Jordan Scott ! Härligt, Ridley's dotter och alltså
ännu en Scott som regisserar film (Ridley, Tony, Jordan) och jag
är inte ironisk för en gångs skull utan menar det.
Ridley Scott hör till favoriterna, har mannen någonsin gjort
en riktigt dålig film ?
Svar Ja, tyvärr en hel del de sista årtiondena men längre
tillbaka i tiden rockade Ridley och inte ens den knasiga fantasyn Legenden
om mörkrets härskare var helt
kass då det visuella var fantastiskt. Det visuella - Ridley's
grej, tänk Duellanterna, Alien, Legend, Gladiator och Blade Runner,
fotografen John Mathieson, men
också hans dotter Jordan imponerar stort (iaf på mig) såvitt
avser bl.a det visuella i sin riktiga långfilmsdebut som regissör.
Filmen en brittisk-spansk-irländsk co-
production med Ridley och farbrodern Tony Scott som executive producers.
Jag älskar genren Flickor på internatskolor från förr
alltsedan jag som liten hypnotiserades av Peter Weirs sköna mästerverk
Picnic at Hanging Rock och sen
förfasades av den spanska atmosfäriska horrorn La Residencia
från 1969, denna sällan på filmduken sedda pärla
av Serrador såg jag 2-3 ggr när den i gammal repad
kopia gick på bio i Stockholm i skarven av 1970-80-tal på
den sunkiga kvartersbion vid Hornstull.
Thai
DVD (MVD Company Limited edition)
...................................................................................................
En liten utvikning om Hornstullsbiografen/Kvartersbion
i Stockholm - kultfilmsbiografen mot sin vilja:
Den mycket karismatiske eldsjälen som drev denna biograf är
en legend inom filmkretsar i Stockholm. Jag började besöka
bion i slutet av 1970-talet och minns
att de slitna kopiorna gick av en stup i kvarten med långa avbrott
för tejpning. En gång tände han upp och stormade in
och skrek att någon hade stulit godis i foajén
och att han inte tänkte fortsätta visningen innan tjuven hade
erkänt (ingen hade lämnat salongen under visningen) och först
efter att alla hade fått en skopa med ovett
fortsatte han med filmvisningen.
Varför gick man då dit? Jo, biografen hade, om än ofrivilligt,
ett fantastiskt utbud av vad som idag kallas kultfilm, psychotronfilm
whatever. Filmer som troligen gått
landsortsbiograferna riket runt och nog snart skulle kasseras/malas
ner av filmbolagen och därför kostade litet att visa (en gissning
av mig).
Detta var också innan begreppet Cult Movies var känt och
anammat i Sverige (och knappt för den delen än ens heller
i USA) så dessa filmer sågs ännu bara som
B film - trashfilm. Många, många höjdare såg
man där med filmer som Suspiria, Phantom of the Paradise och La
Residencia (Ett skri av skräck ev. en svensk titel)
som några av höjdpunkterna.
Men sen började filmutbudet där att "normaliseras"
och bli som alla andra mainstreambiografer, vilket kanske också
kan bero på att visningskopiorna på dessa gamla
skräck- och udda kultfilmer med tiden maldes ner och försvann.
En kulturskatt Lost in the Blåst
...................................................................................................
The film Cracks - A Triangle
Drama

