Med underbart intro av Rachel Sweet och mängder av cool musik från the 1960's Dance Craze

100 % charm och min favorit Waters, som jag sett en 15-20 ggr vid det här laget. Waters kärleksförklaring till sin ungdoms Baltimore med coola
pop TV-program (i filmen The Corny Collins Show, i verkligheten Buddy Dean Show, en lokalvariant av American Bandstand), häftig dansmusik
med en flod av vrickade modedanser som följde efter The Twist och Limbo, modet, soul, beatniks, upproret mot förtrycket av svarta och inte minst
det kanske viktigaste, en riktigt hög frisyr. Baltimore 1962: Tjocka Traci Turnblad (suverän Ricki Lake i sin första filmroll) bestämmer sig för att bli
dansare i The Corny Collins Show, stjäla Link, skolans snyggaste kille från snobbiga Amber Van Tussle och bli en stjärna. Divine är enorm som "stor"
och kärleksfull morsa till Traci, Debbie Harry kul som snipig genomelak rasistmorsa, R&B legenden Ruth Brown är svarta dj'n Motormouth, Pia
Zadora dyker upp som beatnik och Colleen Fitzpatrick är helt förtjusande som den elaka rikemansdottern. Fantastiskt soundtrack där Rachel Sweet,
new wave prinsessan med den ENORMA rösten (idag tyvärr nästan bortglömd) sjunger den underbart läckra titellåten Hairspray. I genomhygglige
Waters filmer, troligen världens roligaste person, är det "förlorarna", de utstötta och förföljda som är huvudpersoner och vinnare. Jag säger bara "Free
Traci Turnblad, Segregation Never, Integration Now" och John Waters for President.
Anamorfisk widescreen, 5.1, fint kommentarspår med John Waters och Rickie Lake, trailer

Tillägg sommaren 2010: Naturligtvis är den här filmen enbart för kultfilmsälskare och den stora mainstreampubliken lär antagligen inte förstå någonting
av denna films alternativa charm, utan hålla till godo med den urvattnat och steriliserat mainstream-godkända musikal och film på musikalen, som blivit en
enorm succé de senaste åren. Ja, jag hörde en kiddie som sa att hon gillade Hairspray och jag blev förstås överförtjust och fick för ett ögonblick tillbaka
hoppet på den svenska Hollywoodifierade och ultrahöger-moderatifierade svenska tonårsgenerationen, och uttryckte min förtjusning över att hon gillade
en icke-mainstream regissör som Waters - MEN, men jag fick förstås ett stort blankt uttropstecken till ansikte tillbaka, hon hade naturligtvis inte en aning
om vem John Waters var, utan det var den nya urvattnade, rentvättade och familjevänliga filmen hon sett

Jens Peterson

Till råga på eländet kunde man dessutom i Aftonbladet fredagen den 6 augusti 2010 låta sig bländas av filmskribenten X stora filmkunskaper, mannen
med den genomkommersiella banala filmsmaken skrev detta om nyinspelningar av film som skåpar ut originalen:

"Hairspray. John Waters film blev musikal. Som blev en ny, bättre film"


HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA! HA!


Ja, han är sannerligen bisarr och pålitligt inkompetent den käre X. En dröm för de stora filmbolagen, alltid beredd att rycka ut och ösa lovord över en ny
megabudget bajshög från Hollywood. Mannen hyllar alltid det allra mest banala, det sämsta av vad mainstream filmen har att bjuda. OK, smaken är delad
och antagligen står 95 % av sveriges befolkning på X's sida i ett smaktest, men detta är min sida som handlar mest om kultfilm, och här hyllas alltid det mer
originella personliga framför mainstreamsörja som steriliserats grundligt efter att först ha gått genom otal producentled. Om det skulle vara någon som läser
detta så antar jag också att det är en älskare av mer alternativa filmer och knappast någon som följer X råd, visst, det är ju lite av att slå in en öppen dörr
att ge sig på X här. Ja, jag gillar jag inte själv alla av Waters filmer, men i Hairspray fick han verkligen till det i ett varmjärtat och kulört camp-mästerverk
som naturligtvis är mycket bättre än den SÄMRE nyversionen


Back