Adrien Brody och Emmanuelle Seigner, båda stelt agerande - beror detta på manuset
eller på Dario personregi-vadå Argento eller på både och? Eller är detta bara som det ska i en Argentofilm? Den utmärkta Thailändska DVD'n

Dario Argento t.o.m. 1987 års Opera finns ju som bekant inte längre. Det flowet, det där unika Argento-visuella fyrverkeriet ströps när
hans musa drog någon annanstans (även om enstaka filmögonblick flämtat till då och då som t. ex i början på Ufficierna i Syndromet) och
jag hör till dom som tycker att Argento numera passar bäst i det lite mindre formatet, när han inte tar i så mycket, som i en TV film. Inte
som när han skulle fläska till det med Mother of Tears, ett projekt som han nog inte hade vare sig glöden eller inspirationen till att ro i land
längre och som havererade i en enda salig röra - utan som i MOH serien Jenifer/Pelts eller möjligen som i Do You Like Hitchcock? eller som
i Giallo som skulle kunna vara en kriminalfilm för italiensk TV, om det nu inte vore för gorescenerna av Sergio Stivaletti's team (fast å andra
sidan är ju tortyrhorror vardagsmat i vilken saggig kriminalteveserie som helst nuförtiden, så det vet i fan).

Faktum är att jag nog, bland hans icke-tevefilmer, tycker den här är en av hans bättre nya, klart bättre än Mother of Tears och Cardplayer och
bättre än trashfestliga Fantomen (förstås, ha, ha) men något sämre än hans Sleepless. Filmen handlar om en synnerligen bisarr mördare och
några otäcka tortyr-gore-scener av.... gissa, vackra unga kvinnor, är elaka och Seigner är blek och Brody ovanlig i udda nollställd gestaltning
som jag inte vet vad jag skall tycka om än (kanske genial? Brody som om han råkat hamna i helt fel film och genre står mest och röker) MEN
filmen som länge är helt o-orginell lyfter lite andra halvan och går iaf för mig åt ett lite oväntat håll och där det kvinnliga offret Celine (Elsa Pataky)
och den otraditionellt framställde mördaren Giallo (Byron Deidra) är riktigt bra och lyckas intressant nog ge en oväntad nerv åt filmen inan
det hela är slut, och så visar Dario lite hjärta också. Jag gillade verkligen hur Dario avslutade den här filmen, och man kan ju hoppas att han
fortsätter i den andan framöver. Turin är aldrig fel heller

Ha! Ha! Ha! Först en dag efter att jag sett filmen och läst på nätet om den för mig okände Byron Deidra föll polletten ner och Adrien Brody
är Kung helt enkelt. Oj, så lurad jag blev. Där steg filmen ett snäpp till. Vilken skådis!

OBS!
En absolut majoritet av världens recensenter och horrorfans tycker detta är en av Argentos allra sämsta filmer och gillar inte heller den
bisarrt ovanliga framtoning mördaren har getts i denna film. Själv tycker jag idén att oväntat i en filmisk vändning ge monstret mänskliga drag var
bra, att vilja vara/se ut som alla andra är ju ett mänskligt drag. Kanske var detta medproducenten Brody's förtjänst? Jag gillade också slut-"fallet"
som fick mig att tänka på Cat O'Nine Tails, inget överdrivet (som i Mother of Tears katastrofalt usla slut) då Argento inte klarar av sånt längre

Handlingen är mycket enkel: En seriemördare kör taxi i Turin och plockar upp unga vackra utländska kvinnor som han sen mördar och stympar
långsamt. Flygvärdinnan Linda (Seigner) har anlänt till systerns lägenhet, men Celine (Pataky) dyker ej upp då hon snappats upp i taxin.
New York-italienske polisen Enzo Avolfi (Brody) utreder sävligt (står mest och röker) och minns ett eget barndomstrauma när hans mor
mördades inför hans ögon. Filmen är väl knappast en eg. giallo då mördaren inte alls passar in på genretypen och snart blir känd för tittaren
även om Seigner och Brody blir ett typiskt luskarpar enligt genren. Dario skojar till det när titeln har med själva färgen att göra och ej genren.
anamorfisk widescreen 5.1 engelskt tal (och engelsk text) DVD9, region 3 Extra: endast en trailer

Back