Den amerikanska 20th Century Fox dvd utgåvan (i Sverige på DVD som Mardrömsjakten)


En av mina favoritfilmer All Time och troligen den film jag sett om flest antal ggr. I mina ögon Brian De Palmas allra bästa film, sorgligt under-
skattad och med den underbara Amy Irving (Spielberg, din lyckans ost, datade henne vid denna tid) i en likaledes underskattad rollprestation.
Visst, för att undvika alla eventuella missförstånd här, detta är en gloriöst läcker och trashig ESP-horror-thriller så filmsnobbar göre sig ej besvär.
Hela introt i mellanöstern känns riktigt yxigt vad gäller såväl manus, agerande som dialog (vad fan skulle han ut med båten att göra, hur klarade
sig Peter sen från en armé av Childress underhuggare?), men sen blir det helt fantastiskt när vi flyttar oss till Chicago och en välbesökt strand en
varm sommardag, två tonårstjejer på strandpromenaden och William Finley som telepatisk luffare. Sen bär det av i inspirerad scen efter scen
och i det unika De Palma bildfyrverkeri som vi/jag så älskar.

The Gorgeous Amy i ett av filmhistoriens bästa eller i vart fall mest utflippade slut? Ursäkta spoilern


De Palma och kritikerhatet


Visst, man kommer ihåg hur kritikerna i många fall (garanterat de svenska tråkmånsarna som på den tiden bara uppskattade sovjetiska filmer
där folk klafsade i lera eller brittiska dystra familjedraman där folk hatade varandra vid matbord i slitna kök) fullständigt dömde ut De Palma
som en Hitchcock-epigon och med misogyn kvinnosyn och olycklig förkärlek för cineastisk yta utan substans (substans = lerklafsande eller
familjebråk på cockneydialekt etc.). Visuell briljans i en film var det främsta kriteriet på en medioker ovärdig film enl. svenska filmkritiker och
man minns ju hur Dario Argento's enastående färgexplosion Suspiria fick en överkorsad geting i betyg i Expressen 1978. Ännu idag slår de till,
vår svenska begåvningsreserv till "kritiker"-kår, i SvD t.ex där Arne Mattsson's Mannekäng i rött fick betyg 2 när den gick på SVT 2014-05-19
och där lallaren uppenbarligen inte uppfattat filmens på den tiden (1958) unika användande av visuella bildlösningar och starka färger och som
lär ha inspirerat den italienska 1960- och 70-tals-kriminalfilmen, och många anser den rentav vara den första Giallofilmen.

Men, och detta är det viktiga, här har vi en lätt trashig och mycket inspirerad Brian De Palma rulle från hans geniala period som filmskapare,
av mig uppskattad till ca 1973-1984, en tid då mannen bara inte kunde misslyckas. Av alla hans filmer är det väl bara 2 som uppfyller kriterierna
för en eg. Cult Movie, en psychotron film, och det är dels hans sanslöst bisarra Phantom of the Paradise och dels så denna, The Fury, en vild ESP
thriller med helt magnifik visuell briljans, en kosmiskt skön Amy Irving och med kanske filmhistoriens bästa eller i vart fall mest bisarra slut.
Observera att detta bara är min egen åsikt så ta inte illa upp alla ni som tycker om också De Palma's mainstreamfilmer.
När de strömlinjeformade stöpta i samma mall s.k. filmkritikerna slutligen så började prisa De Palma, ja då var det förstås när han började SUGA.
Med The.....zzzzz..... Untouchables var det hela över och mainstream som gällde. Ni som är kultfilmsälskare förstår vad jag menar, då var den
vilda, otämjda De Palma borta och allt det roliga var över. En regissör som skuggar De Palma här är David Cronenberg som under ungefär samma
tid spottade ut fantastiska sinnesutvidgande filmer och sen efter Dead Ringers ungefär gick samma öde till mötes som DePalma.

