Den eteriska Moira Shearer som prima ballerina

(nedanstående text skriven 2013-02-24) Universellt hyllat brittiskt dans-melodrama från 1948

En artmovieklassiker i egentlig mening då den handlar om en grupp "konstnärer" vid en balett, om balettruppens
demoniske ledare Boris, om koreografen, om orkesterledaren och tonsättaren Julian men allra främst om dansösen
Vicky Page (sprött sköna Moira Shearer) som drömmer om att bli en framstående ballerina.
Vi får följa henne redan från början, en ung hoppfull dansös som dansar på en liten lokal teater när Boris (en alldeles
strålande Anton Walbrook) upptäcker henne och ger henne en plats i truppen, i skymundan än så länge. Men, Prima
ballerinan gifter sig och hoppar av karriären och Vicky får chansen att ta hennes plats och huvudrollen i en nyskriven
balett efter danske sagomästaren, med sina plågsamt nästan sadistiskt dystra sagor, H.C. Andersen - De röda skorna.
Baletten har sin premiär i Monaco och både verket i sig och Vicky gör en fenomenal succé, varpå vägen ligger öppen
för henne att bli en dansens superstjärna.

Men, musiken till baletten har komponerats av unge tonsättaren Julian (Marius Goring) och de 2 unga blir ett älskande
par vilket gör Boris rasande. Han vill ha Vicky för sig själv (vilket senare får sin förklaring) och sparkar Julian varpå
Vicky lämnar truppen och gifter sig med Julian. Resultatet blir som Boris förutsett, Julian satsar på sin karriär och skall
få en opera uppförd på Covent Garden medan Vickys karriär upphör.
Boris och Vicky möts dock igen i Monaco och han lockar henne att återupptaga sin danskarriär och åter dansa sin roll
som dansösen i De röda skorna, baletten som inte framförts sedan Vicky slutat.
MEN, nu sparkar melodramat in med eftertryck när en upprörd Julian dyker upp och ber henne välja mellan honom
eller sin danskarriär ...... eeeh, något otidsenligt mossigt eller? och det är här filmen dyker tvärt här tyvärr.

OK, här kommer en SPOILER så här kommer det tragiska slutet också - läs inte vidare nedan om ni är känsliga

................................................................ SPOILERVARNING ...................................................

Vicky's röda balettskor börjar att leva ett eget liv likt i sagan och dansar utför trapporna och utför en klippa varpå
hon faller mot sin död framför ögonen på Julian. Visst, tvångsdansen utför trapporna är förvisso suggestiv men det
är ju så förtvivlat mossigt idag att de 2 inte båda skulle kunna ha en lyckosam karriär. Herregud, Vicky anses ju kunna
bli världens främsta balettdansös och har redan tokhyllats av en enig kritikerkår. Att hon skulle stanna hemma i en
flottig lägenhet i London och föda ungar åt honom och tillaga Fish and Chips när han sitter på kammaren och skriver
sin musik - är ju 1. Patetiskt 2. Mossigt 3. Gubbslem så slutsatsen blir att Boris var en klok och förnuftig man som
såg vilket skrot och korn Julian var gjord av som inte kunde acceptera Vickys karriär och lycka i dansen

......................................................................................................................................................

Boris var alltså inte själv kär i Vicky utan visste vilka förödande konsekvenser kärleksförhållandet skulle få för Vickys
karriär och liv och också att balettruppen skulle mista sin allra mest lovande prima ballerina.
Om detta nu är ett melodrama med ett mossigt slut, varför är då filmen ansett som ett mästerverk ännu idag?
Moira Shearer är MAKALÖST VACKER när hon dansar fram i sina röda balettskor, hon tycks sväva som en älva
och hela den 20 minuter långa balettsekvensen ur fiktiva baletten The Red Shoes är visuell MAGI, och, som redan
nämnts ovan, så är Anton Walbrook briljant i rollen som Boris Lermontov, ledare för balettruppen. Jag antar att rollen
skall få en att tänka på Djagilev och den ryska baletten som i början på 1900-talet var med och omskapade dansen

Jag gillar klassisk musik och musik till baletter som ofta känns uppfriskande innovativ och fräsch även om jag inte alls
förstår mig på själva dansen med sina tyllkjolar och fåniga trikåer. Prokofiev, Stravinskij, Copland eller Respighi alla
har komponerat den finaste balettmusik man kan tänka sig.
Ottorino Respighi (1879-1936) har bl.a orkestrerat och arrangerat baletten La Boutique Fantasque (The Fantastic
Toyshop) som är en stor personlig favorit, och i filmen är det just denna balett som Vicky skall dansa som nästa roll
efter sin succé med De röda skorna. Undrar just om ngn skapat en balett efter De röda skorna i verkligheten, borde
inte vara en omöjlighet. 4:3 fullscreen originalformat mono engelskt tal med svensk text

Back