Tysk bluray utgåva av en Jess WIP med fr.v. t.h. på fodralet Susan Hemingway, Karine Gambier och ? möjligen Esther Studer
Text in Swedish Below:
Ja, varför ser man egentligen på en Jésus
Franco film - R.I.P. Old Jess. Varför ser man på en Jess WIP (Woman
in Prison) rulle,
varför på en djungel WIP, varför på en elakt misogyn djungel
WIP rulle? Ja, säg det, den som det visste?
Jag ber om ursäkt för nedanstående text som maler på och
maler på och vinglar hit och dit. Blir ni lätt uttråkade, hoppa
över.
Mitt problematiska förhållande till Jesse Franco
Är jag då en sur gammal mainstream gnällspik
som inte förstår mig på utflippade kultfilmare som går
utanpå den normala smakmallen?
Nja, inte direkt för om det är ngn regissör som jag använt
dyra pengar till och använt massor av tid till att jaga upp gamla slitna
och
svindyra VHS kopior av dennes filmer, så är det just Jesse Franco.
På det gamla onda svenska 1980-talet när vår filmcensur var
jämförbar med Nordkoreas så var det till att lägga sina
semestrar på
ställen där man kunde jaga upp VHS kopior av horrorfilm, som Aten
och Amsterdam eller Paris och Bryssel (vad gäller Secam system)
eller att köpa svindyra kopior av filmentusiaster som en själv, i
butik eller via annonser (man kunde glatt betala 500 kr för en Franco
VHS). Hade man tur kunde man också hitta rejält slitna gamla oklippta
hyr-kopior i Stockholms uthyrningsbutiker.
I slutet på 80- och i början av 90-talet kunde man så börja
köpa en hel del Franco filmer från USA där utbudet blev allt
större.
Känslan efter att ha sett en Franco film var oftast likadan, och här
vet jag att många kultfilmsälskare känt samma sak t.o.m. erkända
Jesse Franco kännare, nämligen stor FRUSTRATION.
Har jag betalat dyrt för detta? Varför? Aldrig aldrig mer.
Men, lik förbannat och säkert som Amen i kyrkan så fortsatte
man att jaga Jesse Franco filmer, den ena trashigare än den andra och
pengar var inget hinder. Mannen var ju kultikon och skulle väl vara bra?
Jakten på den ultimata Franco-rullen, en lika undflyende och
svår uppgift som att jaga den heliga graalen, var det som drev en. Men
man hittade den aldrig, den finns inte utan alltid samma känsla av
tomhet och vrede över att ha blivit bestulen på inte bara ens pengar
utan också på 70-90 minuter av ens liv.
Fast där fanns ju ngt särskilt i mannens stil, ngt unikt eget som
fastnade i huvudet och som fick en att åter lätta på plånboken
för ännu
en hafsigt inspelad eurosleaze med muffzoom i valfri genre - kannibalfilm, slasher,
djungelmatiné-äventyr, spion, vampyrerotik, whatever.
Franco hade i sina bästa stunder en förmåga till att skapa en
märklig sorts delirisk atmosfär, kanske mest då i filmerna från
1960- och
det tidiga 70-talet. I övrigt så var ju ofta hans ljuvliga musa Lina
Romay med i hans många, många, många filmer vilket var ett
gott skäl
att se på dem, och om inget annat så var ju filmerna ibland så
sanslöst taffligt sorglöst gjorda och usla t.ex White Cannibal Queen
eller Devil
Hunter (läs mer om dem på Horror sida 1) att de hade en kalkonfilms-mässigt
avväpnande charm. Många, många skratt alltså och skäms-
mössan på när man tvingas att avnjuta Jesses famösa muff-zoom.
Jesse Franco filmer som antingen
1. är bra på riktigt, som t.ex Awful Dr. Orlof,
Diabolical Dr. Z, The Bloody Judge, Justine, Venus in Furs, eller
2. är så deliriskt bisarra eller med sådan atmosfär trots
den minimal budgeten att man inte kan undgå att fascineras som med t.
ex El Sadico
de Notre Dame, Jack the Ripper, Bloody Moon, Vampyros Lesbos, eller
3. är en ohämmad sleazebomb som t.ex sköna Ilsa the Wicked Warden/Greta
the Mad Butcher med The One and Only Dyanne Thorne
WIP filmens regler
Nå, åter till frågan varför jag tittat
på denna film som alltså är i den av Jess så omhuldade
Women In Prison genren och som han simmat
med lätthet i många ggr. En festlig filmgenre som brukar följa
vissa fastlagda regler, kvinnor hamnar i fängelse med brutala vakter, de
slåss
och duschar i obligatorisk Shower-scene och till slut sker så The Big
Escape, kvinnorna slår tillbaka och får sin revanch på The
Bad Guys.
