The Pixies

Jag är kanske en urtidsödla som gillar skön klassisk pop och garage rock á la Kinks, Ramones, Blondie, Brian Wilson och Pixies ?
Inget är väl mer ute och med ängsliga modesnören som kallar detta för "trött och uttjatad indie" ? Det är väl R&B och Hip Hop
som gäller, i alla radiokanaler och överallt med bajsnödiga wailande sångerskor och EMO ylande män med hipsterskägg, eller ...?

NEJ! 90-talet lever igen detta år 2024. Under 2000 talet ignorerades bra indieband som t.ex. Yeah Yeah Yeahs, Deer Hoof, Guided
by Voices, Eels, Distillers, Zwan och A Perfect Circle m. fl. Men, saker har hänt och sommaren 2024 ser vi sen ett tiotal år en ny
underbar indie våg med mängder av band inspirerade av 90-talet och början av 2000 talet. Underbart! Wet Leg, Horsegirl, Fazerdaze
The Kiwi girl, Guided by Voices, Charly Bliss, The Linda Lindas, Mannequin Pussy, Wednesday, är band och artister som ger oss
hookar och pure Indie Bliss. Ja, och sen så håller ju faktiskt Pixies och Breeders på än och skapar nytt material.

Pixies sommaren 2022

Äntligen fick jag då se The Pixies till slut, den 28 juli 2022 på Gröna Lund. Det var en fin kväll och mycket kärlek i luften när
publiken, i alla åldrar 10-70 gav bandet sin kärlek. Det var så fint när de 4 medlemmarna på slutet gick var och en längs
scenkanten, från sida till sida, och vinkade till oss, och vi vinkade tillbaka. Sen stod de alla 4 längst fram och bockade och
bugade. Frank Black var på strålande humör och tog till sig värmen från publiken, ngt jag inte hade väntat mig efter att ha
hört om hans tidigare ofta svala interaktioner med åskådarna.
Det var så fint. De spelade massor av sina klassiker och även några av sina icke-så klassiska nya låtar.

Publiken älskade Pixies vackra indie-klassiker och gick upp i varv, men entusiasmen var lite som en berg- och dalbana då de
nya låtarna sänkte stämningen lite. Basisten argentinskfödda Paz Lenchantin tittade ut över publiken för att observera hur
publiken reagerade på bandets/Franks nya material.
Själv tyckte jag mycket om Doggerel (2022) t.o.m. mer än recensenterna och den är den första plattan jag köpt av nya Pixies.

Låt oss tala lite om The Pixies och Paz:

Bandet återförenades flera ggr för att turnera och framföra sina gamla låtar och 2013 meddelades att Kim Deal hoppat av,
att man skulle släppa nytt material med nya medlemmar. 2013 och 2014 släpptes 3 EP och albumet Indie Cindy, och 2016
albumet Head Carrier, 2019 kom Beneath the Eyrie och 2022 Doggerel.

Kim Deal ersattes under 2013 av Kim Shattuck på bas som tidigare varit ledare för rockbandet The Muffs. I slutet av
året fick hon sparken av Black och anledningen kan ha varit Black's missnöje med att Shattuck stagedivat. Hon kom
från en punkgrupp men i Pixies, där skojar man inte med publiken. Kim Shattuck dog mycket tragiskt i ALS år 2019.

Paz Lenchantin ersatte Kim Shattuck 2014 - 2024 innan också hon fick sparken av Black Francis/Frank Black.
Jag älskar, likt så många andra, Kim Deal och fortsätter att göra så. Deal som fortsätter att skapa musik med sitt band
Breeders och hösten 2024 (22/11) släpper hon en Solo LP "Nobody Loves You More" i Orange eller svart vinyl.
Jag har ignorerat Paz och först nu 2024 upptäckt hur begåvad hon är. Wow! Multiinstrumentalist med violinen och
violan som favoriter och som spelat bas i flera band, som A Perfect Circle, Billy Korgans Zwan och The Entrance Band.
En aktad gitarrist som väl fyllde Kim Deals plats i Pixies. Inte att glömma bort är hur hon skrev musiken till i mina ögon
kanske Pixies vackraste låt - "All I Think About Now" riktad till Kim Deal och den bästa låten på "Head Carrier".

Hennes stora leende lyser upp som solen. Paz soloplattor med indie musik åt det experimentella hållet är omöjliga
eller mycket svåra att få tag i. Rekommenderas är hennes fantastiska cover på "Velvet Undergrounds Venus and Furs"
But, beloved Paz fick sparken av Black Francis efter 10 år i gruppen och hon ersattes med Emma Richardson från
bandet "Band of Skulls". Lycka till Emma i Pixies och Paz med sina nya projekt.

