Nandita Das, Rashid Farooqui och nederst unge Syad Fazal Hussain

(Nedanstående text skriven 2013-09-01)

Jag har nyligen sett 2 av såväl kritiker- som publik (ja, i Indien och Pakistan åtm.) hyllade pakistanska filmer. Dels det ganska så tungfotade
politiska dramat Khuda Kay Liye (In the name of God) från 2007, och dels denna film från 2008.
In the name of God handlar om tvångsgiftermål och om en extremistisk tolkning av Islam och hade vackert foto och ett fint soundtrack, men
också tyvärr högstämt mässande och styltig dialog samt urusla skådisinsatser av de västerländska skådisarna (om det nu ens var skådisar?).
En brittisk-pakistanska förs bort av sin far och blir bortgift i gränstrakterna pakistan-Afghanistan och en ung musiker blir förförd av en prästs
extrema tolkning av Koranen. Scenerna från landsbygden, prästen och Naseeruddin Shah's är bra, men resten suger tyvärr. Politik på film
blir ju sällan eller aldrig bra.

Ramchand Pakistani däremot var något helt annat. Faktum är att jag trodde denna film var en indisk film då jag inte hör skillnaden på urdu
eller hindi (om jag slötittar och inte koncentrerar mig, är inte alls språkbegåvad dessvärre), och först efteråt såg att den var pakistansk.
Tyvärr har inte de fåtal pakistanska filmer jag sett tidigare varit så bra och detta blev därför en stor och glad överraskning.
Detta är ett mycket välspelat, överlag i alla roller, och nedtonat drama om hur spänningarna mellan de 2 grannarna Indien och Pakistan
påverkar vanliga människor, i detta fall en fattig och lågkastig hindufamilj på just den pakistanska sidan av gränsen. I byn Bimra lever en dalit-
familj, kastlösa och orörbara om de hade levt på den indiska sidan där det officiellt förbjudna men ännu inrotade och fasansfulla kastsystemet
ännu grasserar och som förstås hindrar Indien från att fullt ut bli en civiliserad nation som andra ekonomiskt viktiga länder.
En dag förirrar sig 8-årige Ramchand (en LYSANDE Syed Fazal Hussain, sällan har man sett en så bra barnskådis på film) över gränsen och
blir infångad av indiska gränssoldater, som även plockar in fadern Shankar (likaledes bra och uppfriskande nedtonad Rashid Farooqui) när
han letar efter sonen. De hamnar i ett indiskt fångläger under det att den övergivna modern Champa (Nandita Das) undrar vart de tagit vägen.

Det uppfriskande överraskande nu är att det sedan INTE händer något särskilt. Champa väntar hemma i byn och i fånglägret, där massor av
andra pakistanier som hamnat på fel sida av gränsen sitter. fängslade för brottet Illegal Border Crossing, där går dagarna, veckorna, månaderna
och åren i väntan på en officiell fångutväxling där de hoppas att just deras namn skall ropas ut.
Champa och hans far väntar med de andra fångarna, vanliga pakistanier som haft otur att befinna sig på fel ställe just när oroligheter blossat upp

mellan de 2 trätande grannarna. Där finns en poliskvinna som fäster sig vid grabben och tar hand om honom (trots att han är dalit).
I 5 år sitter de fängslade och återseendet mellan Champa och sonen (nu spelad av den ngt äldre Navaid Jabbar) är gripande i sin enkelhet.
Filmen vann The International film critics price 2008 i Delhi och fotot av Sofian Khan är vackert
widescreen, urdu med engelsk text och filmen ingick i en lågpris 3 disc utgåva från Eagle ihop med Khuda Kay Liye och Maqbool

Back