breeders-soundet man älskar

 

Kim Deal spelade med sitt The Breeders på Berns, Stockholm den 26 augusti 2008. Det var
lite folk där då media inte skrivit om spelningen .... som bekant skriver numera s.k. musik-
journalister om "riktiga" och "relevanta" artister som Britney Spears, Sanna Nielsen eller
Beyonce .... Fniss! Nåja, några skribenter gav positiva omdömen (se nedan) och vi som var
där fick se en Kim Deal i fin form och en bra konsert där systrarna gav oss värme och glädje.

Kim drog igång med Amps Tipp City, Huffer följde, sen bl a Pacer, låtar från nya plattan,
Happiness is a Warm Gun från Pod och från Last Splash, No Aloha, Divine Hammer,
Cannonball (förstås) och som avslutning en fin version av den vackra Drivin' on 9.

De som stod längst fram fick sen skaka hand med legenden Kimberly Deal, och så kunde man
köpa en charmigt udda Breeders T-shirt. Niklas Wahllöf recenserade positivt i DN och Kristin
Lundell skrev i SvD att de "...spelar koncisa och ostajlade indie-rocklåtar som existerar i en värld
helt fri från modebloggsposer..." Ja, jaa, jaaa, och visst är det alldeles underbart

     
 

Efter att Kim Deal 1988 startat sidoprojektet The Breeders ihop med Throwing Muses Tanya
Donelly, och även med Josephine Wiggs och Shannon Doughton - onekligen ett riktigt grymt
All-Female rockband det, kom så 1990 ....

Pod

En riktigt bra och kritikerhyllad platta och absolut 90-talsklassiker och kanske egentligen en
bättre platta än Last Spash, även om det inte finns någon Cannonball eller Divine Hammer.

Med bl a läckra Glorious, When I Was a Painter, Iris, Limehouse och en riktigt bra version av Lennon/McCartney's Happiness is a Warm Gun, och alla låtar utom den sistnämnda skrivna
av Kim Deal. Mästerproducenten Steve Albini satt bakom ljudspakarna igen

Men Tanya Donelly fick bara med en halv låt på plattan och surnade till, lämnade gruppen.
Kim Deal gjorde en Francis Black mot henne? Nå, Kim's tvillingsyrra Kelley anslöt istället så
småningom och med en varierande besättning på bandets övriga poster genom åren sen

     
 

Cannonball

Ahooh ... Ahooh ... Ahooh ... Ahooh ... Ahooh ... Ahooh ... spitting in a wishing well,
blown to hell ... crash i'm the last splash, i know you little libertine, i know you're a real koo
koo ... hey now, hey now... want you koo koo ... canonball

Ha, ha, Kim Deal's djupa låttext ihop med några oemotståndigt sköna gitarr-riff ger oss
90-talsklassikern och odödliga power pop pärlan Cannonball.

Om nu inte någon satans jämra tevereklam för trosskydd eller rakhyvlar holkar ur låten vill
säga ..... må månglarna brinna i helvetet för att använda de skönaste pop-klassikerna till sitt
nasande ..... hörde nyligen LA's underbara låt There She Goes användas till en soppreklam,
och Ja, jag tror bestämt jag hört Cannonball till någon reklam också ....förstås.
Naturligtvis så får väl låtägarna betalt, men ändå ...

 

     
  Last Splash

Sommar, solsken, en öppen sportbil (eller en nyservad sportcykel) med luften i håret och en
riktigt, riktigt skön Feel Good Power Pop-Rock platta i spelaren, detta förknippar jag med 1993
års Super Hit album Last Splash från Kim Deal's Breeders. Troligen den kommersiellt mest
lyckade plattan från någon eller något Pixies relaterat.

En skön men spretig platta med klassikern Cannonball, ljuva poplåtar som Divine Hammer och
Drivin' on 9, några skönt skramliga rockiga låtar typ av anno Surfer Rosa som Hag och Saints,
och några mer eeeh... "intressant" kufiska nummer som den märkligt fascinerande No Aloha

Med på plattan är tvillingsystern Kelley Deal (vem är vem på fodralet?) och Canonball blev en
hyfsad hit, inte minst på den då populära och respekterade (those were the times...) musikkanalen
MTV där en video av Spike Jonze och Kim (Sonic Youth) Gordon rullade ofta
     
 

Title TK

Den minimalistiska och mörkare (mer Pod än power-pop á la Last Splash) men fascinerande
Title TK kom 2002 med 12 låtar inspelade 1999-2002 och plattan producerades av Steve Albini
förstås. Möcke, möcke bra som Svennis säkert skulle säga om han nu hade tid att lyssna på
indierock i sitt värmländska mansion.

