Xavier Samuel och hans romantiska kväll med the Prom Queen

Den här filmen blev omedelbart en snackis i horror-kretsar och lär nog nå viss kultfilmsstaus. Ja, det är en genrehyllning
av en fan, regissören och manusförfattaren, aussien Sean Byrne. Ja, den innehåller en hel del förutsägbara genreclichéer
och ja, den spretar något och är svår att definiera. Den börjar som ett familje- och tonårsdrama för att övergå i tortyr-
psyko-horror och ........ möjligen svart fars, i vart fall hyperagerar de båda perpsen som om de vore med i en gammal
Herschell Gordon Lewis splatter medan de övriga agerar straight.

MEN
- det är charmigt opretentiöst och kolossalt snärtigt (Byrne säger i extramaterialet att han sökt göra en underhållande
mix på Carrie och Evil Dead) och man märker att det är gjort med hjärta - inte kallhjärtat cyniskt och trist som ngt från
t.ex den uppblåste prettotråkmånsen Michael Haneke (sorry, vissa dryga regissörer tål jag inte),
och - skådespelet (nåja, förutom de 2 perpsen som spelar i en annan film då) är så bra att denna genrefilm faktiskt ges även
ett lite överraskande känslomässigt djup, ngt som höjer filmen rejält ...... Victoria Thaine som Holly, Richard Wilson och
Jessica McNamee som Brents skolkompisar Jamie och Mia, de känns alla så levande - och inte minst Xavier Samuel i
huvudrollen som Brent, han är fantastiskt bra - WOW! Den grabben måste bara bli en stor skådis, han är grym.

OBS! Texten innehåller spoilers, men fodralbilden och texten ger ju vissa hints ändå. Så läs inte vidare om ni är känsliga

-------------

-------------

Filmen börjar med ett intro där Brent är ute och åker bil med sin far då en blodig man dyker upp på vägen, gir och krasch
och vi förstår senare att fadern dött. 6 månader later är Brent en dyster ung man plågad av skuldkänslor och saknad, som bär
ett rakblad runt halsen och skär sig själv (hmm, inte kan det väl komma att användas senare i filmen, nää aldrig, nix, omöjligt).
Det är dags för skoldans och Brent skall gå med sin flickvän Holly, varför han tackar nej till Lola Stone's (Robin McLeavy)
förfrågan. Brent är en likeable guy och avböjer vänligt men vi förstår att Lola är lite speciell.
Skall då inte Lola, The Princess få en Prom Night undrar hennes "kärleksfulle" seriemördar-Daddy (John Brumpton) och tar
saken i egna händer. Torture Time - aj, det blir obehagligt för hennes kavaljer och rysligt för tittaren.

Visst, det är genreelement en masse, ett rymningsförsök efter blott 30 min är mer dödsdömt än söka få 12 poäng av Grekland i
ESC om man inte är Cypern, tortyr, korkad polis, zombie-kannibaler och blir man frontal-påkörd i 100 km/h så reser man sig
inte, man är dödare än Norwegian Blue i den gamla Monty Python sketchen (för yngre: en avliden papegoja som spikats fast
i burens pinne och sen krängts till köparen John Cleese). Men, det funkar alltså alldeles perfekt av skäl som angetts ovan i
texten. Byrne säger i extrat att han velat göra en genrefilm där han sökt vrida lite på pusselbitarna, konventionerna och han har
lyckats alldeles utmärkt med detta då man efter filmens slut som tittare känner sig glad och uppfriskad. Ni vet, den där känslan
infinner sig - "den här måste jag rekommendera andra ..... eller i vart fall bäste polaren som har ung. samma smak som en själv"

Fast den obesvarade frågan är: Vart tog Tim Valentine vägen egentligen ?

Widescreen 2.40:1, 5.1 eller 2.0 engelska (eller snarare aussieengelska, så det engelska textspåret kanske används av en del),
Extra: korta intervjuer med regissör och skådisar samt B-Roll Footage. Suveränt soundtrack också med en mix av hårdrock,
indierock och countrystuk. Scenen i den 58 min måste bara ha orsakat jubelorkan i biosalongerna.....aaaaaah så jävla skönt

Back