Urusla men sköna Marianna Hill känner av Pointe Dune's blodsförbannelse

Udda lågbudget regidebut som försöker blanda en filmskole-artmovie attityd med apokalyptisk Living Dead horror och till
vissa delar lyckas. Regissören William Huyck regisserade bara 4 filmer mellan 1973 och 1986 och blev mest känd för den
herostratiskt omtalade floppen Howard the Duck från just 1986. Det är en långsam, illa agerad men stundtals atmosfärisk film.
En kvinna inlagd på mentalklinik berättar med narratorsröst sin historia för oss i flashback. Arletty (sköna men urusla Mariana
Hill) har inte hört av sin far, konstnären Joseph Lang, på länge och beger sig till hans villa vid en kalifornisk kustad, pointe dune.
Villan, fylld av faderns modernistiska och perspektiv-suggestiva konst, står tom och märkliga dagboksanteckningar talar om
byns legend om The Blood Moon, att ledaren skall återvända när månen blir blodröd och leda stadens levande döda - Zombies?
och erövra världen. Hon letar i stan efter fadern som setts irra runt på gatorna, bybor tänder eldar på stränderna och fyllot Charlie,
legendariske Elisha Cook, Jr. i liten gästroll, uppmanar henne att döda fadern om hon ser honom. Snart får hon sällskap i villan
av en trio, Tom (Michael Greer), Laura (Anitra Ford) och Lydia (Joy Bang) som intresserar sig för byns legend och stadsborna
beter sig underligt och verkar smittade av något, ja nästan so om de vore zombies faktiskt.

Det hela är dåligt men ändå bra på något märkligt sätt. Filmmakarna säger i intervjun att de var nybakade filmstudenter inspirerade
av europeisk artfilm och franska nya vågen och att de försökte göra en artmovie i horrorns form. Huvudrollernas Greer och Hill är
urusla, fadern (Royal Dano?) urusel men Anitra Ford, Joy Bang duger och albinozombien är cool. Även om de tydligen var helt
ointresserade av horrormomenten så är det just de scenerna som jag gillar bäst - bioscenen med Lydia och stadsborna var cool, ja
scenerna med stadsborna i övrigt också, inklusive albinon med pickuppen, levande döda zombies? mer i stil med de döda i Herk
Harveys 60-talsklassiker Carnival of Souls än George Romero's NOTLD. Alltså, viss atmosfär på ett B-aktigt sätt och ett tidigt
elektroniskt soundtrack med synthblippande (långt innan det kom att användas i bl a slasherfilmer). Blivande kända regissören
Walter Hill kan ses få halsen avskuren i filmens inledning

anamorfisk widescreen 2.35:1, mono engelskt tal. Extramaterial: kommentarspår med regissören William Huyck och producenten
och medmanusförfattaren Gloria Katz, featuretten Remember Messiah of Evil (ca 21 min), telefonintervju med Joy Bang, Code Red
trailrar samt kortfilmerna (av paret Huyck/Katz) The Bride Stripped Bare och Down These Mean Streets


Back