Men, varför sparkades då den så begåvade musikern Paz Lechantin ? Debatten har rasat på nätet, men anledningen
tycks vara av politiska skäl - att hon uttryckt andra politiska åsikter än Francis, eller rentav att det räckte med att
hon haft som bekant en person som uttryckt konservativa åsikter. Pixies är alltså nu enligt Francis en Politisk grupp
som framför propaganda för en viss politisk gruppering och ngn åsiktsfrihet tillåts alltså icke inom bandet.
Lika kul som att lyssna på kristen rockmusik, urk, och Pixies framförande propaganda i framtiden - Nej Tack!

The Pixies			The Best Rock Band Ever
Slicing up eyeballs, i want you to know, girlie so groovy, i want you to know, don't know about you, but i'm a chien andalusia, wanna grow up to be a debaser, debaser .....			Ur fantastiska Debaser, från alla tiders bästa indie-rock-band, ja, och mellan åren 1988 och 1991 även världens utan tvekan bästa rockband, alla kategorier - Pixies, bandet som sparkade igång den amerikanska indierock-vågen, men inte var nog HOT inpackade för att slå riktigt stort även kommersiellt. Men de gjorde i alla fall 2 av rockhistoriens allra bästa och mest inflytelserika plattor, nämligen ...
			Efter EP'n Come On Pilgrim 1987 kom så 1988 debutplattan Surfer Rosa. Ett album som allmänt anses vara en milstolpe, då den sparkade igång den amerikanska alternativ/indierock vågen och som höjdes till skyarna av närmast chockade och lyckliga musikskribenter. För att inte nämna den flodvåg av band som startades i samma anda, som bl a Nirvana och The Smashing Pumpkins (Kurt Cobain lär ha sagt att hans mål bara var att försöka göra något lika bra som Pixies, att det han gjorde var ripoffs på Pixies). Plattan innehåller klassiker som Bone Machine, Nimrods Son, Kim Deal's aningen obscena Gigantic och fantastiska Where is my Mind och den producerades fint och avskalat av Steve Albini. Hur fullständigt osannolikt bra och hur musikaliskt banbrytande fräscha bandet lät vid den här tidpunkten kan ses och höras på en Live DVD Live at the Town and Country Club - London May 1988 (se mer nedan)

			Jaha, så kom då året efter, 1989, en av alla tiders bästa rockplattor Doolittle. Vad skall man egentligen säga ? Jag saknar ord för att beskriva hur osannolikt bra detta album är, men den inleds med Debaser och sen följer 14 fulländat perfekta låtar till som Monkey Goes to Heaven, Mr. Grieves, Here Comes Your Man , Hey och No. 13 Baby. Den producerades av Gil Norton och jag har med både Surfer Rosa och Debaser bland mina favoritalbum All Time ihop med bl a Kinks Village Green Preservation Society, Brian Wilson/Beach Boy's Pet Sounds och Smileprojektet, och Ramones häpnadsväckande debutalbum

guitar, vocals			Charles Michael Kitteridge Thompson the IV alias Black Francis - Francis/Frank Black Indierockens Mozart, J. S. Bach, Ray Davies, Brian Wilson, som dels med Kim Deal, Santiago och Lovering och dels solo skapat ljuvlig gitarrbaserad rock pop punk) med smarta och sköna melodislingor och häpnadsväckande ackord. En både tung och farligt nydanande alternativrock och ren pop-poesi samtidigt
bass, vocals			Kim Deal Indierockens drottning fick inte bidra med sina egna smarta låtar och Pixies splittrades. Kim gjorde 1990 hyllade albumet Pod med egna gruppen The Breeders och 1994 kom succé plattan Last Splash med bl a grymma Cannonball, en av 90-talets skönaste låtar (nu ihop med bl a tvillingsyrran Kelley Deal). Kim har också haft gruppen Amps, och även turnerat med Pixies i olika återföreningar, och har, förutom att vara en av de skickligaste basisterna inom rocken, en underbar röst
Joey Santiago, guitar			David Lovering, drums
			Pixies - Live: Where The Action Is - Stockholm June 12-2009
			Man inledde sin tillfälliga återförening för sommarturnén 2009 med en spelning i Stockholm på Where The Action Is den 12 juni. De gick på innan legenden Neil Young och spelningen lär ha varit finfin, även om vädret var fasansfullt med regn hela dagen och ca 8 grader på kvällen, ryys. Någon sensation med nyskrivet Pixies material blev det inte, men ändå, och personkemin mellan Francis och Kim var bra. 795 kr för en endagsbiljett och då fick man se Chrissie Hynde och Neil Young m.fl. Sommarblues 1: saknade stålar och missade konserten men hade väl fryst ihjäl Sommarblues 2: en "hemlig" spelning kvällen innan på Fryshuset, där de övade och smågullade med varandra inför ett liten skara. Inbjudan tidigare samma dag på Frank Black Net-sidan. Om detta visste jag intet - och jag kommer att gräma mig lääänge. Tänk: Pixies i en liten intim lokal och med Black och Kim på solskenshumör. Arrrrggh

