UK Blu-ray Macabre poster

(Nedanstående text skriven 2015-03-20)

Hoppsan, att indonesisk film var på gång hade jag ett hum om genom Gareth Evans och Iko Uwais Merantau och The Raid filmer som
alla 3 blivit omtalade och populära i väst. Annars vet jag inte mycket om indonesisk film förutom en gammal urusel kannibalfilm som jag
tror hette Primitives, sleazebomben Virgins from Hell från 1987 (mer om denna, se horror sida 1) och de många dåliga skräckfilmer som
man kan se på Youtube, men som man stängt av efter en liten stund pga undermålig kvalité (och tyvärr inte bara upplösningen av bilden).
Men så fick jag av en slump att höra talas om denna film - Killers, och det är väl ett maximalt olyckligt namn på en film, alltför generiskt
och med stor risk att falla mellan allas stolar då det ju finns måånga filmer med liknande titel och inte bra att söka på/Googla.
I väntan på att denna film skulle trilla ner i min brevlåda så kollade jag upp vad paret Kimo (Mohammad) Stamboel och Timo Tjahjanto
alias The Mo Brothers gjort tidigare.

Via streaming video (på den där stora videosajten) kunde jag se deras kortfilm Rumah Dara från 2007 med den magnifikt skrämmande
och synnerligen karismatiska Shareefa Daanish i huvudrollen som restaurangchef och kannibal.

Shareefa Daanish

Filmen är bara dryga 20 min och handlar om restaurangägaren och kocken Dara som lockar hem uppvaktande män till sin bostad, en ny
varje kväll, och som hon drogar, hänger upp och slaktar. Jag antar att hon sedan använder deras kött till sin eleganta restaurang.
En extremt våldsam kannibal-horror alltså och som huvusakligen bygger på bilden ovan, dvs på Daanish ovanliga skönhet och nästan Unreal
ansikte med en förmåga att vara skrämmande. Kanske har inte en kvinna sedan Eihi Shiina i Audition varit så kyligt skrämmande, urrk.
Denna kortfilm följdes sedan upp med långfilmsversionen Macabre, 2009 (se posterbild högst upp till höger) en film där Daanish tydligen
är ledare för en hel kannibalfamilj, en indonesisk Texas Chainsaw Massacre måhända. Filmen hyllades av genre- press och av fans.

Tillbaka till Killers:

Som är en kriminal-thriller och horror och som utspelar sig växelvis i Tokyo, Japan och i Djakarta, Indonesien och filmen, var iaf för mig,
oväntat våldsam. En stundtals enormt intensiv våldsorgie med ett effektivt industrialsoundtrack för att ytterligare höja intensiteten i nyckel-
scenerna. Faktum är att filmen kanske hade mått bättre av att skära ner lite på blodskvättandet och om den långa speltiden (2h 18 min)
hade kortats ner med en halvtimme. För mycket av det goda .... lagom med ketchup på hamburgaren är bäst.
Men, ändå för en härdad genrefilmsälskare i.a.f. är denna film en överraskning då det inte går att bortse från energin hos filmmakarna och
från filmens intensitet som sköljer över en. Med skräckblandad fascination drogs man in i berättelsen och det är bara att hoppas att The
Brothers håller igen lite på våldet nästa gång för en bättre balans.
Dialogen i filmen är på japanska i Japan, på bahasa indonesia i Djakarta och på engelska när de 2 huvudpersonerna samtalar.

Filmens huvudtema är att en stor massa människor world wide får kickar av att titta på snuffvideos anonymt upplagda på videosajter.
Japanen Shohei Nomura (utmärkt bra Kazuki Kitamura) är en snygg och slickat prydlig f.d. finansman som lockar hem kvinnor till sitt
hus där han torterar och mördar dem under det att han filmar allt och lägger ut på nätet, "Girl with hammer" kan en video heta t.ex.
Denna början på filmen är svåruthärdlig och varning utfärdas. Om det nu hade funnits en Gud så borde han/hon/det skicka ner blixtar så
att alla sjuka freaks som njuter av detta förvandlades till patetiska askhögar framför sina datorer.
Nomura spanar sen in floristen Hisae (Rin Takahashi) med en autistisk son och han börjar envetet att uppvakta henne. Hon påminner
honom om sin älskade avlidna syster och hon är lika ensam och olycklig som han, och han tänker inte döda henne ... kanske.

Sen växlar filmen till Indonesien där vi får möta olycklige f.d. journalisten Aditya Bayu (Oka Antara) som förlorat sitt jobb efter att ha
försökt sätta dit en korrumperad pamp men misslyckats. Han har frun Dina (Luna Maya) som han separerat från och en dotter.
Till synes hygglige Bayu har dock en mörkare sida, han tycker om att se människor plågas och dödas på den där videosajten, och när
han i en kaotisk scen undviker att rånmördas i en taxt och ist. dödar rånarna i självförsvar så filmar han de döende männen och sänder
in videon till sajten. Snart söker en person kontakt med honom via hemligt chattrum .... Nomura, och ett sorts förhållande de 2 emellan
uppstår, mellan 2 svarta själar (där tveklöst Nomura är den svartare). Kommer även Bayu att fortsätta att mörda ?

Många minnesvärda scener med visuell kraft, bl.a diskotekscenenerna från Tokyo och förstås slutscenen, men då hade man suttit i 2h
och 18 min och översköljts av våldsscener så man kände sig då redan däst av överflödet.
Jag hade kortat filmen med 30 min och i stort slutat filmen i Nomuras hus i Tokyo, med den ändringen att en viss person skulle klara
sig i en Happy End, och avslutningen i Djakarta hade kunnat ändrats eller i vart fall ha kortats ner avsevärt.
widescreen 2.35:1, DTS-HD 5.1 indonesiskt, japanskt och engelskt tal med engelsk textning för indonesiskan och japanskan.
Inget extramaterial men en digital nerladdningsmöjlighet medföljer via talong i boxen


Back