Tysk Blu-ray

(Nedanstående av outgrundlig anledning ganska långa text skriven 2015-03-22; bild t.v. vändbart blu-ray fodral, bild t.h. från nätet)

Ich, Ein Groupie alt. Das Mädchen mit dem Einwegticket / Higher and Higher / Me, a Groupie / Sesso a domicilio

Sleaze, sexploitation eller ett seriöst tidsdokument om problemet med hur europas unga kvinnor i slutet av the swinging 60's och i
början av det frigjorda 70-talet dras in dekadent leverne med droger och sex via rockmusikens skadliga påverkan ?
Nja, knappast det senare alternativet då det inte direkt är schweiziska kyrkan som står bakom denna film utan den schweiziska
filmproducenten/distributören/regissören och Jesse Franco kompanjonen, sleaze-legenden Erwin (Irving) C. Dietrich.
Filmen har fått kultstatus på sina håll (på kontinenten) och är känd för sin mycket komplicerade tillkomsthistoria där olika film-
personers versioner om vem som gjort vad i filmen går isär.

Vem har eg. regisserat filmen ?

Roger Corman hade USA rättigheterna och sände över Jack "Coffy-Spider Baby" Hill att regissera filmen i Zurich, men Erwin C.
Dietrich påstår i interjun att Hill var helt vilsen och att han sparkade honom efter 1 (en) inspelad scen (musikscenen från Zûrich) för
att sen av och till (när han kom på ngn handling) själv regissera filmen.
Fotografen Peter Baumgartner däremot säger också i sin intervju att Hill fick foten efter att ha grottat fast i musikscenen i Zürich och
att drogproblem spökade, men att det var han som sen tog över och inte bara fotade utan också regisserade hela resten av filmen.
Baumgartner som verkar ha haft en stroke (?) men ändå ställer upp på intervjun i extramaterialet och ger ett mycket sympatiskt in-
tryck, det är värt Respekt och uppskattas Peter.

Jack Hill å andra sidan påstår (från en biografisk källa på nätet) att han regisserade den största delen av filmen, att han åkt över till
Schweiz under löfte om att det fanns ett färdigt manus och en aktris som talade god engelska samt att Dietrich tänkt att filmen skulle
vara en MC-gängsploitation i stil med Roger Cormans Wild Angels (en super Hit ihop med Easy Raider; den senare vars bioaffischer
kan ses i filmen när Hells Angels Schweiz sveper in med de nakna tjejerna i Zürich; en scen som Dietrich för övrigt uppger att man
filmade utan tillstånd då man i det då pryda Schweiz aldrig skulle ha tillåtit ett filmteam detta).
Nå, Hill berättar vidare att väl på plats i Zürich möttes han av beskedet att det inte fanns något manus utan att man bara hade en film-
titel och att huvudpersonen Steeger inte talade ett ord engelska, så produktionen var kantad av problem.
Vidare säger han att sexfilms-förknippade Erwin såg till att när han ropade Cut! så fortsatte filmteamet ändå att filma i sexscenerna
för att de skulle bli mer detaljerade och sleaziga. Hill säger också att det var han som kontaktade Hells Angels Schweiz (som var
snällare än de såg ut och hjälpte gamla tanter över gatan) och spelade in scenerna med de helnakna Steeger och MC-tjejen bakpå
bågarna i full fart samt att filminspelningen påbörjades sommaren 1969.

En bedårande blond tyska

Filmen är den första långfilmen för tyska kändis celebriteten och film/TV-aktrisen Ingrid Steeger, och hon var verkligen mycket
vacker och ungefär motsvarigheten till vår svenska synden symbol från början av 1970-talet, Christina Lindberg, då de medverkade
i samma typ av sexploitationfilmer vid samma tid och ibland rentav i samma film, Steeger en blondin och Lindberg brunett.
Jag hade för en del år sedan (då jag hade en dvdbutik) den tunga plikten att behöva sitta igenom visningar av några filmer i den tyska
Schulmädchen Report serien (Schoolgirl Report utgivna i USA på bolaget Impulse) .... skojar bara förstås, jag led inte direkt, sex-
ploitationfilmer om ungdomars skandalösa kärleksliv och en av aktriserna, en vacker blondin måste ha gjort ett visst intryck.
Antar jag, då jag plötsligt fick för mig att köpa denna film, Ich - Ein Groupie, som troligen mest är en tysk angelägenhet.
Fodralet är säreget och får en att tänka på ngn gammal tysk förkrigsfilm i den idag likaledes säregna och bortglömda alp-romantik-
äventyrs genren (som kunde ha haft en ung Leni Riefenstahl i huvudrollen, även om hon inte visade tuttarna då förstås).
Men fodralbilden har inget med filmens handling om sex, droger och rock and roll att göra, utom att vara en sorts drömbilder som
den vilsna groupien ibland ser för sin inre syn, möjligen som en metafor för ett oskuldsfullare och hälsosammare liv (eller möjligen
som ett tillfälle att visa Steeger helnaken i all sin glans springande på en alpäng).

