US DVD insert sheet

Jag förstår att de italienska B-polisfilmerna från 1970-talet , thriller/action - poliziottesco/poliziesco under den s.k. Eurocrime
genren, har kultstatus. De är liksom spaghettiwesternfilmerna mycket, mycket roligare och våldsammare än sina mainstream-
motsvarigheter .... och med en FET snärt, stuns whatever. Vådliga bil eller MC jakter inspelade utan tillstånd mitt i storstads-
trafiken, sex, shootouts, samhällskritik, rappt foto och coola soundtracks är några kännemärken för genren.
Ruggero Deodato, ja han visar att han sannerligen behärskar våldsam film, även innan sina utflykter till kannibalfilmens domäner,
för det är rakt genom hela filmen snärtigt och intensivt.

Jag erkänner att jag som Giallo-entusiast hittat fram till Eurocrime genren rätt sent - men jag älskar det. och den här var en av
de bästa jag sett. Ett kommentarspår med Ruggero Deodato och Ray Lovelock hade inte suttit fel förstås, och jag undrar hur
bilbränningsscenen gick till eg., eldade de verkligen upp en Rolls Royce eller var det en miniatyr?

Raro Video är ett gediget bolag vars italienska utgåvor jag aldrig köpt, men US Raro Videos DVD utgåvor detta år är verkligen
enastående fina, inte bara i bildkvalite transfers utan också, viktigt, i det ambitiösa extramaterialet med finfina dokumentärer om
filmerna. Fernando Di Leo Crime Collection, The Perfume of The Lady in Black och så denna, Uomini si nasce poliziotti si muore.
Jag trodde tiden för seriösa, ambitiösa genrebolag var förbi och minns bolag som No Shame, BCI Deimos spanska horrors, Casa
Negras mexikanska, Subversive etc., visst bolag som Severin och kanske ännu Mondo Macabro kämpar på, men vi befinner oss
i slutet av en epok, i slutet av tiden när man kunde köpa film på en disc i ett snyggt fodral som gjorts med kärlek, det är inte riktigt
samma sak att ladda ner ettor och nollor, datafiler på nätet.

I denna dvd-dödens tid satsar så US Raro Video oförväget på att ge ut snygga och välgjorda DVD utgåvor. Jag misstänker tyvärr
liksom för säkert de flesta av bolagen ovan, att de inte kommer att tjäna en spänn på sin verksamhet och konka.

Till filmen:

Vi befinner oss i Rom juletid och ett par MC rånare väskrycker brutalt en kvinna för att sedan fly på sin båge. Men 2 unga män tar
upp jakten, även dom på MC, och en lång jakt genom Roms gator följer. När de hinner ikapp en av rånarna tar de livet av honom
innan övriga poliser hinner anlända - för de 2 är faktiskt poliser. What, vad är detta för typ av polis?
Antonio (Ray Lovelock) och Alfredo (Marc Porel) ingår i en hemlig specialstyrka att förhindra den grasserande brottsligheten i
Rom, en styrka som närmast får funktionen av en dödspatrull när de 2 kommer i gasen. För de 2 unga männen, buddies som bor ihop,
ÄLSKAR sitt farliga jobb och mördar brottslingar med liv och lust, även innan dessa rent faktiskt har begått brottet.

Först när jag såg Ray Lovelock och Marc Porels namn, 2 "snyggingar" pretty boys (ja, grabbarna ser bra ut) ist. för tyngre namn som
Thomas Milian, Testi eller Nero så trodde jag att de skulle vara Luc Merenda eller Al Cliver-bleka men My Bad.
Lovelock och Porel är utmärkta. De är 2 unga, vesslesnabba och farliga sociopater som älskar sitt "arbete" på ett nästan lekfullt sätt
och som råkar ha lagen i ryggen, när de har ihjäl folk. Kanske inte några stora skådisar men de har iaf vett att inte spela över.
Det enda yxiga i filmen är kanske en bakhållsscen i ett sandtag som påminner om en C-western.

Som sin gemytlige chef har de den gamle James Bond skurken Adolfo Celi, som polissekreterare i hopplös roll ses Silvia Dionisio och
som deras huvudmoståndare, gangsterbossen Roberto "Bibi" Pasquin ses tunge skådisen Renato Salvatori. Ray Lovelock har gjort
delar av filmmusiken (och sjunger?).

anamorfisk widescreen 1.85:1, mono italienskt tal med engelsk textning eller engelsk dub (jag tyckte den italienska dubben lät något lite
bättre kanske) Extramaterial: Ännu en utmärkt dokumentär i regi av Manlio Gomarasca (som i Fernando Di Leo boxen) Violent Cops
(ca 41 min, 2004) med bl a Deodato, Ray Lovelock m. fl. Kvalitet och stringens över Manlios dokumentärer. Deodato ger dessutom
ett mjukt och sympatiskt intryck, jag hade för mig från tidigare filmers extramaterial att han var en rätt dryg typ,
Ruggero Deodato TV Spots - RD berättar ihop med en moderator om sina många reklamfilmer han gjorde, ca 1500 st (20 min),
textsheet (bild ovan till höger)


Back