(Den utmärkta svenska DVD utgåvan; James Mason och irländskan Kathleen Ryan imponerar med fint skådespel)

Ja, så har man då äntligen sett denna omtalade filmklassiker, en film som både Reed och Mason ansett som sina karriärers allra bästa, och den var verkligen
mästerlig, även om jag personligen gillar The Third Man lite mer. Men den går rakt in i filmhyllans personliga samling, en samling inte i första hand ämnad åt mig
själv förstås utan åt den i framtiden namnlösa person och då förhoppningsvis filmstudent, som insänd av värden för att rensa ut byket efter den äldre mumifierade
man som legat död i 2 år, mitt bland soporna hittar en prydlig filmhylla med sköna filmklassiker sorterade ordentligt i bokstavsordning efter originaltitel.
Den här filmen är till dig!

Vadå, dyster? Men visst, lite skön Feel Bad noir-stämning hamnade man i efter att ha sett denna ödesmättade fast vackra film. Filmen om en desperat, eller snarare
livstrött, man på flykt inringad av polisens nät och plågad av dåligt samvete ställer frågor om skuld, ansvar, tro och om mördaren förtjänar nåd samt har romantik i
form av hopplös kärlek, vilket väl gör den till Noir. Fast mer (tycker jag) då till den filmnoir som präglade den franska 30-talsfilmen med t. ex Jean Gabin/Simone
Simon än till den amerikanska Film Noir genren och därför har jag inte med denna film på min Film Noir sida. Där har jag heller inte med mästerverk som The Third
Man eller The Night of the Hunter, som inte riktigt passar in på min snäva definition av Film Noir, alla filmer i svartvitt med mycket skuggor i kan inte vara Film Noir.

En filmad Graham Greene roman?

Ett filmlexikon anser filmen som en av Carol Reed's 3 katolskt färgade moraliteter ihop med Fallen Idol och The Third Man. Jag har ingen aning om store engelske
regissören Reed verkligen var katolik, men filmens huvudtema med moraliska frågeställningar och med en politisk situation i bakgrunden gör att filmen verkar vara
baserad på en roman av ofta tvivlande katoliken Graham Greene - men det är den inte! Den är baserad på en roman/manus av Green...... fast en F.L. Green då.
Det är nog ingen tillfällighet att Carol Reed och Graham Greene blev ett radarpar efter denna film.
Filmen är känd för att den inte tar ställning i den nordirländska konflikten och inleds med en text om just detta och att man ist. söker skildra splittringen i människors
hjärtan, typ. Detta gör filmen tidlös och aktuell än idag och inte bara då för situationen i Belfast utan även för konflikter på andra håll i världen. Människorna i filmen,
som här är (förmodar jag då) katolska invånare i det religiöst delade Belfast är ambivalenta när de stöter på den flyende IRA ledaren Johnny, de vill inte ange honom
för britterna men inte heller hjälpa honom och då bryta mot lagen. IRA omnämns (kanske av censurskäl?) inte vid namn utan kallas "organisationen" filmen igenom.
Kanske är jag helt ensam här, har inte sett någon annan på nätet nämna det iaf, men tar inte Reed lite, lite ställning ändå? Även om den brittiske polisofficeraren talar
med mjuk och sympatisk röst så kan det inte vara en tillfällighet att poliserna/soldaterna (trigger happy som mejar friskt) ser ut som nazisoldater i sina hjälmar och
att polis (eller soldat-) befälet är hotfullt klädd i svart och närmast framtonar som ett SS befäl?

Handlingen: Johny McQueen (James Mason) är den lokale IRA ledaren över Belfastavdelningen och han och hans mannar skall råna en fabrik för att skaffa pengar
till sin motståndskamp. Johnny dödar en kassör, såras svårt i axeln och missar flyktbilen och sen får vi följa den dödligt sårade Johnny fly genom ett nattligt Belfast
där polisen slår en järnring runt staden under det att både hans mannar, andra intresserade och hans kvinna, Kathleen (Kathleen Ryan) söker efter honom.
Vad är sannolikheten för att Johnny & Kathleen kan undkomma staden och påbörja ett nytt liv, någon annanstans, långt bort, sonade från skuld - 0,001 %?
Alla skådisar är bra, James Mason är mycket bra som en plågad närmast kristusgestalt och Kathleen Ryan, tycker jag, är sensationellt bra i rollen, nedtonad och
fullkomligt naturligt trovärdig. Filmen handlar lika mycket om Johnny och Kathleen som den handlar om den samling disparata personer som stöter på honom under
kvällen och natten, ett älskande par, en luffare med burfåglar (F.J. McCormick), en droskchaufför, en galen målare som vill måla av den döende rebellens blick,
en bartender etc. allt under det att den regniga Belfastkvällen övergår i tungt snöfall.
Filmen är mästerlig om än inte lika fulländad som Third Man, varför tycker jag så? Filmen sticker av lite i stil under gången, den börjar som en drama-thriller med
polis/britter vs. gangsters/rebeller för att övergå i en nästan lite burlesk artmovie av lätt teatralisk karaktär med burmannen, bartenders och galen konstnär för att
avsluta med en vacker religiöst färgad hallucinatorisk monologscen och storslaget romantisk desperation i skönaste l'amour fou stil. Möjligen, möjligen är detta
lite stilistiskt spretigt om man nu skall leta fel?
Kanske pratas det lite mycket också om man jmf t ex med The Third Man's avslutning, en av mina absoluta filmslut-favoriter någonsin, utan dialog där Joseph
Cottens rollfigur, efter Harry Lime's "riktiga" begravning hoppfullt lutar sig mot bilen och väntar på den per fots gående Alida Valli, som utan att ägna honom en blick
vandrar förbi och iväg bort längs den långa, raka kyrkogårdsvägen allt till Anton Cara's magiska tema på sitt udda stränginstrument, cittra. Där har du livet i ett
nötskal Joseph, frågor om skuld-ansvar, kärlekslängtan och grusade förhoppningar sammanfattade i en kort ordlös scen. Carol Reed/Graham Greene = genier.

Bra utgåva av Studio s Entertainment till bra pris (jag betalade 99 kr) 4:3 fullscreen originalratio mono engelskt tal med svensk text. Extramaterial: fotogallerier
med bl a behind the scenes och pressmaterial, trivia (text om filmen)
och biografier om Mason och Reed. Synd på blaffan på fodralet dock, förstår att Studio S
vill göra reklam för filmen men visst hade det varit snyggare utan reklamtexten i jättebokstäver som kunde sitta på plasten som klisterlapp istället

Back