Indian DVD

(Nedanstående text skriven 2014-12-14)

Det här är en Bollywood-uppdatering på Hollywoodfilmen Paranormal Activity från 2007 och den bygger även på en påstådd (eller verklig, ha, ha) händelse
från ett hemsökt indiskt hus, även Indien har sina spökhus. Det görs massor av skräckfilm i Indien och kanske framförallt då i Bollywood, men gemensamt för
dem alla är att kritiken oftast är nere vid skoskaften, urusla omdömen är det normala, och detta gäller oavsett om filmerna faktiskt också är bra och kommer
med ngt nytt fräscht i genren. Oftast är bollywoodhorror kass, det skall medges men ibland, ngn enstaka gång så kommer det riktiga pärlor i dyngan.

............................

Men, först en liten utläggning om Bollywoodhorror-filmens undanskymda läge - Existerar indisk kultfilm?

(Ja, och jag menar inte The Ramsay's trashhorrors från 1980-talet då förstås, som ju onekligen har ngt som liknar kultstämpel i Indien).
Ngt som jag lagt märke till efter många, många år ute på nätet är att det tycks saknas en genrediskussion - om horror och annan kultfilm - på diverse indiska
filmforum. Ngt som ju är mycket vanligt här i väst där varenda ny horrorfilm, om det nu är en tysk retro-slasher eller en japansk highschoolflicke zombie-splatter,
diskuteras livligt och nästintill varje filmälskare tycks skriva sin egen recension på sin egen webbsida. Så skall det förstås vara och visst är det härligt att känna
gemenskapen med andra kultfilms -bröder/systrar världen runt och dela glädjen över en nytt genrefynd, en vrickad pärla, om det nu alltså är en norsk nazizombie
rulle (Död snö) eller en argentinsk animerad kortfilm om ett flickpopband som förvandlas till mordiska medusor som förintar mänskligheten (Gorgonas).

Denne genrefilm diskussion saknas således nästan helt vad gäller indisk film där den stora filmpubliken i sina omdömen nästan alltid istället hyllar de mest banala
mainstream-filmerna och nästan alltid dissar sina innovativa vildhjärnor som försöker prova på nya grepp utanför masalafilmens lagda ramar. När det gäller sina
skräckfilmare så dissas dem alltid utan undantag, punkt slut, i Indien är varje horrorfilm per definition underlägsen dem som görs i väst.
Ja, och åter igen, de allra flesta Bollywoodhorrors som spottas ut suger verkligen, det medges alltså, men här talar vi om de få som faktiskt är bra.
Så ...... Regel No.1 när det gäller indisk horror -
Strunta helt i vilka omdömen som ges på t.ex IMDB. En galet underhållande och vilt innovativ desert-horror-witch rulle som Kaalo, hyllad i väst av de få som
sett den, eller denna film Ragini MMS sågas t.ex totalt av de miffon med sina huvuden uppkörda i sina arslen som kommenterar på IMDB.

Men hur vet man då hur bra en ny Bollywoodhorror är ? Hmm, svårt att svara på då dessvärre Bollywoodhorror inte heller tycks diskuteras på västerländska
diskussionsforum om Bollywoodfilm, där man också mest lapar i sig mainstream kioskvältare av ofta masalakaraktär. Det gäller väl att hitta en indisk filmkritiker
på ngn av alla engelskspråkiga tidningar, eller en filmskribent på ngn fansida, som man litar på, som har hyllat samma indiepärla som man själv har gillat och som
man känner sig i synk med. OK, nu tillbaka till Ragini MMS ....

............................

