Young Kim Older Kim

Text below in swedish:

(Strange Things tackar för informationen om denne intressante och för de flesta i väst troligen okände regissör)

Ulf Lönn om Kim Ki-young:

Regissören Kim Ki-young (1919 - 1998) nådde kultstatus i hemlandet under nittiotalet när hans filmer började dyka upp på
olika festivaler och yngre regissörer (bland annat Bong Joon-ho, Park Chan-wook och Park Jin-pyo ) började bli inspirerade
och tog efter hans bildsspråk. Och nu när KOFA ( Korean film archive) nyligen har gett ut några av hans filmer på dvd så har
det inte varit svårt att få dessa och fler regissörer att ställa upp på kommentatorspår och olika slags hyllningar.

Kim Ki-young föddes i Seoul 1919 i en konstnärlig familj och större delen av skolgången skedde i Pyeongyang där han visade
tidigt att han var en naturlig talang när det gällde både musik, konst och litteratur.Under några år så reste Ki-young runt i Japan
och livnärde sig genom att arbeta på olika restauranger samtidigt som han blev fascinerad av japansk film och ofta besökte student-
aftnar där olika klassiska filmer visades och diskuterades. Efter befrielsen och krigsslutet 1945 ( man får inte glömma bort att Japan
ockuperade Korea mellan 1910-1945) så började Ki-young studera medicin i Seoul och startade en teatergrupp på universitetet.
När Koreakriget bröt ut 1950 så började Ki-young arbeta för USIS ( United States Information Services) med att göra journal
och nyhetsfilmer i Busan, han gifte sig också samma år med tandläkaren Kim Yoo-bong.

Debutflmen The Box of Death kom 1955 och producerades av USIS och är en typisk anti-kommunistfilm som det producerades
väldigt många av i kölvattnet efter koreakriget och skräcken för Nordkorea och Sovjetunionen. Filmen blev en hyfsad succè och
samma år kom melodramat Yangsan Province om olycklig kärlek och hierarkin i en liten by och som regissören själv räknar till
en av sina bästa filmer.

Den film som Ki-young är mest känd för, The Housemaid, kom 1960 och har under senare år framhållits som något av det bästa
som gjorts i filmväg av inhemska kritiker men den har även rönt stor uppmärksamhet utomlands. Filmen handlar om en tvåbarnsfar
och pianolärare (Kim Jin- kyu) på en fabrik som efter att hans fru blivit sjuk efter för hårt arbete skaffar en hemhjälp genom en kvinna
på fabriken. Hemhjälpen (Lee Eun-shim) och mannen blir tillsammans en natt och hon blir gravid vilket frun får reda på och övertalar
hemhjälpen till att begå abort genom att falla nerför trappan. Efter att barnet dött så blir hemhjälpen grymmare och mer besatt av
mannen och orsakar även sonens (Ahn Sung-ki) död genom ett fall nerför samma trappa där hennes ofödda son dött. Filmen är
mångbottnad och som åskådare vet man inte riktigt vad som är dröm, fantasier eller verklighet.

Regissören fortsatte sedan i samma genre och skapade dramathrillers med skruvade familjer, sex och galenskap. Under hela sextio-
talet fortsatte regissören att skapa egna blandningar av genrer och lyckades ofta skapa intressanta filmer som dessutom drog publik.
För även om han blev kult under senare delen av livet så var han väldigt framgångsrik till skillnad mot vad man i vanliga fall betraktar
kult som för det mesta inte attraherar den riktigt stora publiken.

Filmen Woman of Fire från 1971 blev det årets mest publikdragande film och var en remake på den egna Housemaid även om
handlingen är uppdaterad och utspelar sig på landet så finns dom tidigare elementen med som aborter, mord på ett av barnen och
självmord. Givetvis så vann den som originalet alla möjliga tänkbara inhemska filmpriser och den visades även utomlands.
Året därpå, 1972, kom The Insect Woman som blev en nästan lika stor succè som filmen året innan. Filmen handlar om Myeong-ja,
dotter till en konkubin som börjar jobba på en bar när hennes familj hamnar i finansiella svårigheter. Hon träffar en man och blir hans
älskarinna och mannen skaffar ett hus och genom ett kontrakt med hustrun så lever han halva livet med frun och två äldre barn och
resten med Myeong-ja. Det visar sig att hans fru och barn är villiga att ta stora risker för att få tillbaks pappan och när Myeong-ja
antyder att hon vill skaffa ett barn börjar det hända riktigt otrevliga saker i huset. En mycket mörk och grym historia som verkligen går
på djupet hos filmfigurerna och förstärkte regissörens rykte som en skräckregissör och han blev koreansk films bad boy nummer ett.

Det religiösa dramat Transgression kom 1974 och året därpå släpptes filmen Promise of the flesh som handlar om en kvinnlig fånge,
Suk- yeong, som under en permission ska besöka sin mors grav tillsammans med en kvinnlig fångvaktare. På tåget blir en man, Hun,
intresserad av Suk-yeong och väktaren ser att paret blir mer och mer intresserade av varandra så hon ser till att dom får några timmar i
frihet tillsammans. Mannen bestämmer sig för att träffa en gammal vän och be honom om pengar vilket leder till att vännen känner sig
tvingad att råna en taxichaufför för att kunna ge honom pengarna. Händelsen leder till att Hun blir misstänkt för både dråp och rån, men
återvänder till Suk-yeong utan att säga något och båda åker vidare med tåget som ska ta henne tillbaks till fängelset där hon ska sitta av
resten av sitt straff. När porten stängs mellan dom så är polisen beredd att arrestera Hun som är medveten om att dom följt efter honom
men bara låtit honom vara för att paret hade några timmar kvar i frihet tillsammans. Då inser dom båda hur länge det kan dröja innan dom
träffas igen och det brister känslomässigt för båda två. Hun försöker klättra över porten och Suk-yeong gråter, skriker och pratar genom
gallret. En stark scen som kopierades av regissören Park Jin-pyo i filmen You are my sunshine från 2005 där Jeon Do-yeon och Hwang
Jung-min spelar paret på varsin sida av gallret i ett fängelse.

Under resten av sjuttiotalet så varierade sig regissören genom att skapa dramer som Love of Blood Relations ( 1976), Ieodo (1977)
och thrillers som A Woman after a Killer Butterfly (1978). Under åttiotalet så så ökade produktiviteten men kvaliteten sjönk betydligt
och filmer som Woman of Fire 82 (1982), Free Maiden ( 1982) Hunting for Idiots (1984) och Carnivore (1984) var ännu en rad billiga
och oinspirerade remakes av The Housemaid och The Insect Woman. Regissören vägrade själv att prata om sina åttotalsfilmer som han
bara gjorde för snabba pengar och för att det var det enda jobben som erbjöds honom.

Den sista filmen blev An Experience to Die for (1990) som inte visades förrän under en festival 1998 efter regissörens död eftersom han
tyckte att filmen var för dålig. Kim Ki-young dog i februari 1998 tillsammans med sin fru i en brand som orsakades av ett elektriskt fel.

Åter till sydkoreansk film


Back to Start Page