Im Kwon-taek


General's Son Chihwaseon Low Life Beyond the Years


Ulf Lönn (som brukade skriva på asiatiska filmsidan Portland Street) om den store Im Kwon-taek

..........................................................................

Im Kwon-taek är en av dom stora regissörerna i Sydkorea, han har regisserat över hundra filmer och kallas
ofta den koreanska filmens fader. Enligt alla papper så föddes han i maj 1936 men egentligen så är han född
den 2:a november 1934. Barnadödligheten var hög under perioden och det var inte ovanligt att man struntade
i registreringen under ett par månader tills man var helt säker på att barnet skulle överleva.
Han föddes och växte upp i Jangseong, en liten stad belägen en halvtimmes resa från regionens stora stad
Kwangju. Familjen ägde stora lantegendomar och efter befrielsen från den japanska ockupationen efter andra
världskrigets slut 1945, blev landet i princip uppdelat där USA blev förmyndare över den södra delen och
Sovjetunionen styrde i norr. Det var även nu som det började bli en hetsjakt på vänsteraktivister på grund av
den ökade frostigheten mellan dom två supermakterna. Det kalla kriget hade inletts.

Även i söder och bland annat i lilla Jangseong så fanns en stark uppdelning av höger och vänster, hans föräldrar
blev partisaner och gömde sig i bergen med andra vänsteraktivister. Dom var dock inte särskilt hängivna utan
återvände snabbt till dom sju barnen , där Im var äldst, som hade lämnats hos morfadern under tiden.
Det utbröt rena krig i hans hemstad och vänster och högeraktiva gav sig ut och försökte döda motståndarna
precis så som han visat i filmen The Taebaek Mountains från 1994. Folk bröt sig in hos varandra och
torterade och dödade grannar, även hans mor blev torterad och flera av hans släktingar dödades i hemstaden.
Som son till en partisan så förföljde det honom och hans familj under många år. Även under åren som regissör
hade han problem med sitt och familjens förflutna som partisaner och vänsteraktivister.

Under koreakriget förlorade hans familj allt dom ägde och Im var tvungen att flytta till Pusan och skaffa sig en
försörjning för att hjälpa sin familj. Under tiden i Pusan jobbade han med allt möjligt som daglönare och bland
annat så sysslade han med att återanvända gamla amerikanska armestövlar som skor.
1954 flyttade han till Seoul där regissören Jung Chang-hwa erbjöd honom jobb som assistent i utbyte mot logi.
Den första filmen som han själv regisserade kom 1962, Farewell to the Duman River, och under årens lopp
hann Im med att jobba inom de flesta genrer innan han under 70 och 80-talet bestämde sig för en mer konst-
närlig inställning till filmen. Mycket av filmerna som regisserades under 60- och 70-talet gjordes för att fylla film-
kvoten som bestämde hur mycket nationell film som skulle finnas på biograferna kontra det utländska (ameri-
kanska). Filmbolagen var tvungna att producera ett visst antal filmer för att få importera och visa dom mer
lönsamma och eftertraktade amerikanska hollywoodfilmerna.

Hans intresse för landets historia och kultur har sedan slutet av 70-talet avspeglat sig i många av filmerna, ett
flertal utspelas under perioden när landet var ockuperat av Japan som till exempel trilogin Generals son (1990),
Generals son II (1991) och Generals son III (1992) eller The Taebak Mountains (1994) som handlar om för-
spelet till Korea-kriget. Mest känd är han dock för filmen Sopyonje från 1993 som handlar om en pansori
sångare och hans två styvbarn, man får följa familjen mellan mitten av fyrtiotalet och cirka tjugo år framåt.
Filmen Low Life från 2004 handlar om en gangster som tar sig fram på olika vis inom bland annat filmbranschen
och politiken från slutet på femtiotalet och fram till mitten av sjuttiotalet och innehåller viktiga händelser i sydkoreas
historia under sextio- och sjuttiotalet.
Sedan finns hans historiska dramer som Surrogate mother(1986), Chunhyang (2000) och Chihwaseon (2002).
Under 1981 släpptes filmen Mandala som är Ims första försök att tackla den buddistiska tron som blev en stor
succé och filmen räknas till en av hans bästa och fick en rad inhemska priser.

År 1989 kom ännu en religiös film, Aje aje bara aje (Come, come, come upwards) som handlar om livet för två
kvinnor som väljer att leva i ett buddistkloster och trots att kvinnorna upplever liknande saker så blir deras liv i
klostret väldigt olika.Återigen hade Kang Su-yeon (Surrogate mother) huvudrollen där hon gestaltar en kvinna,
Soon-nyeo, som tvekar mellan att leva som en nunna och livet utanför klostret. Hon blir utslängd från klostret efter
att ha blivit förföljd av en man som sedan våldtar henne.
Som i många andra av regissörens filmer så framställs kvinnorna som värnlösa offer och livet i klostret framställs
som enbart en plåga där alla bara tänker på sig själv och att nå Nirvana. Soon-nyeo gifter sig med sin förövare och
lever med mannen fram till hans död. Sedan vandrar hon mellan olika män tills hon återvänder till klostret för att få
förlåtelse från den döende abbedissan.

Festival
(Chukje) från 1996 handlar om en författare och hans försök att ge sin mor en riktig gammaldags koreansk
begravning med allt som hör till. Under tiden som han försöker ordna allt det praktiska med släktingar, präster och
ritualer så finns det inskjutna bilder från en filmatisering av en av författarens barnböcker som handlar om åldrandet
och döden sett genom ett barns ögon. Givetvis så blir det krockar mellan författarens dröm om hur det borde vara
och hur det egentligen blir.Modern har dessutom varit skendöd ett par gånger vilket ställer till det eftersom släktingarna
i början inte kan vara riktigt säkra på om det är allvar eller inte.
Beyond the years från 2007 är en nyinspelning/fortsättning av historien i Sopyonje och Oh Jeong-hae som spelade
dottern i Sopyonje repriserar sin roll i filmen. Filmen blev också omtalad eftersom det var regissörens hundrade film.

Som regissör är Im den ende som upplevt landets alla tragedier, han föddes under den japanska ockupationen och fick
uppleva krigsslutet 1945. Även delningen av landet och koreakriget i början av femtiotalet och militärdiktaturen under
1970-talet och fram till slutet av 80-talet har regissören upplevt.
Im har genomlevt allt det och lyckats med att fånga en del av det i sina filmer, han är också den enda av regissörena
som var verksamma under 60-talet som fortfarande är aktiv. Det som finns utgivet på VHS och DVD är filmer från
mitten av åttiotalet och framåt, inget av regissörens tidigare produktion finns än så länge utgivet ens i hemlandet.

Av: Ulf Lönn

Kommentar: (av Gunnar på Strange Things): Tack för denna intressanta artikel om en här i väst troligen rätt okänd
mästare (iof sig mitt antagande, men gissar att Lee Chang-dong, Kim Ki-duk, Park Chan-wook eller Hong Sang-soo
är mer bekanta här i väst?). Oj, vilka omvälvande historiska skeenden har då inte denne man upplevat, och man får
verkligen lust att söka upp och se dessa filmer efter att du skrivit om dem

Åter till sydkoreansk film


Åter startsidan