Oroad N. Srinikornchot

Bild ovan till höger från nätet: Nuttamonkan Srinikornchot som Ming, kanske...... med thailändska skådisars namn i västerländsk
stavning kan det variera lite (liksom nästan alltid med koreanska och ibland med indiska). Jag har på nätet, dvdfodral sett hennes namn
stavas alternativt Nuttamonkan, Natthamonikarn, Nuttamonkarn, Rattanamonkarn och Katthamonakarm

En för mig helt okänd thailändsk spökhorror, denna genre som thailändarna älskar att göra, som gjordes 2007 men släpptes på DVD i
Hong Kong först nu på sensommaren 2011. Förr kunde man köpa nya thailändska DVD filmer direkt från Thailand med engelska subs
men sen ca 6 år så har man i Thailand sluta med engelska subs i 9 fall av 10 på sina DVD släpp. Varför? Guess. Det kan vi nog tacka våra
kära imperialistiska filmbolag för. När thaifilmen slog igenom internationellt i början av 2000-talet med HK-thailändarna bröderna Pang
i spetsen ihop med bl.a horrormakare som Parkpoom Wongpoom och Banjong Pisanthanakun, artmoviemästare som Pen-ek Rattana-
rueng och diverse martial arts film förnyare, då........ fick man de västerländska jättebolagens ONDA ÖGA på sig.
Spekulation av mig, men i vart fall slutade man att ge ut sina unika inhemska filmer med engelsk subs och alla vi som älskat att se thail-
ändska komedier, draman och spökfilmer måste nu vänta i flera år tills utländska (västerländska) filmbolag behagar släppa enstaka filmer
med textning, och då ENDAST de blodigaste skräckfilmerna som förväntas locka en ung manlig Tarantino-esk västerländsk publik, ja
och kanske någon enstaka artmovie av Rattanarueng då också möjligen. Visst, thailändska filmbolag har fått en massa stålar förstås, ja, ja.

Om filmen: Inte alls oävet. Det är en visuellt riktigt snygg men till slut synnerligen handfast andehorror enligt formula, inget finlir direkt alltså
men med ganska imponerande drag av vemod insprängt. En dyster spökhorror alltså där huvudpersonens sorg och saknad av sin mor
onekligen gör ett visst intryck trots att hon egentligen är en bättre mörkare thailändsk variant av Jennifer Love Hewitts Ghost Whisperer.
Jennifer är Gorgeous - dregel - och väl den enda anledningen att se den sunkiga serien, och mycket söt och bra är också den eventuellt
hetandes Nuttamonkan Srinikornchot i huvudrollen som Ming.

Ming ser de döda som ännu dröjt kvar bland de levande, hon ser ständiga dödsolyckor och självmord, död och elände överallt, hela tiden.
Skrämmande syner, men hon säger sig ändå känna sig mer hemma i andevärlden än bland de levande, där de farliga finns. Hon är ständigt
i rörelse i sökandet efter sin mor, sin döda mor som en gång begick självmord.
Men hon är också på flykt från en andeapparation som skrämmer vettet ur henne, en enträgen ande vars närhet hon känner på sig i förväg.
Vad vill han henne? Vad minns hon från en traumatisk händelse när hon bara var 5 år gammal?
Här finns också barndomskamraten och grannpojken Buud eller Budd (Anuchit Sapanpong eller Anuchyd Sapanphong) - stavning obestämd.
Han söker efter Ming i ett svar på frågan hur hans far Tot egentligen dog.

Omdöme: Bra men ojämn. Srinikornchot är bra som dystra Ming och visuellt är den stundtals imponerande med ödsliga husfasader och nasty
andar och hennes sorg och saknad känns verkligen. MEN Sapanpong övertygar en verkligen inte om att han verkligen skulle kunna vara en
påfallande och märkligt ung rättsläkare och efter en atmosfärisk och lovande start fläskar man sen på väl J-Horror artat med andeeffekterna.
Det känns
som om filmmakarna från början haft en mer ambitiös ghoststory i tankarna men sen ändrat sig eller alt. inte klarat av detta?
Anamorfisk widescreen 2.0 tahi tal med engelsk textning, regionfri, inget extramaterial

Back