Varning för känsliga! Läs inte vidare om ni älskar denna film för jag är hård nedan mot en av mina favoritregissörer. Filmen är bra,
förstås, men......... troligen är detta den enda recension som inte slickar Lee långt upp någonstans. Läs alltså vidare på egen risk
OBS! SPOILERS nedan

.....................................................................................................

Filmens handling:
66-åriga damen Yang Mi-ja (Yun Jeong-hie) tar ensam hand om uppfostran av dottersonen, tonårige Jang-wook (Lee Da-wit). Mi-ja
är en elegant liten dam som lever mycket fattigt, lever på bidrag och på inkomsten från ett extrajobb där hon sköter om en handikappad
(kanske av stroke) äldre man som bajsar på sig och inte kan gå utan bara krypa. Hon deltar i ett poesisällskap och drömmer om att ngn
gång kunna skriva en riktig dikt. Hon är intelligent och rolig men ofta frånvarande drömmande. Yun är fantastisk i rollen och faktiskt är
också Lee mycket bra i rollen som tonårsgrabben, trulig och trött av alla hormonstormar och ännu moraliskt nollställd.

Men eländes eländes elände väntar kring krönet förstås
- inte nog med att barnbarnet visar sig ha deltagit i våldtäkter av en flicka
som sedan tagit livet av sig varpå utfattige Mi-ja måste samla ihop 5 miljoner won till skadeståndet...... utan stackars Mi-ja tvingas av
regissör Lee att dessutom åka på en läkardom på Alzheimers sjukdom, den folksjukdom som helvetiskt slungar den drabbade in i mörkret
men kanske ändå drabbar de anhöriga allra hårdast.
Suck! Melodrama, känslopornografi och så onödigt av Lee. "Bra tänkt, bra tänkt Lee, det slår an på känslosträngarna" sa säkert produ-
centerna och gnuggade sina händer - stålar i sikte då det kanske öppnar för en Hollywood Blockbuster version med Meryl Streep i huvud-
rollen och i regi av Robert Redford - Yuck! Ryyys! Urrk!
Dessutom: På slutet drar Lee till med ett eventuellt självmord (?) som grädde på moset, det fegaste och tröttaste av alla artmovie-slut, jag
hatar när en regissör kastar på ett självmord för att ge ett intryck av ett lättköpt förmodat "djup". Men, det slutar inte där tyvärr.....
ovanpå det smaskar Lee till det med den sötsliskiga sentimentaliteten när en ung flicka (offret?) avslutningsvis läser Mi-ja's dikt, yuck!

Observera att detta är skrivet i besvikelse då jag har så enorma förväntningar på en av mina tidigare favoritregissörer och att jag därför
kanske är onödigt hård. Yun Jeong-hie är som sagt lysande och ger oss ett gripande och starkt kvinnoporträtt och jag aktar den syd-
koreanske mästaren Lee Chang-dong - MEN, filmen har förstås höjts till skyarna världen över..... och det kan vara ett tecken på att det
finns problem med filmen. Amelia ger 5 benvaxningar, Knohultsposten ger 5 snusprillor, Jens Peterson i AB ger som en pavlovsk hund
alla sina slick i ärslet på det stora filmbolaget eller något i den stilen (OK, just i det här fallet var det ett mindre bolag).

Jag hade föredragit en lite taggigare, en strävare Lee som t. ex i Oasis (min favoritfilm av regissören) för den här gången blir det nästan
ett slickat melodrama av det hela med ett onödigt konventionellt slut ...... tyvärr. Jag lär väl gå emot hela världens kritikerkårer här, men det
skiter jag i för jag tvivlar att många av dessa har högre krav på Lee än jag, en av mina absoluta favorit artmovie regissörer.
Från det stringent sträva sorgedramat Secret Sunshine till känslopornografi ?
Nej, kanske inte men snudd på. Jag tyckte Yun Jeong-hie var så fantastisk i rollen och att filmens kvinnoporträtt var så intressant som det
var utan att någon påklistrad demensdom, ett förbannat självmord eller det alltför sockriga slutet hade behövts.
Nu hoppas jag att Lee Chang-dong nästa gång beslutar sig för att göra något helt annorlunda och att han benhårt satsar på att stöta sig med
så många av sina tittare som möjligt - inga mer 5 lyxsoffor av Sköna Hem eller 5 rödmålade naglar upp av Blondinbella på fodralet.... Tack!
Anamorfisk widescreen och filmen jag såg var en svensk hyrdvd från tror jag Folkets Bio

Back