(Posterbild frän nätet)

(Nedanstående text skriven 19 augusti 2012)

Utmärkt brittiskt kriminaldrama som även om den kanske inte är egentlig Film Noir, ändå klassar in pga sin tunga känsla av
Feel Bad-ångest. Ett stänk av Female Revenge med seriös WIP när en dödsdömd kvinna inväntar sin avrättning och hyser
hopp om att domen i sista stund skall ändras. Den här filmen ÄR Diana Dors och hon är mycket bra i vad hon själv skattar
som sin allra bästa filmroll.

Filmen börjar med ett dialogfritt intro där kameran i grodperspektiv följer Mary Hilton (Dors) fram till dess att hon tar fram
en pistol och mördar en kvinna. Där de kufiska bildvinklarna måhända avspeglar Marys själsliga kaos och där kameran till
slut kort tar in hennes ansikte för att sen glida ur fokus.
Sen, efter förtexterna sitter hon i sin dödscell omgiven av ständigt bevakande vakter, vakter som till skillnad från den moderna
WIP genren vare sig är våldtäktslesbos och/eller sadistiska utan som är sympatiska och medkännande. Varför hon mördade
kvinnan visar sig snart i några flashbacks som sen växlar med hennes tillvaro och nedräkning av tiden i cellen.
Mary säljer parfym när hon möter och blir kär nattklubbspianisten Jim Lancaster (Michael Craig) och hon lämnar sin man.
Allt är sen väl tills Jim dumpar henne för överklasskvinnan Lucy och något får henne sen att bli en kvinnlig hämnare.

Diana Dors (Diana Mary Fluck) 1931- 1984 bild ur filmen

Diana Dors och jag

Förlåt Diana ! Jag gör en pudel och hoppas att du ser min ursäkt och min hyllning någonstans på den våglängd eller whatever
där du nu förhoppningsvis huserar och har det trivsamt skönt långt bortom tid och rum.
Jag skall villigt erkänna att jag länge trodde att hon var en medioker B-aktris i Sex Kitten facket, och detta efter ett vagt minne från
ngn gammal film som visats på teve för länge, länge sedan, eller pga ngt förklenande ngn surpung skrivit i ngn filmtidning ngn gång,
eller kanske pga ngn av bilderna man sett av henne med putande bröst och trutande mun. Snacka om förutfattade meningar och att
skenet kan bedra. Ja, Diana Dors var SMOKING HOT, ett blont brittiskt bombnedslag som utstrålade sex i femtiotalets anda.
Hon kom att marknadsföras som
Storbrittaniens svar på Marilyn Monroe, yppig blondin som hon var, även om hon snarare kom att
hamna i Jayne Mansfield B-films stuk-facket än i Monroes.

Men även om Monroe var en stor skönhet och har blivit en filmikon, så var jag aldrig ngn fan (inga hatmail tack) då jag alltid har haft
sjukt svårt för vuxna kvinnor som talar med bebisröst ....... Yuck, ryyys, och vad gäller agerandet föredrar jag Dors alla ggr.
Dors må ha varit med i mestadels brittiska filmer av B-typ men har visat att hon kunde agera. När jag för ngt år sedan såg på Hammer
Film Noir 3 disc dvd utgåvan såg jag en ung Diana Dors i sin tredje film Man Bait (1952) och även om hon dödas av redan i den 41
minuten så
dominerade hon filmrutan fullkomligt den tid hon var med. De övriga skådisarna var trästycken i jämförelse och hon var
mycket bra. Jag var sänkt - WTF ? Tjejen var ju klass.

Så även här, Diana Dors är mycket övertygande och gripande i rollen som tilltufsad kvinna i väntan på slutet och de övriga aktörerna
kan, även om de är bra, inte låta bli att verka ngt träaktiga i jämförelse med henne. Lite synd att hennes karismatiska ..... OK, hotta
utstrålning gjorde att hon sexbomb-stämplades och av ignoranta fjantpellar (som tidigare jag) underskattades som aktris.
I Love You Diana. 4:3 Fullscreen black&white mono. Enda extramaterial textinfo om J. Lee Thompson och ett bildgalleri

Back