Goddess Amy Irving som Gillian Bellaver

Jag saknar ord att beskriva hur kär jag var i sköna Amy när den här gick på bio en gång tiden, när jag var en tonårsgrabb på det glada 70-talet,
och jag såg den säkert 6-7 ggr då på bio (och väl en 30-40 ggr sen dess på VHS och DVD). Irving gör som 17-18 åriga ngt Gillian Bellaver (ja,
hon var 23-24 när filmen spelades in men jag köper det) en både modig och annorlunda rollprestation. En fullkomligt överspänd tonårstjej, en
över sina skrämmande krafter osäker, rädd och förvirrad tjej som kan få folk att blöda ..... "i make them bleed", i de kraftiga magnetfält hon

Gillian Bellaver

mot sin vilja skapar vid de mest olämpliga tillfällen. OK, det är möjligt att jag hypnotiserats av hennes skönhet men jag älskar henne i rollen och i
varje scen hon är med i stirrar man på henne. Från den 1a scenen när man ser hennes rygg då hon går på Chicagos strandpromenad med sin (enda?)
väninna La Rue (Melody Thomas), ännu glatt omedveten om de dramatiska skeenden hon skall komma att dras in i. Ja, det är klart, den där luffaren
Raymond Dunwoodie (William Finley, fantomen i Phantom of the Paradise) som följer efter dom verkar lite skum förstås. Amy ger verkligen järnet.
Lyckosten Steven Spielberg datade Amy under hennes DePalma-70-tals-glansperiod med Carrie-Fury och de var sedan gifta under 1980-talet.

Med filmhistoriens bästa slut? (Varning för Spoiler)

Ja, kan vara så. Man sitter iaf med gapande mun och ett stort flin och jag lovar (om ni inte sett denna sjukt underhållande film tidigare) ni har inte sett
något liknande. Om varje Steven Seagal film slutade så här vore allt perfekt, och med Seagal i John Cassavetes-kostymen då förstås (förlåt alla
Seagal-älskare -om det finns några- men jag hatar detta slem-fetto som ju är skapt att spela skurkrollen ist. för att envisas att vara hjälte, yuck).
Bara en maestro på höjden av sin skaparkraft kan komma på något så genialt inspirerat. YGTH har en plats i psychotronfilmens Hall of Fame.
Den store filmskaparen John Cassavetes är helt suveränt (förstås) Nasty som agenten Childress. Med en cigarett i handen, slickat svartklädd och med
knarrande skor mot den tjocka heltäckningsmattan charmar han med "you're a healthy, strong, young girl". YGTH blir det klassiska svaret.

Handlingen

Filmen har en yxig prologtablå "Middle East 1977" där ex-agenten Peter Sanza (Kirk Douglas) slappar på en israelisk strand ihop med sin son Robin
(Andrew Stevens) och agentkollegan Childress (John Cassavetes). Robin besitter enorma telekinetiska krafter och har lovats en plats på ett institut för
ESP-begåvade ungdomar, men kidnappas av den topphemliga amerikanska myndighet som leds av härligt skurkaktige Childress i ett arrangerat terrorist-
attentat. I USA letar Peter efter någon som kan leda honom till hans son och den personen är tonåringen Gillian Bellaver som mot sin vilja besitter samma
ESP krafter som Robin, och i våldsamma syner får kontakt med honom. Problemet är bara att folk börjar att blöda kraftigt i det magnetfält hon skapar.
Filmen har en imponerande chase-scen (där bl a en ung Dennis Franz oroar sig för sin nya polisbil), en orgasmisk flera minuter lång á la bara-Brian DePalma
film slow motion-sekvens och ESP-scenerna med Gillian från Paragon-institutet hör till regissörens mest mästerliga överhuvudtaget, vi talar filmmagi här alltså,
inget mindre. Charles Durning är bra som vanligt som Dr. McKeever, Fiona Lewis är slinky Dr. Suzy, Daryl Hannah kan ses i tidig roll som elak skolflicka
och Gillian kan ses spelandes Pong. Pong! Whatever Happened to Pong? (En Frank Black låt) - alla dataspelande ungdomar, en gång härskade Pong.
Ja, filmen har ett praktfullt pampigt soundtrack av John Williams också som lär vara ett av hans allra bästa. REKOMMENDATION för kultfilmsälskare.
Om ni inte sett denna film (eller sett den), spring och köp en dvd i er närmsta film-butik om ni hittar ngn längre) eller beställ blurayen från Arrow, och spänn
sedan fast säkerhetsbältena när De Palma öser på med hela sin Magic Box.
Anamorfisk widescreen 1.85:1, trailer, stills gallery


Back