			DVD med en helt FANTASTISK konsert "Live at the Town and Country Club - London May 1988" Från storhetstiden kring Surfer Rosa och innan Doolittle, när Pixies var världens absolut bästa rockband. Så bra att jag som gammal pop-power pop-punk-garage-indie-rock-älskare fick glädjetårar i ögonen. Konserten 41 minuter. Ja, jag börjar bli gammal nu, fick min första popsingel 1966 med Kinks-Dead End Street. Det är bara tragiskt att gruppen aldrig fick det stora kommersiella (även om de fick det kritikermässiga) genombrottet de förtjänade utan att de mer hippa (sexiga ?) epigonbanden som följde fick all credit för rockmusikens re-animering efter det rätt svaga 1980-talet. OK, Nirvana's Nevermind och Smashing Pumpkins Siamese Dream t.ex är ju bra album, medges. Sju musikvideos finns med här också, bl a Monkey Goes to Heaven och Debaser samt On the Road Tour Footage från 1989, ca 30 min. Bandets videos från den här tiden var nästan provokativt o-coola för den tidens skivpublik (även om musiken är himmelsk) vilket nog bidrog till att bandet sålde mindre plattor än vad annars hade varit möjligt. Vidare röster om Pixies från andra artister/musikjournalister, Fanboys. ca 50 min: Nästan rörande att höra tråkmånsen och stora fanet Bono hylla bandet som USA's kanske främsta genom tiderna. U2 med sin saggiga arenarock, Bono likt Salieri i Mozartfilmen som förstår vad som är genialisk musik men är helt oförmögen att själv skapa den, och detta, FÖRSTÅS även om de själva badar i pengar i motsats till Pixies

			Bossanova 1990 kom gruppens tredje album som delvis också den är briljant med låtar som Velouria, Rock Music, All Over the World, Allison och Cecilia Ann, men också med några klart svagare låtar. Francis Black's inspiration tycktes tunna ut efter några år av explosionsartad kreativitet på högsta konstnärliga och musikaliska nivå och dessvärre lämnade han inte heller något utrymme för Kim Deal's låtskrivande, varför gruppens splittring oundvikligen började att inledas. Kim Deal som startade upp egna projekten The Breeders (se nedan) och Amps. Bossanova: Som någon sa "A kind of a update of 1950's music (surf) made by a psychopath" - fast då positivt menat förstås. Men, sammantaget känns det nog ändå som att den här är den mest ofokuserade av gruppens plattor, kanske den svagaste. Pixies turnerade ju som vansinniga världen över vid den här tiden, vilket nog förklarar flera låtars karaktär av utfyllnad. Dessutom var det svårt att överträffa Doolittle som ju var 100 %

			Trompe Le Monde Pixies 4e missförstådda sista platta kom 1991 och gruppen som hela tiden utvecklat sin musik överraskade här med ett mycket hårdare sound. Ett nästan konstant mangel om rymden, religion och med diverse mer eller mindre kufiska referenser. I stort sett helt borta ur ljudbilden är nu .... Kim Deal, och Eric Drew Feldman tillkom på keyboard/synt. Kort sagt, mer ett solo-projekt av Frank Black i samma anda som hans 1a och 2a soloplatta än det Pixies vi vant oss vid. Men credit ändå att man/han vågade söka nya vägar utan att bry sig om förväntningarna. Många har faktiskt den här som sin favorit-Pixies platta och den kräver några spelningar innan den sitter. Först kan den ge ett förrädiskt mangel-intryck, men jag lovar - plötsligt träder alla de vackra, vackra melodiska hookarna fram och den här den sista Pixies plattan kanske rentav har blivit min favorit med gruppen. Den inleds iaf med 3 suveräna låtar: Trompe Le Monde, Planet of Sound och Alec Eiffel med det där orgasmiska outrot (ett outro endast överträffat av No. 13 Baby från Doolittle).. Därefter inledde Frank Black sin solokarriär med en kolossal mängd ofta fullkomligt lysande men tyvärr också fullständigt ignorerade plattor, ett av de stora mysterierna