Här följer en kort sammanfattning av genren tagen från min recension
av mästerverket Chained Heat (mer om denna på Horror sida 1):
Linda Blair i WIP filmernas Rolls Royce
WIP - en av de färgrika underavdelningarna
inom exploitationfilm-genren som kan innehålla varierande grad av action
och/eller horror,
dock alltid viss erforderlig sleaze. Visst har det gjorts försök till
seriösa WIP - Women in prison filmer men de brukar oftast vara torra.
Genren har strikta regler formmässigt: oskuldsfull oftast oskyldig fånge
vs. nasty fånge, ofta lesbisk, brutala vakter, ofta ngn lesbisk,
nasty vakt- eller fångchef, ibl. lesbisk, catfights, The Jailbreak och
så The Moneyshot - The Shower Scene. En äkta WIP
skall ha en
anständig shower scene, ja, att filmens huvudperson en stund står
åtm. topless, men gärna full frontal, i duschen ihop med sina medfångar.
Det är svårt att förklara för en kvinna, men för oss
patetiska heteromän som dreglande åser detta har dessa scener nästan
en hypnotisk
sprängkraft - drömmarnas fält, Forbidden Area. Kvinnor som kelar
och slåss i fängelse, ja, ungefär som cheerleaders i tjejernas
om-
klädningsrum i en highschool-rulle eller nunnornas sovsal i en nunsploitationfilm.
Oändliga möjligheter.
...............................................................................................
Filmen Women in Cellblock 9 avviker från den vanliga
women in prison genren då vi inte har ngn duschscen och inte har ngn female
revenge i slutet. Här finns en flykt men den slutar svartsynt olyckligt
för kvinnorna. Den här filmen känns så misogynt elak att
själve
Hitchcock nog hade nickat nöjt. Kvinnorna i filmen är nakna i stort
hela filmen, de torteras och de flyr och de hinns upp och de dödas.
Här finns ingen ironisk blinkning till den löjliga och festligt skämmiga
genren som oftast är fallet i dessa filmer.
Handlingen är som följande:
Någonstans i en Sydamerikansk diktatur har 3 lättklädda
amerikanskor kontakter med gerillan. Karine (adultaktrisen Karine Gambier),
Aida (Aida Gouveia) och Barbara Taylor (Esther Studer) fastnar i en vägspärr
och hamnar i ett djungelfängelse som leds av sadistiska
Loba (aktris ?) och torteraren Dr. Milton spelad av ständige Franco skådisen
Howard Vernon.
De 3 fängslas nakna med halskedja och får snart sällskap av
lokala studentskan Maria (Susan Hemingway). De torteras, de dödar en
vakt och flyr genom djungeln och de fångas in igen och dödas - The
End. Arkivfoto på en krokodil kastar Jess in också.
78 minuter tar detta mäktiga filmepos.
OK, tillbaka till början och jag har ännu inte svarat
på frågan varför jag köpt och tittat på denna WIP-film
och då dessutom när jag haft
den tidigare på VHS och vet vad jag har att vänta. Finns det ngn
ursäkt?
Möjligen den att djungeln faktiskt är fint fotad eller att Gambier
och Hemingway är gloriöst nakna och mycket vackra, och den fina bluray-
kvaliteten gör att man verkligen ser varje por hos dem, varje svettdroppe
(iof sig också hos Vernon och den motbjudande Loba, urrk).
Annars vet jag egentligen inte, men så är det ju det där med
den svårfångade kvaliteten (och i detta fall ytterst svårfångad,
det medges)
den där märkliga Jess-känslan som gör att man kommer att
se ännu en av hans filmer vare sig man vill det eller inte.
Tyskarna har gett ut en räcka av Franco's filmer på
fin bluray i Golden Goya Collection och bildkvaliteten var mycket bra, åtminstone
i denna film. Möjligen är det de filmer som Erwin C. Dietrich producerade?
(Vet ej, men Google lär veta).
anamorfisk widescreen 1.78:1, engelskt eller tyskt tal DTS-HD 5.1, Jess Franco
trailers och bildgalleri