To the left above: Hong Kong DVD; to the right: a worried Nuttamonkan Srinikornchot
Text below in Swedish:
Bild ovan till höger från nätet: Nuttamonkan
Srinikornchot som Ming, kanske...... med thailändska skådisars
namn i västerländsk
stavning kan det variera lite (liksom nästan alltid med koreanska och ibland
med indiska). Jag har på nätet, dvdfodral sett hennes namn
stavas alternativt Nuttamonkan, Natthamonikarn, Nuttamonkarn, Rattanamonkarn
och Katthamonakarm
En för mig helt okänd thailändsk spökhorror,
denna genre som thailändarna älskar att göra, som gjordes 2007
men släpptes på DVD i
Hong Kong först nu på sensommaren 2011. Förr kunde man köpa
nya thailändska DVD filmer direkt från Thailand med engelska subs
men sen ca 6 år så har man i Thailand sluta med engelska subs i
9 fall av 10 på sina DVD släpp. Varför? Guess. Det kan vi nog
tacka våra
kära imperialistiska filmbolag för. När thaifilmen slog igenom
internationellt i början av 2000-talet med HK-thailändarna bröderna
Pang
i spetsen ihop med bl.a horrormakare som Parkpoom Wongpoom och Banjong Pisanthanakun,
artmoviemästare som Pen-ek Rattana-
rueng och diverse martial arts film förnyare, då........ fick man
de västerländska jättebolagens ONDA ÖGA på sig.
Spekulation av mig, men i vart fall slutade man att ge ut sina unika inhemska
filmer med engelsk subs och alla vi som älskat att se thail-
ändska komedier, draman och spökfilmer måste nu vänta i
flera år tills utländska (västerländska) filmbolag behagar
släppa enstaka filmer
med textning, och då ENDAST de blodigaste skräckfilmerna som förväntas
locka en ung manlig Tarantino-esk västerländsk publik, ja
och kanske någon enstaka artmovie av Rattanarueng då också
möjligen. Visst, thailändska filmbolag har fått en massa stålar
förstås, ja, ja.
Om filmen: Inte alls oävet. Det är en visuellt riktigt
snygg men till slut synnerligen handfast andehorror enligt formula, inget finlir
direkt alltså
men med ganska imponerande drag av vemod insprängt. En dyster spökhorror
alltså där huvudpersonens sorg och saknad av sin mor
onekligen gör ett visst intryck trots att hon egentligen är en bättre
mörkare thailändsk variant av Jennifer Love Hewitts Ghost Whisperer.
Jennifer är Gorgeous - dregel - och väl den enda anledningen att se
den sunkiga serien, och mycket söt och bra är också den eventuellt
hetandes Nuttamonkan Srinikornchot i huvudrollen som Ming.
Ming ser de döda som ännu dröjt kvar bland de levande, hon ser
ständiga dödsolyckor och självmord, död och elände
överallt, hela tiden.
Skrämmande syner, men hon säger sig ändå känna sig
mer hemma i andevärlden än bland de levande, där de farliga finns.
Hon är ständigt
i rörelse i sökandet efter sin mor, sin döda mor som en gång
begick självmord.
Men hon är också på flykt från en andeapparation som
skrämmer vettet ur henne, en enträgen ande vars närhet hon känner
på sig i förväg.
Vad vill han henne? Vad minns hon från en traumatisk händelse när
hon bara var 5 år gammal?
Här finns också barndomskamraten och grannpojken Buud eller Budd
(Anuchit Sapanpong eller Anuchyd Sapanphong) - stavning obestämd.
Han söker efter Ming i ett svar på frågan hur hans far Tot
egentligen dog.
Omdöme: Bra men ojämn. Srinikornchot är bra som dystra Ming och
visuellt är den stundtals imponerande med ödsliga husfasader och nasty
andar och hennes sorg och saknad känns verkligen. MEN Sapanpong övertygar
en verkligen inte om att han verkligen skulle kunna vara en
påfallande och märkligt ung rättsläkare och efter en atmosfärisk
och lovande start fläskar man sen på väl J-Horror artat med
andeeffekterna.
Det känns som om filmmakarna från början haft en mer ambitiös
ghoststory i tankarna men sen ändrat sig eller alt. inte klarat av detta?
Anamorfisk widescreen 2.0 tahi tal med engelsk textning, regionfri, inget extramaterial