			Kim Deal spelade med sitt The Breeders på Berns, Stockholm den 26 augusti 2008. Det var lite folk där då media inte skrivit om spelningen .... som bekant skriver numera s.k. musik- journalister om "riktiga" och "relevanta" artister som Britney Spears, Sanna Nielsen eller Beyonce .... Fniss! Nåja, några skribenter gav positiva omdömen (se nedan) och vi som var där fick se en Kim Deal i fin form och en bra konsert där systrarna gav oss värme och glädje. Kim drog igång med Amps Tipp City, Huffer följde, sen bl a Pacer, låtar från nya plattan, Happiness is a Warm Gun från Pod och från Last Splash, No Aloha, Divine Hammer, Cannonball (förstås) och som avslutning en fin version av den vackra Drivin' on 9. De som stod längst fram fick sen skaka hand med legenden Kimberly Deal, och så kunde man köpa en charmigt udda Breeders T-shirt. Niklas Wahllöf recenserade positivt i DN och Kristin Lundell skrev i SvD att de "...spelar koncisa och ostajlade indie-rocklåtar som existerar i en värld helt fri från modebloggsposer..." Ja, jaa, jaaa, och visst är det alldeles underbart

			Efter att Kim Deal 1988 startat sidoprojektet The Breeders ihop med Throwing Muses Tanya Donelly, och även med Josephine Wiggs och Shannon Doughton - onekligen ett riktigt grymt All-Female rockband det, kom så 1990 .... Pod En riktigt bra och kritikerhyllad platta och absolut 90-talsklassiker och kanske egentligen en bättre platta än Last Spash, även om det inte finns någon Cannonball eller Divine Hammer. Med bl a läckra Glorious, When I Was a Painter, Iris, Limehouse och en riktigt bra version av Lennon/McCartney's Happiness is a Warm Gun, och alla låtar utom den sistnämnda skrivna av Kim Deal. Mästerproducenten Steve Albini satt bakom ljudspakarna igen Men Tanya Donelly fick bara med en halv låt på plattan och surnade till, lämnade gruppen. Kim Deal gjorde en Francis Black mot henne? Nå, Kim's tvillingsyrra Kelley anslöt istället så småningom och med en varierande besättning på bandets övriga poster genom åren sen

			Cannonball Ahooh ... Ahooh ... Ahooh ... Ahooh ... Ahooh ... Ahooh ... spitting in a wishing well, blown to hell ... crash i'm the last splash, i know you little libertine, i know you're a real koo koo ... hey now, hey now... want you koo koo ... canonball Ha, ha, Kim Deal's djupa låttext ihop med några oemotståndigt sköna gitarr-riff ger oss 90-talsklassikern och odödliga power pop pärlan Cannonball. Om nu inte någon satans jämra tevereklam för trosskydd eller rakhyvlar holkar ur låten vill säga ..... må månglarna brinna i helvetet för att använda de skönaste pop-klassikerna till sitt nasande ..... hörde nyligen LA's underbara låt There She Goes användas till en soppreklam, och Ja, jag tror bestämt jag hört Cannonball till någon reklam också ....förstås. Naturligtvis så får väl låtägarna betalt, men ändå ...

			Last Splash Sommar, solsken, en öppen sportbil (eller en nyservad sportcykel) med luften i håret och en riktigt, riktigt skön Feel Good Power Pop-Rock platta i spelaren, detta förknippar jag med 1993 års Super Hit album Last Splash från Kim Deal's Breeders. Troligen den kommersiellt mest lyckade plattan från någon eller något Pixies relaterat. En skön men spretig platta med klassikern Cannonball, ljuva poplåtar som Divine Hammer och Drivin' on 9, några skönt skramliga rockiga låtar typ av anno Surfer Rosa som Hag och Saints, och några mer eeeh... "intressant" kufiska nummer som den märkligt fascinerande No Aloha Med på plattan är tvillingsystern Kelley Deal (vem är vem på fodralet?) och Canonball blev en hyfsad hit, inte minst på den då populära och respekterade (those were the times...) musikkanalen MTV där en video av Spike Jonze och Kim (Sonic Youth) Gordon rullade ofta