Juno Temple as Diana

Filmen har bemötts rätt ljummet av ngn anledning.
Jag kan inte förstå varför då Jordan Scott, utan
att filmen kanske når upp till Picnic at Hanging Rock höjder,
ändå ger oss ett känsligt, gripande och utsökt
vackert drama och med fantastiska skådespelarprestationer, vilket
tyder på en fin känsla för personregi.
Efter denna film fick jag enorma förväntningar på Jordan
Scott en uppenbarligen sensationell mix på filmgener,
men obegripligt nog verkar det som om hon inte
har regisserat någon mer film. Ett Mysterium då denna film
tar sig in i ens själ och uppskattas mycket av de få som
sett den, läs t.ex på IMDB där recensenterna
överträffar varandra i lovord och öser beröm över
filmen. Detta är då Fans av filmen förstås medan
etablerade kritiker på tidningar inte verkar lika fångade.
Om man jämför med den otäckare och mer horrorbetonade
The Fine Art of Love så är denna mer av en artmovie, även
om man i filmen redan från starten kan
ana den obehagliga stämningen strax under ytan, trots såväl
elevers som personalens muntra beteende och den omgivande bedövande
sköna naturen.
När filmen efter en stilla start så småningom skruvas
upp i intensitet kommer det alltså inte som en överraskning,
man har bara väntat på The Feel Bad.
Filmen baserar sig på en roman av Sheila Kohler och hon har enligt
förtexterna deltagit i bearbetningen av hennes alster till denna
film.

Fiamma
Vi befinner oss på St. Mathildas School på
engelska ön Stanley Island och året är 1934 (men filmen
är inspelad på Irland). Där finns bl.a föreståndarinnan
Ms. Nieven och sim och simhopps- tränaren/lärarinnan Ms.
G som i Gribben (Eva Green) och så en
mängd flickor, rikemansbarn som föräldrarna av ngn anledning
inte längre vill veta av eller inte vet vad dem skall göra
med. Liksom i den otäcka The Fine Art of Love (läs mer om
denna film på Kult och klassiker sida 2) med
sitt tyska internat eller för den delen med forna tiders nunnekloster,
alltså i praktiken ett luxuöst fängelse där flickorna
placerats odömda (ja, kloster var nog rätt så
spartanska i.o.f. sig men dock i praktiken ett kvinnofängelse).
En av flickgrupperna, simhoppslaget med Captain Di (en strålande
bra Juno Temple) och Poppy (Imogen Poots) i spetsen
(och där åldern på tjejerna väl skall
variera mellan 12 till 16 år, även om Juno var 19 när
filmen spelades in) beundrar den karismatiska lärarinnan Miss G.
på ett nästan svärmiskt romantiskt sätt och
alldeles extra trånar Diana, Di efter henne och hon verkar vara
Miss G's favoritelev. Miss G är ung, tjusig och lagom upprorisk
och berättar för flickorna om sina
exotiska äventyr världen runt och att världen ligger
öppen för tjejerna, att allt är möjligt á
la Fånga dagen typ. Miss G. är nästan gudalik i barnens
ögon.
Då anländer en spansk flicka, den elegant
aristokratiska Fiamma Coronna (Maria Valverde) som
är en skicklig simhopperska och skall bidra till laget men av
vad vi senare förstår så har hon placerats på
den från Spanien avlägsna skolan pga en skandal hon ställt
till hemma då hon haft en kärleksaffär med en ung man
av
"fel" börd, av folket. Fiamma, och de andra flickorna,
hoppas och tror på att vistelsen endast är tillfällig
och att deras anhöriga kommer att komma och hämta dem
därifrån men Diana är en av flickorna som VET, att de
troligen är där för att stanna (i vart fall tills föräldrarna
vet vad de skall göra med flickorna).
Fiamma är förutom en bra atlet också självsäker
och världsvan och hon blir fatalt den som kommer att rubba den
fininställda maktbalansen inom gruppen.
Miss G. har själv vuxit upp på internatet och älskar
att vara avgudad av flickorna, men den mer erfarna Fiamma genomskådar
omedelbart hennes exotiska historier
om sina resor som falsarier och rena fantasier.
G som egentligen är livrädd så fort hon tvingas att
lämna internatets trygga hamn ser sin position på flickornas
piedestal hotas. Hon störs av den självsäkra spanska
flickan samtidigt som hon beundrar henne, Fiamma har verkligen rest
runt om i världen, och hon blir alltmer besatt av henne. Hon fjäskar
också för henne, på ett
sätt som blir alltmer uppenbart för de övriga flickorna,
och hon vill att Fiamma blir hennes själsvän och ..... mer
fatalt, hon attraheras av henne sexuellt.
Diana kan bara upprört se på när hennes postion som
G's "favoritelev" tas över av ovilliga Fiamma. Flickorna
förstår inte vad som pågår med deras Miss G eller
vad som händer och de lägger skulden för skeendet på
Fiamma.

