Tysk bluray utgåva av en Jess WIP med fr.v. t.h. på fodralet
Susan Hemingway, Karine Gambier och ? möjligen Esther Studer

(Nedanstående text skriven 2014-05-25)

Ja, varför ser man egentligen på en Jésus Franco film - R.I.P. Old Jess. Varför ser man på en Jess WIP (Woman in Prison) rulle,
varför på en djungel WIP, varför på en elakt misogyn djungel WIP rulle? Ja, säg det, den som det visste?
Jag ber om ursäkt för nedanstående text som maler på och maler på och vinglar hit och dit. Blir ni lätt uttråkade, hoppa över.

Mitt problematiska förhållande till Jesse Franco

Är jag då en sur gammal mainstream gnällspik som inte förstår mig på utflippade kultfilmare som går utanpå den normala smakmallen?
Nja, inte direkt för om det är ngn regissör som jag använt dyra pengar till och använt massor av tid till att jaga upp gamla slitna och
svindyra VHS kopior av dennes filmer, så är det just Jesse Franco.
På det gamla onda svenska 1980-talet när vår filmcensur var jämförbar med Nordkoreas så var det till att lägga sina semestrar på
ställen där man kunde jaga upp VHS kopior av horrorfilm, som Aten och Amsterdam eller Paris och Bryssel (vad gäller Secam system)
eller att köpa svindyra kopior av filmentusiaster som en själv, i butik eller via annonser (man kunde glatt betala 500 kr för en Franco
VHS). Hade man tur kunde man också hitta rejält slitna gamla oklippta hyr-kopior i Stockholms uthyrningsbutiker.
I slutet på 80- och i början av 90-talet kunde man så börja köpa en hel del Franco filmer från USA där utbudet blev allt större.
Känslan efter att ha sett en Franco film var oftast likadan, och här vet jag att många kultfilmsälskare känt samma sak t.o.m. erkända
Jesse Franco kännare, nämligen stor FRUSTRATION. Har jag betalat dyrt för detta? Varför? Aldrig aldrig mer.

Men, lik förbannat och säkert som Amen i kyrkan så fortsatte man att jaga Jesse Franco filmer, den ena trashigare än den andra och
pengar var inget hinder. Mannen var ju kultikon och skulle väl vara bra? Jakten på den ultimata Franco-rullen, en lika undflyende och
svår uppgift som att jaga den heliga graalen, var det som drev en. Men man hittade den aldrig, den finns inte utan alltid samma känsla av
tomhet och vrede över att ha blivit bestulen på inte bara ens pengar utan också på 70-90 minuter av ens liv.
Fast där fanns ju ngt särskilt i mannens stil, ngt unikt eget som fastnade i huvudet och som fick en att åter lätta på plånboken för ännu
en hafsigt inspelad eurosleaze med muffzoom i valfri genre - kannibalfilm, slasher, djungelmatiné-äventyr, spion, vampyrerotik, whatever.

Franco hade i sina bästa stunder en förmåga till att skapa en märklig sorts delirisk atmosfär, kanske mest då i filmerna från 1960- och
det tidiga 70-talet. I övrigt så var ju ofta hans ljuvliga musa Lina Romay med i hans många, många, många filmer vilket var ett gott skäl
att se på dem, och om inget annat så var ju filmerna ibland så sanslöst taffligt sorglöst gjorda och usla t.ex White Cannibal Queen eller Devil
Hunter (läs mer om dem på Horror sida 1) att de hade en kalkonfilms-mässigt avväpnande charm. Många, många skratt alltså och skäms-
mössan på när man tvingas att avnjuta Jesses famösa muff-zoom. Jesse Franco filmer som antingen

1. är bra på riktigt, som t.ex Awful Dr. Orlof, Diabolical Dr. Z, The Bloody Judge, Justine, Venus in Furs, eller
2. är så deliriskt bisarra eller med sådan atmosfär trots den minimal budgeten att man inte kan undgå att fascineras som med t. ex El Sadico
de Notre Dame, Jack the Ripper, Bloody Moon, Vampyros Lesbos, eller
3. är en ohämmad sleazebomb som t.ex sköna Ilsa the Wicked Warden/Greta the Mad Butcher med The One and Only Dyanne Thorne

