Soundtrack to 6 of Shunji Iwai's 1990's films:
1. Ghost Soup (1992 för
TV), 2. Uchiage hanabi, shita kara Miroka? Yoko kara Miruka? (Fireworks,
should we see it from the side or the bottom? 1993 för TV),
3. Fried Dragon Fish (1993 för TV), 4.
Undo (1994), 5. Love Letter (1995) och 6.
Picnic (Pikuninikku 1996)
Disc 1: Ghost Soup - Ghost Soup (text Iwai),
White, ? Morobito kozoride, Blue Christmas, Close to You,
Fireworks - Summer Daze, Platform, Sweet Journey, Forever Friends, The Last
Days of Our Youth (music: Remedios)
Fried Dragon Fish - Winds of Asia, Bad Game, Child Play (music: Remedios),
Symphony N0. 5 in C-Sharp Minor (Gustav Mahler)
Disc 2: Undo - You Fisscat Vox, Things We Can't
Undo, Silent Banquet, Embrace My Shadow ((music: Remedios)
Love Letter - Sweet Rumours, A Winter Story, Small Happiness (music: Remedios)
Picnic - Good Morning, Pure World, Fallen Angel, Picnic, The Highest (music:
Remedios)
Text in Swedish below:
Remedios ? Vem är då
denna kompositör och musiker ? På det medföljande texthäftet
står det en presentation, men på koreanska och på nätet
har jag inte heller hittat
någon information. Kanske är det en kvinnlig arrangör. Fin
musik i alla fall och den eteriska musiken till Picnic är nog min favorit
Koreansk dubbel CD utgåva från 2002
av filmmusiken till Iwai's fantastiska 90-talsfilmer, från tiden då
allt han rörde vid blev spännande. Då han med filmer som Swallowtail
Butterfly (vars musik av Yentown Band inte är med på denna
samling) och Picnic med det ett tag äkta super-paret
Chara och Asano helt enkelt inte kunde misslyckas, det
blev magi vid allt han rörde. Shunji Iwai var lite av japansk films Golden
Boy och han tvekade inte att använda sig av populärkultur i sina
filmer (som den löjligt karismatiska
popstjärnan Chara eller chattrum på internet).
Iwai, en regissör, låtskrivare, författare m.m. vars unika
visuella stil och enastående soundtracks blivit ett rött skynke
för en stor del av de västerländska manliga filmkritikerna.
Sött slask och ytligt poserande är några av de trötta
tillhyggena. Men, ungdomarna i Japan tog honom till sina hjärtan och
sen ungdomar i den resterande världen också (ja, de
som är vackra och känsliga och som intresserar sig för japansk
film, inte så många kanske) när All About Lily Chou
Chou briserade i våra västerländska tevesoffor.
Både filmerna Picnic, Swallowtail Butterfly och All About Lily Chou
Chou är ganska experimentellt flytande i formen och AALCC är närmast
kärvt sträng i kontrast till sin
oöverträffade visuella skönhet ..... och det med Noboru Shinoda's
digitalkamera.
Iwai tog alltså inte den lätta vägen med dessa 3 nämnda
filmer. Sött slask och ytligt poserande....undrar hur dessa haters tänker
då?
Jag minns när jag såg AALCC för första
gg (ja, OBS! att musiken till AALCC alltså inte heller är med på
denna dubbel CD) och hur totalt känslomässigt nerbombad man
kände sig efteråt. Tagen. Gripen. Ja, nästan Stendhal's syndrom
varning och som Asia Argento kände sig i början av Dario's The Stendhal
Syndrome när hon helt överväldigades
av tavlorna i Ufficierna i Florens.
Filmen hade varit lång, man hade vridit på sig då och då
men efter de 2 timmar och 30 minuterna förstod man att man bevittnat
något helt unikt. Bilder och musik och Teenage
Angst i oöverträffad förening. En film för filmälskare
ännu unga i själen och som minns hur jävligt det kunde vara
ibland att vara ung, i tonåren.
Som någon skrev på nätet (ev. i ngn av kommentarerna på
Amazon) - det finns ett säkert test om AALCC är rätt film för
en ev. tittare, har din polare inte blivit fångad de första
2-3 minuterna av den helt unika inledningen, musiken, texterna från
chattrummet (som också hade skapats i verkligheten av Iwai i ett gränsöverskridande
medieexperiment) och
av bilderna med ungdomarna gräset - då är detta nog inte en
film för denne.
Observera att det inte fråga om att ha fel eller rätt, smaken är
ju som baken, utan det är helt enkelt så att vissa filmskapare
delar tittarna. Själv avskyr jag t.ex iskalla nihilister som
Haneke och Greenaway, men dessa närmast dyrkas å andra sidan av
många filmkritiker. Det brukar alltid vara ett mycket gott tecken när
en film så brutalt delar tittarna i 2 läger
och vissa öser sitt hat över filmen och vissa hängivet älskar
den. Då är det ingen rutinrulle. En gång i tiden brukade
jag bevisa denna tes genom att gå och se filmer som fått en över-
korsad geting eller whatever i tidningarna, det var så jag såg
Suspiria på bio 1978
Läs absolut mer om Love Letter, Picnic, Fried Dragon Fish och Swallowtail Butterfly under deras respektive bildsidor