Ingrid Steeger (f.1947) i en av Schoolgirl Report filmerna (bild från nätet)

Seg bluesrock

En "groupie, sex, drugs and rock'n roll" rulle alltså även om det i mina ögon inte finns några vibbar av glada Swinging 60's i denna
utan snarare Sex, tunga droger, sunkiga drogare och ännu sunkigare blues-rock, urrrk, jag hade nästan glömt bort att slutet
av 1960- början av 70-talet inte bara var skön psykedelisk pop och rock eller tidig glamrock utan också seg sunkig bluesrock.
I den här filmen dessutom seg sunkig bluesrock av andra rangen med sega sunkiga låtar från sega sunkiga musiker med en förkärlek
för låååånga dåliga solon och låtar som ibland tog upp en hel LP sida. Nu minns jag varför punken kändes som en så frisk fläkt.

Nåja, i den här filmen spelar flera riktiga band - brittiska Luke Zane, de tyska Murphy Blend (med ett album 1970) och Birth Control
som är kända än idag samt sångaren Walter Senn/Terry Walt som sjunger i Zurichscenen. De båda tyska banden anses tillhöra den
s.k. Krautrock genren, d.v.s. huvudsakligen tyska band som (oftast iaf) spelade fascinerande progressiv rockmusik under 1970-talets
1a hälft (det är i.a.f. så jag som gammal skivsamlare definierar krautrock). De låg på exotiska tyska skivbolag vars plattor ofta har högt
samlarvärde och som man med förkärlek inhandlade på legendariska Wolfie's Recordshop om man bodde i Stockholm.
Hoppsan, nu har jag svamlat iväg in i gamla tonårsminnen igen .... åter till filmen.

Handlingen: 2 groupies irrar runt på kontinenten, drogar, har sex och lyssnar på rockmusik (OBS! Spoilers nedan om ngn bryr sig)
och här kommer en ursäkt till alla ev. älskare av obskyr bluesrock, observera att min avsky mot denna musikgenre i denna text bara
uttrycker min egen musiksmak och alls inte står för någon sanning eller allmän uppfattning om genren

.............................................................

.............................................................

Unga engelskan Vicky (Steeger) promenerar i en park i London när hon ser brittiska bluesrockbandet Luke Zane uppträda och hon
raggas upp av sångaren Stewart West (som spelar sig själv) under det att detta obskyra bands troligen enda låt spelas och sen åter-
kommer genom filmen. De har sex och drogar och sen dumpar han henne och drar iväg på ngn spelning ngnstans i Berlin.
Vicky och Go-Go dansösen och seriösa knarkaren Vivian (Vivian Weiss) börjar en irrande resa på kontinenten genom Holland och
Amsterdam och sen till Berlin via en lång märklig omväg, av ngn outgrundlig anledning .... eeeh, Schweiz (kanske för att Erwin C.
Dietrich var baserad i Zurich?) i jakten på Luke Zane.

(Vivian Weiss - är omöjlig att hitta ngn info om men Hill uppger att hon var en schweiziska som han anlitade för att hon kunde tala
engelska. Men hon är bra i rollen, är en bra rock-dansös och verkar vara mycket initierad i olika sätt att inta droger ... imponerande,
verkligen .... men bidrar till detta tidsdokuments autencitet) och det är bara att hoppas att hon klarade sig helskinnad ur epoken.