WIP filmens regler

Nå, åter till frågan varför jag tittat på denna film som alltså är i den av Jess så omhuldade Women In Prison genren och som han simmat
med lätthet i många ggr. En festlig filmgenre som brukar följa vissa fastlagda regler, kvinnor hamnar i fängelse med brutala vakter, de slåss
och duschar i obligatorisk Shower-scene och till slut sker så The Big Escape, kvinnorna slår tillbaka och får sin revanch på The Bad Guys.
Här följer en kort sammanfattning av genren tagen från min recension av mästerverket Chained Heat (mer om denna på Horror sida 1):

Linda Blair i WIP filmernas Rolls Royce

WIP - en av de färgrika underavdelningarna inom exploitationfilm-genren som kan innehålla varierande grad av action och/eller horror,
dock alltid viss erforderlig sleaze. Visst har det gjorts försök till seriösa WIP - Women in prison filmer men de brukar oftast vara torra.
Genren har strikta regler formmässigt: oskuldsfull oftast oskyldig fånge vs. nasty fånge, ofta lesbisk, brutala vakter, ofta ngn lesbisk,
nasty vakt- eller fångchef, ibl. lesbisk, catfights, The Jailbreak och så The Moneyshot - The Shower Scene. En äkta WIP skall ha en
anständig shower scene, ja, att filmens huvudperson en stund står åtm. topless, men gärna full frontal, i duschen ihop med sina medfångar.
Det är svårt att förklara för en kvinna, men för oss patetiska heteromän som dreglande åser detta har dessa scener nästan en hypnotisk
sprängkraft - drömmarnas fält, Forbidden Area. Kvinnor som kelar och slåss i fängelse, ja, ungefär som cheerleaders i tjejernas om-
klädningsrum i en highschool-rulle eller nunnornas sovsal i en nunsploitationfilm. Oändliga möjligheter.

...............................................................................................

Filmen Women in Cellblock 9 avviker från den vanliga women in prison genren då vi inte har ngn duschscen och inte har ngn female
revenge i slutet. Här finns en flykt men den slutar svartsynt olyckligt för kvinnorna. Den här filmen känns så misogynt elak att själve
Hitchcock nog hade nickat nöjt. Kvinnorna i filmen är nakna i stort hela filmen, de torteras och de flyr och de hinns upp och de dödas.
Här finns ingen ironisk blinkning till den löjliga och festligt skämmiga genren som oftast är fallet i dessa filmer.

Handlingen är som följande:

Någonstans i en Sydamerikansk diktatur har 3 lättklädda amerikanskor kontakter med gerillan. Karine (adultaktrisen Karine Gambier),
Aida (Aida Gouveia) och Barbara Taylor (Esther Studer) fastnar i en vägspärr och hamnar i ett djungelfängelse som leds av sadistiska
Loba (aktris ?) och torteraren Dr. Milton spelad av ständige Franco skådisen Howard Vernon.
De 3 fängslas nakna med halskedja och får snart sällskap av lokala studentskan Maria (Susan Hemingway). De torteras, de dödar en
vakt och flyr genom djungeln och de fångas in igen och dödas - The End. Arkivfoto på en krokodil kastar Jess in också.
78 minuter tar detta mäktiga filmepos.

OK, tillbaka till början och jag har ännu inte svarat på frågan varför jag köpt och tittat på denna WIP-film och då dessutom när jag haft
den tidigare på VHS och vet vad jag har att vänta. Finns det ngn ursäkt?
Möjligen den att djungeln faktiskt är fint fotad eller att Gambier och Hemingway är gloriöst nakna och mycket vackra, och den fina bluray-
kvaliteten gör att man verkligen ser varje por hos dem, varje svettdroppe (iof sig också hos Vernon och den motbjudande Loba, urrk).
Annars vet jag egentligen inte, men så är det ju det där med den svårfångade kvaliteten (och i detta fall ytterst svårfångad, det medges)
den där märkliga Jess-känslan som gör att man kommer att se ännu en av hans filmer vare sig man vill det eller inte.

Tyskarna har gett ut en räcka av Franco's filmer på fin bluray i Golden Goya Collection och bildkvaliteten var mycket bra, åtminstone
i denna film. Möjligen är det de filmer som Erwin C. Dietrich producerade? (Vet ej, men Google lär veta).
anamorfisk widescreen 1.78:1, engelskt eller tyskt tal DTS-HD 5.1, Jess Franco trailers och bildgalleri


Back