Eva Green
Nu, med en alltmer förvirrad Miss G. börjar
de mörka stråken ta över handlingen på allvar.
Den sköna spanska flickan avvisar bryskt G's allt desperatare
närmanden men lärarinnan är hjälplöst besatt
av Fiamma och det hela slutar i en oundviklig katastrof.
Eva Green's gestaltning av den tragiska G och dennas gradvisa mentala
sönderfall är både gripande och skrämmande.
The Cracks, sprickorna i fasaden blir allt fler.
Den vackra och livsbejakande Miss G. blir The Bad Guy. När jag
såg denna film för den 1a ggn (på DVD, nu på
blu-ray) kunde jag inte riktigt placera Eva Green
som är en underbar fransk aktris med svenskt påbrå
och som gjorde en av de absolut bästa och intelligentaste "Bond-brud"
rollerna i Casino Royale mot Daniel
Craig. Hon gör i Cracks en rollprestation man inte glömmer
i första taget.
Flickorna är också alla bra MEN Juno Temple i
rollen som Diana Radfield etsar sig verkligen fast, Talented Girl. Filmen
har ett fint soundtrack och är läckert fotad
av John Mathieson, och vattnet i simhoppsscenerna såg elakt svinkallt
ut, simhopp som utfördes av body-jump-doubles. Den helt ointressanta
svenska titeln
Oskuldens tid bidrar inte till att sälja in filmen här hemma,
fast det kunde ju vara värre förstås, typ "Tjejen
som visste för mycket: Flickskolan" eller ngt liknande.
Varför har filmen ignorerats - för lite politik
?

Det känns orättvist mot Jordan Scott att denna
film ignorerats så som skett, men kanske anses den inte artmovie-aktig
nog för kritikerna, möjligen är den för
vackert fotad ? Kanske skulle den ha varit mer politisk, berört
närmare flickornas utsatta och svaga position och den totala makt
män hade över kvinnor förr i tiden.
Filmkritikerna är nog vana vid övertydliga budskap som trummas
in och lättköpta poänger som plockas hem i agitatorstil.
Men, Jordan Scott låter tittarna tänka
själva och visst framgår det klart vilken typ av institution
tjejerna egentligen är på och i vilket samhälle något
sådant förekommer/kunde få förekomma är väl
uppenbart.
Det finns en scen i filmen där Fiamma till slut ställer den
oundvikliga frågan till tränaren Miss G., när de egentligen
skall få tävla mot ett annat lag från en annan skola
och bemöts av tystnad. "Hur många lag har ni mött
egentligen"? Svaret från Di (den enda av flickorna som verkligen
förstått den verkliga situationen för dem på ön)
är:
inget. Implikationerna av det svaret är oroande.
Första ggn jag såg Cracks var i februari
2012 och nu i juni 2015 såg jag om den på Blu-ray och kanske
är det förutom Eva Greens plågade G. och Juno Temple's
Diana ändå mest det visuella som dröjer sig kvar efter
filmen. Vilket får en att tänka på en annan visuellt
imponerande filmdebut, nämligen The Duellists från 1977 av
Jordan Scott's far Ridley. Denna blu-ray utgåva av Cracks föräras
härmed med en plats i min filmhylla.
widescreen 1.85:1,DTS HD master audio 5.1 eller LPCM stereo engelskt
tal med engelsk textning som tillval. Extra: intervju med Jordan Scott
(5 min), intervju
Juno Temple och Mria Valverde (6 min), intervju Eva Green (2 min 30
sek), trailer