From
the more arty Hollywood 1970's
Text Below written in Swedish:
Hette Dödligt utspel när den gick på bio i Sverige
och jag minns att jag såg den på bio. En kriminafilm gjord av den
då aktade/tunge
regissören Arthur Penn på det där speciella late 60's - 70-tals-konstnärliga
sättet då det var OK för regissörer som t.ex Pacula och
Penn
att göra kriminalfilmer som lät sig inspireras inte bara av mästare
som Polanski (Chinatown) och Coppola (Avlyssningen) utan också av
artmovieregissörer som Cassavetes och Altman. Mainstream- (trots allt)
regissörer vars filmer är på hög konstnärlig nivå
jämfört med
den idag totalt fördummade skit som Hollywood spottar ur sig och som oftast
bara är rena kopior av diverse asiatiska filmer.
Gene Hackman är helt lysande som sympatisk och då
troligen alltför sympatisk för sitt yrke, och föga entusiastisk
privatsnok och ex-
american football spelare med karriären en 10 år bakom sig - LA's
Harry Moseley.
Harry har problem med hustrun (Susan Clark) som bedrar honom och han vägrar
envetet att nappa på erbjudande om ett välbetalt jobb
inom en stor firma. Han vill vara sin egen trots att han tråkas ut av
sina uppdrag, oftast otrogenhets-skilsmässo jobb.
En dag kallas han upp till stadens flottare kullar och ex-Hollywood
aktrisen Arlene Iverson (Janet Ward) vars dotter rymt eller försvunnit.
Flickan heter Delly, Delilah är 16 år och spelas av en ung och ofta
synnerligen naken Melanie Griffith, en rebelliskt utåtagerande och inte
så oskuldsfull tonårstjej. Spåren leder till filmbranschen
och så småningom till Florida där hennes styvfar Tom Iverson
(John Crawford)
och hans kvinna Paula (Jennifer Warren) sysslar med sightseeing båtturer
för turister. Här finns också mekanikern Quentin som en av Delly's
pojkvänner och han spelas på sedvanligt nervöst spattigt vis
av en ung James Woods.
Den snåriga intrigen tål kanske inte en närmare granskning
och det är aldrig särskilt spännande, utom just på slutet
i den visuellt snygga finalen,
men det är själva resan till upplösningen som är behållningen
- Gene Hackman's inte alltför skickliga detektiv Harry och hans möten
med främst
Melanie Griffith och Jennifer Warren som båda är minnesvärda.
Filmen fick väldigt bra kritik vad jag minns och folk gick och och såg
den på bio, inklusive ungdomar som jag själv. En så pass långsam
film
för en mainstream publik skulle nog vara en omöjlighet i dagen infantila
Hollywood där horder av pryda och ängsliga producenter först
rensar
bort allt innehåll som kan sticka de nya amerikanska makthavarna i ögonen
- The Deep State, storföretagen, krigsindustrin och bankerna,
och sen allt som skulle kunna uppröra den bigotta och hjärntvättade
allmänheten.
A lot of shitty looking CGI explosions and some shoot-outs would surely have
been added if the film was made today, but a slow-moving
and pensive film with nudity - Noooo, that's not an option.
Melanie Griffith was only 18 years old when this film was shot
but that's old enough to not be a crime watching her Nude. That's the role
she plays here, a troubled teenager with parents divorced and acting out, and
she's very good.
The film was considered by critics to be one of the best crime movies of the
1970's and with Hackman giving one of his best performances,
but today the film has somewhat fallen below the radar.
anamorphic widescreen, english audio mono with english subtitles, theatrical
trailer and Featurette "The day of the director" (8 minutes)
Back to Cult & Classics Page 1