			Title TK Den minimalistiska och mörkare (mer Pod än power-pop á la Last Splash) men fascinerande Title TK kom 2002 med 12 låtar inspelade 1999-2002 och plattan producerades av Steve Albini förstås. Möcke, möcke bra som Svennis säkert skulle säga om han nu hade tid att lyssna på indierock i sitt värmländska mansion. 1. Little Fury 2. London Song 3. Off You 4. The She 5. Too Alive 6. Son of Three 7. Put On A Side 8. Full On Idle 9. Sinister Foxx 10. Forced To Drive 11. T And T 12. Huffer - alla skrivna av Kim Deal ensam (utom låt 1 och 9) Inte en dålig låt, men populäraste låtarna på plattan är väl konsertfavoriten Huffer och Son of Three

			Mountain Battles I april 2008 släpptes Kim Deal's första Breeders projekt sen 2002 - Mountain Battles. Alternativrock var ordet, ännu strävt spretigare än Title TK och helt utan några indie- örhängen som Cannonball och Divine Hammer, eller ens Huffer, den här gången. Motsträvig tar det nog några lyssningar innan den sätter sig, men plattan mottogs i alla fall mestadels positivt av musikpressen OBS - Konsert! Indierock-drottningen, legenden Kim Deal spelar på Berns, Stockholm den 26 augusti 2008 med sitt band The Breeders (med tvillingsyrran Kelley Deal). Oj, jag är hela 49 år gammal men känner mig som ett uppspelt barn över att äntligen få se denna fantastiska kvinna framträda Om konserten - se ovan

Black Francis - Frank Black - Francis Black			Black Francis - Frank Black - Francis Black
			Hail The King - The Fat Guy Rules - Äras den som äras bör Socialstyrelsen varnar: Denna skiva kan vara starkt beroendeframkallande och framkalla abstinensbesvär vid utebliven regelbunden spelning Frank Black's andra soloalbum Teenager of the Year från 1994 är nog en av, inte bara 90-talets, utan också alla tiders bästa rock/pop-plattor. Givetvis floppade den kommersiellt då skivan hade fel fodral, för fel sångare och för bra låtar och då den skivköpande massan aldrig kan underskattas nog mycket. Annorlunda än Pixies-stilen, borta är skriken, för ett mer melodiskt sound och ihop med Surfer Rosa och Doolittle svävar den i rockhistoriens allra högsta sfär. Hela 22 angenämt korta låtar och de allra flesta är utsökta fint tillslipade små rock-pop mästerverk med djupt egensinniga texter. Plattan rivstartar med punkiga Whatever Happened to Pong ?, intensiva Thalassocracy och den sprött vackra Abstract Plain - kanske den bästa starten på ett album EVER. Superabound låter som något från Kinks Village Green Preservation Society och White Noise Maker är magnifik. Black låter ibland som Lou Reed, ibland som Ray Davies eller Roky Ericson

			Frank Black's första soloplatta från 1993 med samma namn, producerad ihop med Eric Drew Feldman ex-Pere Ubu, inleds med den mäktiga och vackra Los Angeles, som vältrar sig över en och som är en av hans allra bästa låtar överhuvudtaget, vilket inte vill säga lite det, och den bästa låten på plattan förstås. Sen är det en blandad kompott där jag gillar Fu Manchu och instrumentalen Tossed, båda med skönt saxofonblås. Two Spaces och I Heard Ramona Sing är också underbara, men sen är det en hel del iof sig personliga Frank Black kompositioner som som bäst bara är OK. Låtar som på hans nästa platta Teenager of the Year hade polerats ett snäpp ytterligare till perfektion. Brian Wilson/Beach Boys covern Hang on to Your Ego är ...... Nej, nej, nej....stopp, efter att ha lyssnat på plattan i 2 veckor i sträck så har låtarna liksom på Trompe Le Monde växt, surprise, surprise, och plattan är rentav nästan, nästan lika bra som den som kom året efter, nämligen... - Teenager of the Year !

			Kungen lever! I början av 2008 släppte Black Francis denna miniplatta och den är riktigt bra och inspirerad med hans helt unikt personliga Black-aktiga alster som vi hängivna fans älskar, men som kommersiell radio/TV, dryga musik-recensenter med anussmak och skivköpare tycks sky som pesten. Nu alternativare än någonsin verkar Black utifrån sin sajt www.blackfrancis.net och har under vintern 2008 turnerat Europa och innan sina konserter gjort överraskande och grymt fina ensamframträdanden på stan (se Youtube klipp) Låtar: The Seus, Garbage Heap, Half Man, I Sent Away, Seven Fingers, The Tale of Lonesome Fetter och When They Come to Murder Me