Hette Dödligt utspel när den gick på bio i Sverige och jag minns att jag såg den på bio. En kriminafilm gjord av den då aktade/tunge
regissören Arthur Penn på det där speciella late 60's - 70-tals-konstnärliga sättet då det var OK för regissörer som t.ex Pacula och Penn
att göra kriminalfilmer som lät sig inspireras inte bara av mästare som Polanski (Chinatown) och Coppola (Avlyssningen) utan också av
artmovieregissörer som Cassavetes och Altman. Mainstream- (trots allt) regissörer vars filmer är på hög konstnärlig nivå jämfört med
den idag totalt fördummade skit som Hollywood spottar ur sig och som oftast bara är rena kopior av diverse asiatiska filmer.
Gene Hackman är helt lysande som sympatisk och då troligen alltför sympatisk för sitt yrke, och föga entusiastisk privatsnok och ex-
american football spelare med karriären en 10 år bakom sig - LA's Harry Moseley.
Harry har problem med hustrun (Susan Clark) som bedrar honom och han vägrar envetet att nappa på erbjudande om ett välbetalt jobb
inom en stor firma. Han vill vara sin egen trots att han tråkas ut av sina uppdrag, oftast otrogenhets-skilsmässo jobb.

En dag kallas han upp till stadens flottare kullar och ex-Hollywood aktrisen Arlene Iverson (Janet Ward) vars dotter rymt eller försvunnit.
Flickan heter Delly, Delilah är 16 år och spelas av en ung och ofta synnerligen naken Melanie Griffith, en rebelliskt utåtagerande och inte
så oskuldsfull tonårstjej. Spåren leder till filmbranschen och så småningom till Florida där hennes styvfar Tom Iverson (John Crawford)
och hans kvinna Paula (Jennifer Warren) sysslar med sightseeing båtturer för turister. Här finns också mekanikern Quentin som en av Delly's
pojkvänner och han spelas på sedvanligt nervöst spattigt vis av en ung James Woods.
Den snåriga intrigen tål kanske inte en närmare granskning och det är aldrig särskilt spännande, utom just på slutet i den visuellt snygga finalen,
men det är själva resan till upplösningen som är behållningen - Gene Hackman's inte alltför skickliga detektiv Harry och hans möten med främst
Melanie Griffith och Jennifer Warren som båda är minnesvärda.

Filmen fick väldigt bra kritik vad jag minns och folk gick och och såg den på bio, inklusive ungdomar som jag själv. En så pass långsam film
för en mainstreampublik skulle nog vara en omöjlighet i dagen infantila Hollywood där horder av pryda och ängsliga producenter först rensar
bort allt innehåll som kan sticka den nya amerikanska idiothögern i ögonen. Bibel-bokstavstroende ny-kristna republikaner, en skrämmande
aggressiv högermobb som säkert kan sätta världen i brand om olyckan är framme och idiotin vinner nästa val i USA.
Lite CGI-explosioner var femte minut och Matt Damon i shootouts skulle nog vara 2010-talets modell för en sådan här kriminalfilm, vad som
helst bara inte eftertanke och långsamt tempo och Nudity - Nooooooo. Melanie Griffith var 18 när filmen spelades in så man begår inte något
brott om man ser på henne naken i filmen. Hon spelar en sådan roll, en skilsmässotjej som utåtagerar och hon är bra.
Filmen betraktas av kritiker som en av 1970-talets allra bästa kriminalfilmer och rollen som Harry en av hans 3-4 bästa rollprestationer, men
filmen har idag fallit under radarn, kanske pga dess långsamma tempo och stillsamma, bortsett från finalen, handling

anamorfisk widescreen, mono engelskt tal med engelsk textning som tillval, theatrical trailer och Featuretten The day of the director ca 8 min


Back