TEXT BELOW IN SWEDISH ONLY:
Detta var inte Pam Grier's första film då
hon hade skymtat förbi i Russ Meyer's Beyond the Valley of the
Dolls och varit med i några
WIP rullar inspelade på Filippinerna, men detta var den stora
genombrottsfilmen för henne och idag den troligen största
kultfilmen med
en kvinnlig Blaxploitation hjältinna i huvudrollen, endast med
konkurrens av hennes egna Foxy Brown från året efter.
Vad som slår en (eller snarare mig) idag när jag ser om filmen
för 1a gg på en 10 år, nu på Arrow's fina Blu-ray
utgåva och förra gg på
MGM's DVD-utgåva, är 1. Pam Grier - hennes
karisma i rollen, hennes skönhet och sexighet (med en helt osannolik
figur) och
2. Det sinnessjukt coola soundtracket av Roy Ayers
... "Coffy is the color ... of your skin" och där han
bränner av ett underbart
vibrafon-solo mot slutet av den fulla låten från soundtracket.
Lyssna på Youtube!
Mannen/legenden kommer ju att spela här i Stockholm på jazzklubben
Fasching i sommar den 28-29 juli, och även om jag sannerligen
inte är ngn jazz- funk - modern R&B - hip hop whatever kännare
så hade det ju varit kul att se honom Live. Hjälper det om
man vrålar
"Play Coffy" under hela konserten eller blir man nedhyssjad
av den "riktiga" publiken ? Finns det ens biljetter ?
Anm. 2020: Ja, jag var där på konserten
som var övergrymt bra, vilket drag han hade på sitt band
och jag fick en skiva signerad av
Roy, men tyvärr fick jag inte Coffy spelad i extranumret där
publiken fick önska låt, utan det fick bli vackra "Searchin"
istället
AIP, American International Pictures, var en lågbudget
studio som producerade mycken B-film som idag väl kallas för
Grindhouse-
resp. Blaxploitation-film och Jack Hill fick bara 18 dagar på
sig att spela in filmen. Hill klagar i kommentarspåret att de
var så snåla med
slantarna att han inte fick göra post-production arbete som klippning
eller ens möta klipparen, eller för den delen se den färdiga
filmen.
Inte heller fick han träffa den som skulle komponera soundtracket,
Roy Ayers, men det utföll ju väl, mycket väl då
soundtracket blev en
absolut klassiker. Det hade varit cool om ST hade följt med Arrow's
utgåva men troligen omöjligt pga rättighetsskäl.
Booklet
Filmen börjar med att Coffy förför en
knarkboss och sen skjuter huvudet av honom med ett hagelgevär och
tar livet av hans underhuggare
med en överdos heroin. Hon heter eg. Coffin och är sjuksköterska
och anledningen till att hon ensam försöker utplåna
LA's knarksyndikat
är att hennes lillasyster LuBelle blivit drogberoende vid 11 års
ålder och hon även har en bror och en storasyster som drogar.
Tja, där har vi handlingen i denna film - Female Revenge
Crime Action men med afroamerikanska skådisar i de flesta
huvudrollerna,
förutom då Jack Hill's favorit Sid Haig förstås
och storartad som vanligt, och med vita bad guys, som gör att den
benämns Blaxploitation.
Vi har Booker Bradshaw som Coffy's slickade politiker-pojkvän Brunswick,
en senatorsaspirant som talar om förtryck och The Man,
men i hemlighet umgås med vita knarkgangsters och sätter
på vita kvinnor - kommer Coffy att komma på honom?
Vi har hallicken och smågangstern King George (utmärkt Robert
Doqui) vars för tidiga död är filmens mest chockerande
och faktiskt var
mycket obehaglig att tvingas se, yuck, och som Hill säger i kommentarspåret
extra plågsam då Doqui's rollfigur hade en naiv vänlighet.
Här finns också gangsterbossen Vitroni (Alan Arbus) och hans
sadistiske torped Omar (Sid Haig). Sid Haig är som alltid storartad
och
sprakar av karisma även om han i denna film är en Nasty Bad
Guy. William Carter spelar en polis som Coffy bara vill vara vän
med
och så har vi förstås en samling med ruttna Honkies
- korrumperade poliser och rasistiska underhuggare.
Widescreen 1.85:1, mono engelskt tal med engelsk textning.
Kommentarspår med Jack Hill, A Taste of Coffy - intervju med Jack
Hill
(19 min), Pam Grier: The Baddest Chick in Town - intervju med Pam Grier
(17 min, insp. 2015), Blaxploitation: An Overview av Mikael
J. Koven (med bra information, en bakgrund och sammanfattning av genren,
29 min), theatrical trailer, image gallery, en booklet med text
och bilder samt med ett vändbart fodral
Above pic: The Old US MGM DVD edition
......................................................................................................................
Pam Grier's "återkomst" i Jackie
Brown och Rum Punch (en utvikning)
Coffy är nog min favoritfilm med Pam Grier ihop
med hennes gloriösa återkomst i Quentin Tarantino's fina
Jackie Brown 1997.
Återkomst och återkomst, hon hade hela tiden varit verksam
i B-filmer men här blev det en A film. QT är inte en av mina
favoriter
bland regissörer även om han onekligen har en egen stil, det
tar inte någon längre stund förrän man inser att
man ser på en film som är
regisserad eller skriven av Tarantino. Men, i Jackie Brown lägger
han band på sig och gör en seriös och välgjord
filmatisering ganska
tätt efter kriminalmästaren Elmore Leonard's roman, även
om Melanie's roll i filmen (Bridget Fonda) tonats ner jmf med i boken
där
hon är den brutalaste i Ordell's (Samuel L. Jackson) gäng.
Pocketutgåva av Elmore Leonard's vansinnigt underhållande
kriminalskröna från 1992 om Jackie
Burke's (Pam Grier) plan att blåsa Ordell Robbi'e på hans
undanstoppade stålar. Filmen har QT's patenterade film-dialog
MEN denna
Tarantino's särprägel skulle kunna vara kalkerad på
Elmore Leonard's användning av dialog i sina romaner, där
snacket mellan diverse
småbrottslingar och kufar är den stora behållningen
och inte intrigerna.
Det är med andra ord inte så konstigt att Leonard är
QT's favoritförfattare och Tarantino gör Leonard all heder
med denna fantastiska
filmatisering av mästaren. Vissa tycker att filmen släpar
sig fram, men jag tycker att den är QT's mest seriösa och
bästa film och Pam
Grier är utmärkt i rollen som hon har förnuftet att spela
på ett nedtonat sätt. En hop fina skådisar omger henne
i rollistan även om förstås,
Samuel L. Jackson briljerar allra mest som "stackars" Ordell
Robbie som trots alla sina mordiska ansträngningar blir blåst
på både sina
pengar och sitt liv. Ja, ja, han är en mördare men det är
typiskt för Elmore Leonard's romaner, att skurkarna ofta är
Likeable på ngt vis
och oftast skildras mer levande än the Good Guys, även om
de oftast får bita i gräset mot slutet.
Radarparet Ordell Robbie och Louis (Robert De Niro) hade dykt upp tidigare
i Leonard's persongalleri, i The Switch (1978) och visst
ligger Leonard's inflytande tungt över t.ex paret Travolta-Jackson
i Pulp Fiction.