Balettdansösen Marie Liljedahl, var bara 17 år gammal när hon spelade in det sensuella mästerverket Inga/Jag - en oskuld,
1967 i regi av erotikmästaren, amerikanen Joseph Sarno, och i mina ögon var hon kanske den ljuvligaste svenska filmaktrisen
någonsin. Filmen, som blev en stor internationell succé, följdes upp med 1969 års Någon att älska/The Seduction of Inga.

Det utmärkta svenska filmbolaget Klubb Super 8 (www.klubbsuper8.com) har släppt dessa båda filmer på svensk DVD
(Någon att älska släpptes våren 2008 i en fin nyrestaurerad anamorfisk widescreen utgåva). Klubb Super 8 som gör en
bra kulturgärning och släpper (först på VHS, nu på DVD) det andra stora svenska bidraget till internationell film (det första
förstås då Bergman-filmerna), de s.k. svenska synden-filmerna från 1960- och 1970-talet. Från den glada tiden då Sverige
var välfärdslandet nr.1 och aktriser som Marie Liljedahl och Christina Lindberg blev sinnebilden för de sköna svenska
kvinnorna och spred myten om det frigjorda erotikglada landet i norr. Idag en sedan länge, länge svunnen era förstås.

Varför är då detta något att uppmärksamma?

Jo, förutom att filmen då innehåller närmast äckligt söta Marie Liljedahl så gjorde Björn Ulveaus och Benny Andersson, från
tiden pre-Abba i ett mycket tidigt samarbete, den fina musiken till filmen och då bl a Inga Theme, vilket mina ögon, är
inget mindre än den vackraste låt Björn Ulveaus och Benny Andersson någonsin gjort, vilket inte vill säga lite
.
En sprött skör och oemotståndlig musikslinga som färgats en liten aning av tidens, det sena 1960-talets psykedeliska stil, och
som sitter som en smäck planterad i huvudet. Även "She's My Kind of Girl" finns på soundtracket och släpptes måhända
som A sidan på singeln (?). Aah, vad skulle man inte göra för att få äga den singeln i original-pressning.

Om filmen - Joe Sarno's uppföljare till erotiska mästerverket Inga:

Inga Dahlman's (Marie) pojkvän har dragit iväg på utlandsjobb och lämnat henne på ett sjavigt lägenhetshotell i Stockholm, där
hon ansätts av bordellmamman Lissi Alandh. Hon får jobb som sekreterare åt äldre författaren Stig och de har ett förhållande.
Sen möter hon rockmusikern Rolf (spelad av utmärkta popgruppen Tages Tommy Blom) och Greta (Inger Sundh) som berättar
att hon är Stigs dotter och att de har ett incestuöst förhållande. Marie Liljedahl hade även gjort bl.a Eugenie av Jesus Franco när
hon bara 19-20 år gammal drog sig tillbaka från filmbranschen 1970. Hennes skönhet och närvaro glöder genom filmduken
och Joe Sarno uppger att hon var hans mest sensationella upptäckt och att hon kunde ha blivit en världsstjärna.

En tidig limiterad 2-disc USA utgåva av filmen (med mindre bra bild dock) innehöll en av Sarno's bilder ihopsatt fin musikvideo
till Inga Theme, en intervju med Marie Liljedahl (50+ något) idag och vilket borde vara av visst intresse, ett svenskt bortglömt
nyupptäckt artmovie-familjedrama av sex-mästaren Sarno: The Indelicate Balance från 1969 med bl.a en ung Kim Anderzon
- R.I.P. Kim. Ett ödesmättat och riktigt välspelat drama på incesttema. Karin (Kim Anderzon) och maken, konstnären Harald
(Jim Steffe) återvänder till modern, Lena's (bra Ittla Frodi) gård, där han återupptar ett incestuöst kärleksförhållande med modern.
Chockade och frustrerade Karin tröstar sig med lesbisk sex med Harald syster Ingrid (Ulla Danielsson).
En rätt risig råkopia, men en intressant raritet, här snackar vi verkligen rara ärter. Borde ha visst intresse för kulturetablissemanget
men är troligen totalt okänd.

Joe Sarno (amerikansk filmveteran som lär ha gjort flera hundra filmer) gjorde några av sina bästa filmer i Sverige, förutom de
båda Inga filmerna med Marie Liljedahl också t ex Young Playthings (1972 med Christina Lindberg) och Kärleksön (1977), men
även ren hardcore som Fäbodjäntan

Back