OBS! Känsliga varnas för fet sågning nedan, så läs absolut ej vidare om ni av någon anledning bara älskar denna vita bollywoodfilm

Först, filmen var trots yxigt skådespel på de flesta håll (barnen var ju ändå amatörer och Anil Kapoor är ju Anil Kapoor) och rejält platt regi från Doyle
ändå ganska underhållande utan sticka ut SÅ, en eventuell sågning får ses utifrån den galna hype och bisarra hyllningar i väst (från sådana som inte ser på
indisk film normalt) som östs över denna helt ordinära film. Filmen var alltså inte dålig i egentlig mening utan en både underhållande klatschig och charmig
lågbudgetrulle av gammal god indisk masala typ som blev en universell blockbuster. Men det var vare sig någon filmmagi eller hymn till livet som troligen
påtända recensenter i väst använt som hyperboliska epitet

Spoiler-varning - sluta läs här om ni ej sett filmen

Oj, detta måste vara en av de mest överhypade filmerna i modern tid. Filmens enkla tema/idé används och kramas ut till det yttersta av, ja nästan till skam-
löshetens gräns, av Danny Boyle. Ett fattigbarn från Mumbai's ghetton tävlar i det världstäckande TV-konceptet "Vem vill bli miljonär", Jamal har vunnit 10
miljoner rupier när filmen startar och han sitter i förhör hos den hårdföre polisen Irrfan Khan (en mycket fin skådis som bl a kunnat ses i Vishal's Bhardway's
hyllade kriminal-parafras på Shakespeare's MacBeth, Maqbool) för att förklara hur han kunnat svara på frågorna, misstänkt för bedrägeri.

Sen följer evigt krossklippande mellan polisförhöret, frågorna i programmet och oändliga flashbacks som berättar för oss hur Jamal vuxit upp i slummen under
omänskliga förhållande tillsammans med sin bror och flickan Latika, och hur vissa hågkomster från dessa strapatser gör att han kan svara på varenda fråga.
Detta upprepas alltså mekaniskt för VARJE JÄMRA fråga han får, väldigt innovativt Mr. Boyle NOT.
Skådisarna är påfallande yxiga jmf. med en normal bollywoodfilm, men ungarna var amatörer och de är bedårande söta även om personregin från Mr. Fucking
Genius Boyle tycks vara obefintlig. Filmen är även i övrigt rätt platt och banalt regisserad av Mr. Fucking Maestro Boyle i en modern skröna som säkert gjorts
minst lika bra om inte bättre bättre i en helt normal Bollywood film . MEN, släng dig i väggen Orson Welles eller Satyajit Ray, här kommer ju Danny Boyle.
"Så här ser filmmagi ut" säger AB, vinnare av 8 Oscar och 4 Golden Globe !!!???? Har världen blivit helt galen? Hur kan denna iof sig rätt underhållande men
påfallande styltigt agerade och yxigt regisserade skröna få sådana lovord? Obegripligt. Alla figurer utom huvudrollens Jamal och polisen Irfaan Khan är ju plattare
än ångvältad pannkaka, skurkarna agerar som de kom ur en Bollywoodfilm av C-klass, och skådespeleriet är överlag uruselt. Ja, så har vi den äckligt sliskiga
musiken
då också, vämjeligt usel jämfört med vilken normal Bollywoodfilm som helst.

Detta är en icke-Bollywood film som doftar en aning exotiskt av Bollywood. Den är framförallt gjord av en White Guy, en regissör behagligt vit i skinnet för de
inskränkta och kanske smygrasistiska anglo-saxiska filmkritiker som inte gör sig besväret att se en riktig Bollywoodfilm film regisserad av en riktig indier.
Filmen blev en banal och gråtmild Blockbuster för en västpublik hungrig på "exotiska" indiska slummiljöer, en "spännande" icke-Bollywoodfilm anpassad för
västerlänningar av en dito.....och alla i väst går bananer, bisarrt! (OK, jag vet att den var rätt populär i Indien också). Jämfört med intressanta och verkligen be-
gåvade indiska filmskapare som t. ex Anurag Kashyap, Farhan Akhtar eller Vishal Bhardwaj
är Danny Boyle en simpel kommersiell klåpare
- A Buoyant Hymn to Life...... My Ass!

Back