Tjejerna lyssnar på sega bluesrockband (som alla låter som samma band, urrk), drogar med musikerna och har sex (softcoresex),
hamnar i Zurich, Schweiz där Vicky blir bortrövad av Hells Angels Switzerland, åker naken på motorcykel etc. tills hon hamnar
rätt, i Berlin. Där kommer till slut lite kvalitetsmusik när hon besöker en nattklubb tillhörig kände tyske Rolf Eden (som spelar sig själv)
och hon lyssnar på amerikanske jazzsaxofonisten Pony Poindexter. Vicky bjuds på acid och hamnar i en drömliknande scen på en
svart mässa med djävulsdyrkare där hon förstås är naken och är nära att offras, men möjligen är det bara en knarktripp?
Sen är vi framme vid det förvånansvärt mörka slutet där Vicky bor i en sjavig knarkarkvart och åter igen möter Vivian, som är
"generös nog" (eller inte) att bjuda Vicky på hennes första heroinsil, vad gör inte vänner för varandra?
Resultatet blir att Vicky flippar ut, springer naken i panik nedför Kurfurstendamm och blir överkörd och dödad av en bil under det
att vi växelvis får se henne springa likaledes naken, men lyckligare, på en alpäng och bada naken i en alpbäck. The End .....

.............................................................

En märklig paranoid Roadmovie som inte är den glättiga Trash som handlingen får en att tro. Som jag redan sagt kände jag inga
nostalgiska vibbar i denna film, det är inget glatt knarkande bland Austin Powers spralliga swinging 60's popdiggare utan sunkiga
tunga drogare som lyssnar på deprimerande sunkig rockmusik, mer som verkligheten alltså antar jag. Det var nog inte denna sida
av 60-70-talet som Retro vågen återspeglade för en 5-10 år sedan.
Men, Ingrid Steeger är naturlig och inte alls oäven i sin 1a filmroll och mycket vacker förstås. Vivian Weiss är levande också i sin
enda filmroll och jag undrar vart hon tog vägen, lever hon? (hennes droganvändande i filmen ser mycket trovärdigt ut, så man be-
farar det värsta).

Vi får aldrig veta något om tjejernas bakgrund (är Vicky och Vivian från London ?) eller varför Vicky likt ett rö för vinden låter
sig föras än hit än dit, varför hon har sex med vem som helst var som helst eller varför hon tar droger hur som helst.
Kanske för att filmen var tänkt som en sexploitation som med Ingrid Steegers skönhet skulle dra in pengar i vågsvallet från den
filmsexvåg som sköljde över en nyfiken västvärld vid denna tid.
MEN, trots detta så är filmen intressant som ett tidsdokument och de tunga drogerna och sunkiga miljöerna med missbrukare
och skitiga kvartar gestaltas så realistiskt och deprimerande, att det trots Steeger's gloriösa nakenhet och uppenbara syfte att
dra in pengar som en sexfilm, verkar som om filmens skapare (vem det nu var) lät något personligt sippra igenom, antipati mot
knarkande. En Erwin C. Dietrich sexploitation film med ett personligt budskap alltså, Knark är Skit ?
Det hade varit intressant att i intervjun höra hur Erwin C. Dietrich såg på detta.

Filmen finns på denna blu-ray i 2 versioner:
1. En på 78 min i anamorfisk widescreen 2.35:1 med ljudspår DTS-HD 5.1 engelsk dubb, DTS-HD 5.1 eller 2.0 tysk dubb
2. En italiensk på 98 min (Sesso a domicilio) med italienskt tal och tysk eller fransk text (ej engelsk)
anm. Den 1a är i bästa bildkvaliteten och jag lyssnade med det tyska ljudspåret även om min tyska är sådär. Behövs inga subs

Extramaterial:
- Två trailrar för filmen, - Memories of a Groupie (13 min) intervjuer med Erwin C. Dietrich (från 2003) och med fotografen Peter
Baumgartner (2014) med engelsk textning där Erwin berättar att Ingrid Steeger innan denna hennes 1a film arbetade som biljett-
vaktmästare på en porrbiograf i Berlin och hade gjort sexfilmer på 8 mm, - intervju med skådisen Andreas Mannkopff som minns
sina softcore filmer med Steeger i början av 1970-talet bl.a Die Stewardessen och Blutjunge verführerinnen och sina möten med
Klaus Kinski och Jess Franco m.m. (tyskt tal utan engelsk text), - Rolf Eden - Ich, Ein Playboy: intervju med nöjesarrangören och
kändisplayboyen Rolf Eden (14 min på tyska utan engelsk text) som ju är med i filmen på sin egen nattklubb,
- Italienischer Cineromanzo (25 min) hela filmen i bildföljetong från ngn italiensk tidning
- fotogallerie, - Trailer om en dokumentärfilm om grundaren av Hells Angels Switzerland, - intervju Dietrich ROM (dator),
- Trailershow: en räcka trailrar bl.a Stewardessen samt ett vändbart fodral

Back