Originalaffisch Novellsamling med snyggt fodral - NOT

(Nedanstående text skriven 2013-07-09)

Ännu en gammal Film Noir jag sett på Youtube och jag har ingen aning om denna finns/funnits på DVD eller Bluray, men troligen ej.
Sista helgerna har jag legat och kollat på gamla noir rullar på Youtube och jag antar att filmerna ligger där lagligt, det förutsätter jag.
Kanske hör dessa till Public Domain ... t. ex Phantom Lady har ju aldrig getts ut i USA på dvd (men för länge sedan i Spanien och
Frankrike) och kanske beror det på att ingen har rättigheterna ?
Filmer som man inte kan få tag i på dvd/bluray dom kan man ju med fördel se på just Youtube, och nu finns det en guldgruva där för
en filmnörd och film noir entusiast som jag. Men då krävs det förstås att kvaliteten är tevemässig och det är den nu i många fall.
Några filmer är blaha blaha som t.ex psykologi-mumbo-jumbo filmerna Shock från 1946 med Vincent Price (OK, han är ju alltid
kung förstås, alltid slickat bra) och The Dark Mirror från samma år av store Robert Siodmak och dem orkar jag inte ens skriva om

MEN, en riktig lågbudget B-film från en s.k. powerty row studio, med dåliga skådisar och så obskyr att den förmodades vara för-
svunnen, det är min påse. Inte minst då den baserar sig på en novell av Mästaren av Pulp fiction - Kungen av Svart - den store
Cornell Woolrich. En omisstagligt Woolrich-mörk historia där livets onda makter sammangaddar sig mot ett kärleksfullt fattigt par.
Woolrich credo - att livet är ett helvete som är ute efter att sätta dit dig, typ. Perfekt läggning för att skriva Pulp Fiction som Film
Noir bygger på, och troligen ingen annan av 30-40-talets kriminalförfattare har heller filmatiserats i så hög grad som just Woolrich.
Ja, och så slutade ju inte alla hans historier dystert heller förstås, en man räddas ur dödscellen i allra sista stund rätt ofta faktiskt.
Som vanligt i en CW berättelse är det inte intrigen som är grejen, utan språket, det mörkt romantiska, det klaustrofobiskt ödes-
mättade och ofta melodramatiskt så. B-studioproduktioner vågade kanske också ta ut svängarna mer och behålla det specifikt
Woolrich'ska vilket resulterade i dessa underbart överspända B-filmer - som denna film, eller som Fear in the Night, The Chase
eller The Night Has Thousand Eyes (den senare tydligen förvanskad och Fear in the Night verkar inte finnas i bra kopia tyvärr).

Den här berättelsen hör till mästarens man-sitter-i-dödscell-och-väntar-på-sin-avrättning genre och då det i, i den jmf med den här
filmen överlägsna, Phantom Lady är en sekreterare som agerar räddande ängel är det här hans fru som försöker. Blir han räddad
i sista stund även här, det är frågan?
Originalnovellen är en ganska tidig Woolrich som först publicerades i pulptidningen Detective Fiction Weekly 1938 och sen i
novellsamlingen "I Wouldn't Be In Your Shoes" 1943 under namnet William Irish och i Sverige i novellsamlingen från Askild &
Kärnekull 1983 (se bilden höger ovan) och ev. tidigare i ngn kioskdeckar-utgåva.
Observera dock att filmen ändrat om rätt friskt i handlingen och plockat bort Woolrich själva grundidé i novellen - dvs hur tvivel
som nöter på sinnena hos ett älskande par får ett förhållande att fräta sönder. Det blev för komplicerat antar jag så här stuvar
man om berättelsen till en enklare rakt på sak intrig. Men filmen är i all sin enkla tafflighet ändå riktigt underhållande.

Filmens handlingen i korthet:

Den börjar i dödscellen där fången nr.5, Tom Quinn (Don Castle) ombeds av de andra dödsdömda att berätta sin historia, som
sedan följer i en flashback. Paret Quinn, Tom och Ann (Elyse Knox) bor i en tafflig NY enrummare, de är fattiga och Ann jobbar
som dansflicka på ett hak vilket grämer arbetslöse dansören Tom, orolig för alla män som hon förhoppningsvis "bara" dansar med
mot betalning. Utöver denna källa till stress mellan paret så får dom inte heller sova i den fuktiga NY-sommarhettan pga kattorna
i kvarteret som för ett herrans liv ....

novellsamling Stämningen i filmen sätts direkt ...

"Den klagande sorgesången började alltid dovt och molande, som när en tekokare sjuder upp eller en kille gurglar sig eller en
bilmotor spinner tomgång. Sedan vidtog det höga registret. Högre än det gällaste skrik.Vassare än en spik som repar mot en glas-
ruta. Mer skärande än en människas nerver kan stå ut med. Miiiiiiaaaauuuuu. Så ringlade den ihop sig i en ormväsning och explo-
derade i en spottande, fräsande final. Schttttt! Och så började den om igen." (ur Jag skulle inte vilja vara i dina skor i översättning
av Ingvar Skogsberg, Askild & Kärnekull 1983.

Tom Quinn exploderar till slut och vräker ut första bästa pryl han får tag i genom fönstret mot kattorna på bakgården. Det visar
sig vara hans skor, och hans enda par dessutom och hans dansskor därtill. Ann tvingar honom ut i natten för att leta efter dem
men han återvänder tomhänt. Men dagen efter så står skorna putsade och fina utanför dörren och paret rycker på axlarna åt det,
jaha ... och "turen" fortsätter då Tom hittar en plånbok med en massa sedlar, wow, äntligen kan Ann få shoppa lite.
Det är bara det att en rik åldring i kvarteret blivit rånmördad under natten och att polisen hittat ett perfekt skoavtryck som ställer
till det, och snart sitter Tom och deppar i dödscellen utan att förstå varför ödets slägga klubbat honom.
Är det Tom som är mördaren, eller kan det finnas ngn annan som vill ha honom ur vägen ? I novellen hålls detta öppet och varken
läsaren eller Ann Quinn blir klara över den saken vilket i novellen leder fram till det okonventionella men enligt novellens grundidé
logiska
slutet. Men i filmen har man alltså ändrat om till en enklare mer vanlig filmintrig, som funkar helt OK den med.

Skådisarna har jag aldrig hört talas om (med undantag av Regis Tomey som man ju sett i småroller i många filmer) och de är kanske
inte så jättebra, men funkar hyfsat i en B-noir då både Castle och Knox är likeable och attraktionen mellan de båda känns trovärdig.
Filmen är absolut inget storverk och knappt ens en pärla, men rekommenderas ändå för älskare av mer udda Film Noir produktioner.
Filmen är så obskyr att jag inte ens sett den nämnas bland mina referensböcker om Cornell Woolrich

Back