1. Little Fury 2. London Song 3. Off You 4. The She 5. Too Alive 6. Son of Three
7. Put On A Side 8. Full On Idle 9. Sinister Foxx 10. Forced To Drive 11. T And T
12. Huffer - alla skrivna av Kim Deal ensam (utom låt 1 och 9)

Inte en dålig låt, men populäraste låtarna på plattan är väl konsertfavoriten
Huffer och Son of Three

     
 

Mountain Battles

I
april 2008 släpptes Kim Deal's första Breeders projekt sen 2002 - Mountain Battles.
Alternativrock var ordet, ännu strävt spretigare än Title TK och helt utan några indie-
örhängen som Cannonball och Divine Hammer, eller ens Huffer, den här gången.
Motsträvig tar det nog några lyssningar innan den sätter sig, men plattan mottogs i
alla fall mestadels positivt av musikpressen

OBS - Konsert! Indierock-drottningen, legenden Kim Deal spelar på Berns, Stockholm den
26 augusti 2008 med sitt band The Breeders (med tvillingsyrran Kelley Deal).
Oj, jag är hela 49 år gammal men känner mig som ett uppspelt barn över att äntligen få se
denna fantastiska kvinna framträda

Om konserten - se ovan

 


Black Francis - Frank Black
Francis Black

 

 



Hail The King - The Fat Guy Rules - Äras den som äras bör


Socialstyrelsen varnar: Denna skiva kan vara starkt beroendeframkallande
och framkalla abstinensbesvär vid utebliven regelbunden spelning


Frank Black's andra soloalbum Teenager of the Year från 1994 är nog en av, inte bara 90-talets,
utan också alla tiders bästa rock/pop-plattor. Givetvis floppade den kommersiellt då skivan hade
fel fodral, för fel sångare och för bra låtar och då den skivköpande massan aldrig kan underskattas
nog mycket. Annorlunda än Pixies-stilen, borta är skriken, för ett mer melodiskt sound och ihop
med Surfer Rosa och Doolittle svävar den i rockhistoriens allra högsta sfär.

Hela 22 angenämt korta låtar och de allra flesta är utsökta fint tillslipade små rock-pop mästerverk
med djupt egensinniga texter. Plattan rivstartar med punkiga Whatever Happened to Pong ?,
intensiva Thalassocracy och den sprött vackra Abstract Plain - kanske den bästa starten på ett
album EVER.

Superabound låter som något från Kinks Village Green Preservation Society och White Noise
Maker är magnifik. Black låter ibland som Lou Reed, ibland som Ray Davies eller Roky Ericson

     
 




Frank Black's första soloplatta från 1993 med samma namn, producerad ihop med Eric Drew
Feldman ex-Pere Ubu, inleds med den mäktiga och vackra Los Angeles, som vältrar sig över
en och som är en av hans allra bästa låtar överhuvudtaget, vilket inte vill säga lite det, och
den bästa låten på plattan förstås.

Sen är det en blandad kompott där jag gillar Fu Manchu och instrumentalen Tossed, båda
med skönt saxofonblås. Two Spaces och I Heard Ramona Sing är också underbara, men sen är
det en hel del iof sig personliga Frank Black kompositioner som som bäst bara är OK.
Låtar som på hans nästa platta Teenager of the Year hade polerats ett snäpp ytterligare till
perfektion. Brian Wilson/Beach Boys covern Hang on to Your Ego är ......

Nej, nej, nej....stopp, efter att ha lyssnat på plattan i 2 veckor i sträck så har låtarna liksom på
Trompe Le Monde växt, surprise, surprise, och plattan är rentav nästan, nästan lika bra som
den som kom året efter, nämligen...

- Teenager of the Year !

     
 

Kungen lever! I början av 2008 släppte Black Francis denna miniplatta och den är riktigt bra
och inspirerad med hans helt unikt personliga Black-aktiga alster som vi hängivna fans älskar,
men som kommersiell radio/TV, dryga musik-recensenter med anussmak och skivköpare tycks
sky som pesten. Nu alternativare än någonsin verkar Black utifrån sin sajt www.blackfrancis.net
och har under vintern 2008 turnerat Europa och innan sina konserter gjort överraskande och
grymt fina ensamframträdanden på stan (se Youtube klipp)

Låtar: The Seus, Garbage Heap, Half Man, I Sent Away, Seven Fingers, The Tale
of Lonesome Fetter och When They Come to Murder Me

     


Startsidan - Home