The bad Marianna Hill is feeling the Blood Curse of Pointe
Text in Swedish below:
Udda lågbudget regidebut som försöker blanda
en filmskole-artmovie attityd med apokalyptisk Living Dead horror och till
vissa delar lyckas. Regissören William Huyck regisserade bara 4 filmer
mellan 1973 och 1986 och blev mest känd för den
herostratiskt omtalade floppen Howard the Duck från just 1986. Det är
en långsam, illa agerad men stundtals atmosfärisk film.
En kvinna inlagd på mentalklinik berättar med narratorsröst
sin historia för oss i flashback. Arletty (sköna men urusla Mariana
Hill) har inte hört av sin far, konstnären Joseph Lang, på länge
och beger sig till hans villa vid en kalifornisk kustad, pointe dune.
Villan, fylld av faderns modernistiska och perspektiv-suggestiva konst, står
tom och märkliga dagboksanteckningar talar om
byns legend om The Blood Moon, att ledaren skall återvända när
månen blir blodröd och leda stadens levande döda - Zombies?
och erövra världen. Hon letar i stan efter fadern som setts irra runt
på gatorna, bybor tänder eldar på stränderna och fyllot
Charlie,
legendariske Elisha Cook, Jr. i liten gästroll, uppmanar henne att döda
fadern om hon ser honom. Snart får hon sällskap i villan
av en trio, Tom (Michael Greer), Laura (Anitra Ford) och Lydia (Joy Bang) som
intresserar sig för byns legend och stadsborna
beter sig underligt och verkar smittade av något, ja nästan so om
de vore zombies faktiskt.
Det hela är dåligt men ändå bra på
något märkligt sätt. Filmmakarna säger i intervjun att
de var nybakade filmstudenter inspirerade
av europeisk artfilm och franska nya vågen och att de försökte
göra en artmovie i horrorns form. Huvudrollernas Greer och Hill är
urusla, fadern (Royal Dano?) urusel men Anitra Ford, Joy Bang duger och albinozombien
är cool. Även om de tydligen var helt
ointresserade av horrormomenten så är det just de scenerna som jag
gillar bäst - bioscenen med Lydia och stadsborna var cool, ja
scenerna med stadsborna i övrigt också, inklusive albinon med pickuppen,
levande döda zombies? mer i stil med de döda i Herk
Harveys 60-talsklassiker Carnival of Souls än George Romero's NOTLD. Alltså,
viss atmosfär på ett B-aktigt sätt och ett tidigt
elektroniskt soundtrack med synthblippande (långt innan det kom att användas
i bl a slasherfilmer). Blivande kända regissören
Walter Hill kan ses få halsen avskuren i filmens inledning
anamorfisk widescreen 2.35:1, mono engelskt tal. Extramaterial: kommentarspår
med regissören William Huyck och producenten
och medmanusförfattaren Gloria Katz, featuretten Remember Messiah of Evil
(ca 21 min), telefonintervju med Joy Bang, Code Red
trailrar samt kortfilmerna (av paret Huyck/Katz) The Bride Stripped Bare och
Down These Mean Streets