Ovan höger: Barbara Bouchet, tyskan född 1943 i huvudrollen, ja otroligt nog och mycket glädjande

Varför är gamla B-rullar från 1960- och 70-talet oftast så underhållande jmf. med klegget som produceras idag? Det kan nog vara så att den
nostalgiska tidskänslan gett en aptitlig patina åt det hela. Det här är ännu en av det förtjusande amerikanska DVD-bolaget Code Red's dubbel-
utgåvor, ett bolag som mest gett ut obskyra bortglömda amerikanska filmtitlar från 1970-80 talet och då oftast horrors och mystiska thrillers
och som absolut förtjänar allas stöd. Ett efter ett går dessa hängivna filmälskares bolag i graven.
Dom 2 filmerna här kan kanske definieras som Beyond Grindhouse (eller möjligen international B) och marknadsförs som en International
Espionage Double Feature
vilket är udda då absolut inga spioner förekommer i någon av dem, snarare är den första, Stoney, en Internationell
Heist Movie
och den andra en internationell attentats-crime-thriller
Det är B filmer av en typ man kan se på en tevekanal som TCM rentav. Jag har skaffat TCM i mitt kanalutbud och kan bara rekommendera andra
non-konformistiska hardcore filmnördar att göra detsamma. Ofta, ofta sänder man garanterat helt bortglömda crime-thrillers från 1960- och 70-
talen och då inte bara B utan även av A typ, men sådan som blivit Lost in the blåst.

Stoney (1969 enl. IMDB och andra källor, men märkligt nog står det 1973 på själva filmremsan i förtexterna - MCMLXXIII ?? Regi av den för mig
helt okände Wray Davis. En internationell Heist historia alltså som skall utspelas i Indonesien, men är inspelad på Filippinerna. Det är klart av B-klass
men det som jag tycker är bra, är:

1. Att det just är så internationellt. Miljön är för mig exotisk och the local cast känns genuin även om indoneserna spelas av filippiner?, skådisar som i de
flesta fall, med undantag av Bouchet som också är bra, är betydligt skickligare skådisar än det avskrap av B- och C västisar man använder i rollerna.

2. Att den underbara Barbara Bouchet här får spela huvudrollen, även om det krävdes en B-film på gränsen till C. Bouchet som jag mest känner till
som en aktris av internationell Bond-euro-filmsoppa typ, en sorts Ursula Andress kanske. Jag har sett henne bl a i italienska produktioner, i fina gialli
som The Black Belly of the Tarantula eller Don't Torture a Duckling, i Eurocrime som den trashiga Cry of a Prostitute eller den mästerliga Caliber 9 av
Fernando Di Leo, där hon var magnifik som Femme Fatale i en av de bästa twistar jag någonsin sett.

Filmen startar svagt med att en grupp odiöst agerande vapensmugglare (bl a Chuck och Jerry spelade av Vance Skarstedt och Gerald Hardig...ryyys)
stjäl en vapenlast från den internationelle San Francisco och Manilla baserade vapenhandlaren m.m. Harvey Ward (träbocken Michael Rennie, kass).
Men ge inte upp - lyft fingret från Fast Forward knappen och vänta lite, för snart kommer BB in i filmrutan som Ms. Irene Stone, Stoney och rummet
lyser upp och man slutar att gäspa och blir snart åtm. lite intresserad.
Japanen Hashimoto, som ses bli mördad i filmens början, har berättat att en skatt av japanskt krigsbyte från WW2 gömts undan i ett kassaskåp i en
swimmingpool (que?) på villaägor tillhörig en indonesisk politisk höjdare Suwono (utmärkt Leopold Salcedo). Stoney som är sekreterare och/eller
älskarinna åt Harvey Ward får ansvaret att leda Operation Ta ifrån Mr. Suwono skatterna. Man fejkar intresse av en tefabrik i närheten av Suwono's
palats och får tillstånd till en konvoj med te till närmsta hamn.
Problemet är att Indonesien befinner sig i inbördeskrig och att de konkurrerande odiöst agerande vapensmugglarna från filmens inledning också vill sno
skatten. Nåväl, Stoney sätter sig på flyget till Surabaya, Indonesien och får snart sällskap av britten Steve Blessing (Mike Preston, sådär).
I Indonesien möter hon också Peter Lorre-aktiga fixaren Ah Song (cool Vic Diaz) och militären Haryan (utmärkt Pancho Mageloni).
"Stoney Woman" kan höras i eftertexterna. anamorfisk widescreen 2.35:1 mono engelskt tal. Bilden är hyfsad, filmen är hyfsad, Bouchet är riktigt bra

The Killer Likes Candy (1968) Regi: Richard Owens är en italo-fransk-tysk producerad kriminal-thriller om en attentatsman, den "skicklige" yrkes-
mördaren, ex-Gestapomannen Oscar Snell (Bruno Cremer) som inte lämnar några spår på brottsplatsen, förutom godispapper. Snell har av mellanhanden
Guardino (inte direkt italian looking Werner Peters) fått i uppdrag att mörda den i Italien besökande kungen av knäckebrödsfolket, en despot från ett
oljerikt land i Långtbortistan. Den amerikanske superlivvakten Angel Face Mark Stone (Kerwin Matthews - Who?) får i uppdrag att stoppa honom.
Ingen euro-B-babe i rollistan? Jodå, Marilu Tolo är knäckebröds-regentens narkossköterska.

Minus: Massor av mossiga actionscener....inte direkt Sam Peckinpah, dockan som faller i stenbrottet mot slutet... ehum, Fidel Lookalike-Not, en okomisk
sidekick, dålig bild och en märklig handgranat som smäller i tre på varandra följande explosioner

Plus: Eeh.... det skjuts mycket med handeldvapen utan att någon träffar vilket känns överraskande fräscht faktiskt - Bravo! Film- skurkar -snutar eller western
desperados skulle nog inte ha förnedrat Ragnar Skanåker (svensk OS guldmedaljör 1972) i fripistolskytte i verkligheten har jag en känsla av

Fullscreen 4:3 mono engelskt tal, urblekt och grynig bild

Back