I'm not a witch - I didn't kill my children - This is my house

Uday och Ragini har det romantiskt ... en kort, kort stund. Observera djupfokuset i bilden

Filmen startar med att ungdomarna (strax över eller kring 20) Uday (Rajkummar Rao/Raj Kumar Rao) och Ragini (Kainaz Motivala) åker iväg för en sexig
weekend. Uday har lånat ett gammalt hus på landet och har tänkt sig att för en väns räkning och Ragini helt ovetandes, spela in deras gökande på film och göra
en sexvideo. Huset har därför försetts med kameror i rummen och genom dessa får vi följa skeendet i denna kammarhorror, där beteckningen för en minimalistisk
film här blir rent bokstavlig då handlingens mest effektiva scener utspelar sig just i kammaren, sängkammaren.
I början av filmen innan man nått huset så filmas det med parets mobil, men denna skakiga handkamera försvinner lyckligtvis sedan, urrrk och tack för det.
2 vänner, Pia (Janice) och Vishal (Rajat) dyker upp och berättar att de hört av en lokalbo att huset anses besatt, att en kvinna som dödat hela sin familj och kallats
för häxa en gång bott i huset. Vishal blir skrämd av ngt och drar vidare med Pia och Uday och Ragini kan äntligen börja umgås lite närmare, är det tänkt, men ...

En skräckfilm har olika verkan på olika tittare, beroende på hur man påverkas av det visuella och av horrorfilmens gestalter. Själv är jag en vuxen man (50+)
som sett kopiösa mängder skräckfilm vid det här laget och jag skall erkänna att jag mycket sällan blir skrämd på riktigt av en film, men några ggr så händer det och
häxor gillar jag inte alls, inte alls. Som liten såg jag matinéfilmen och klassikern Trollkarlen från Oz och Margaret Hamilton som häxan skrämde vettet ur mig, men
detta barndomstrauma hade sjunkit undan och nästan glömts bort när jag såg Suspiria 1978 och den där häxklanen på balettakademin, tack Dario Argento för dom
charmiga kvinnorna, Alida Valli och Joan Bennett, vilka mystanter. Här är det en Marathi-talande dam som presenterar sig ... I'm not a witch, i didn't kill my children,
this is my house, och det är mycket effektivt gjort. Debutregissören Pavan Kirpalani lyckas med konststycket att få ett sovrum att bli skrämmande.

Vad gäller det visuellas påverkan så kände jag ett omedelbart obehag när paret befann sig i huset, ett krypande obehag. De mest skrämmande scenerna i denna film
utspelar sig i 2 rum, i vardagsrummet och i sovrummet. Varför blev jag rädd? På bilden ovan ses sovrummet och det ovanliga är djupfokuset i bilden, med öppna
dörrar till andra upplysta rum i bakgrunden och med speglar. Speglar i skräckfilmer känns ofta dolt hotfulla. I det andra rummet de befinner sig i finns en mörk gång
i bakgrunden. Man ser på en skräckfilm, man har hört att huset anses vara hemsökt och man oroar sig för att se ngt otäckt plötsligt dyka upp i bakgrunden.
Att med så små medel, interiören i några rum, skapa en genuint oroande stämning är onekligen mycket innovativt.
När Uday och Ragini upptäcker att de inte är ensamma i huset blir de livrädda, framförallt Uday som får fullkomlig panik när han skall röra sig genom rummen.
Detta är mycket bra då han blir en Stand-In för tittaren, det känns rentav som om man själv skulle röra sig i det där jämra huset med sina öppna dörrar till andra rum
och med sin mörka passage. Jmf detta med de flesta horrors där ungdomarna i hemsökta hus (med en demon eller en slashermördare) går ner i en mörk källare
med en tändsticka i näven och ropar .... hallå, är det ngn där? Själv skulle man springa åt motsatt håll så fort ens ben bar en.

Är detta en lyckträff ? Regissören följde upp denna med ännu en horror 2014, som jag inte har sett och jag ber att få återkomma med ett omdöme om denna.
Som sagt, Ragini MMS är en rasande effektiv liten lågbudgethorror som i sina bästa stunder är den läskigaste bollywoodhorror jag sett. Glöm IMDB omdömen.
Jag skulle mycket, MYCKET gärna vilja ha denna film på en blurayutgåva likt uppföljaren Ragini MMS 2 med Sunny Leone, det är bara att hoppas.
Uppföljaren Ragini MMS 2 blev 2014 en monsterhit i Indien och Sunny Leone den indiska filmvärldens mest omtalade kvinna, men även om 2an är mycket under-
hållande så är det Ragini MMS från 2011 som är den som lyckas vara skrämmande.
anamorfisk widescreen, 5.1 eller 2.0 hindi med engelskt tal, ej sång/dansnummer


Back