UK Arrow Video Bluray edition
Text below in Swedish:
The Fury - A film you just want to have on a bluray
Jag är ingen tekniknörd och brukar
inte haka upp mig jättemycket på bildskärpa då en bra
film fångar en, där själva filmens handling suger in en
och man snart glömmer bort om det är en DVD eller en bluray man
ser på. Eller, förr i tiden om man såg på en DVD eller
en VCD, ännu längre
tillbaka i tiden om man såg på en originalvideo eller en 2-3e
generationskopia.
Herregud, på 80-talet var man glad som en speleman om man kunde få
tag i en suddig kopia av en Jess Franco rulle, av The Burning av etc. etc.
DVD har räckt bra för mig vad gäller bildskärpa hittills,
men när nu bluray väl finns så skulle det ju vara kul att
ha vissa av favoriterna på detta
medium och i mitt fall gäller det inte direkt artmovies utan mer de filmerna
som jag sett 20-30 ggr, som jag alltid ser på om de dyker upp ngn teve
kanal, som - Brian De Palmas orgasmiskt sköna kultrullar från 1970-
och början av 1980 talet, Paul Verhoeven's triostänkare Robocop,
Total
Recall och Starship Troopers och liknande, och det gäller att passa på
att bygga upp biblioteket för snart är det slut med film på
disc och det
kommer bara att finnas digitala filer att streama eller ladda ner .... i bästa
fall då förstås.
Var beredda på ett helvete kära filmvänner. Glöm den
tillgänglighet som finns idag, för film på nätet gäller
i skrivande stund att utbudet är USELT
och för alla som har erfarenhet av att köpa eböcker världen
runt vet vad som väntar i problemväg. Glöm att kunna se streamad
film från t.ex
Amazon's stora sköna utbud (lockande för oss som gillar t.ex obskyr
amerikansk indiehorror och som hittills kunna köpa den på dvd)
därför att en
snårskog av regionala rättigheter sätter stopp för folk
från vissa länder och man sliter sitt hår i förtvivlan
och frustration.
Nåja, kanske (i wish ...) kommer så småningom en fet databas
med filmer finnas för alla regioner, men tills dess återstår
bara illegal nerladdning
som ett alternativ och filmbranschen skjuter sig själva i foten med sin
djungel av rättighetstrassel för olika regioner.
Ja, ursäkta den långa utläggningen och vad jag ville komma
till är: Aaaaaaah, The Fury i sin visuella briljans på bluray -
underbart!
En av mina favoritfilmer All Time och troligen den film jag sett om flest
antal ggr. I mina ögon Brian De Palmas allra bästa film, sorgligt
under-
skattad och med den underbara Amy Irving (Spielberg, din
lyckans ost, datade henne vid denna tid) i en likaledes underskattad rollprestation.
Visst, för att undvika alla eventuella missförstånd här,
detta är en gloriöst läcker och trashig ESP-horror-thriller
så filmsnobbar göre sig ej besvär.
Hela introt i mellanöstern känns riktigt yxigt vad gäller såväl
manus, agerande som dialog (vad fan skulle han ut med båten att göra,
hur klarade
sig Peter sen från en armé av Childress underhuggare?), men sen
blir det helt fantastiskt när vi flyttar oss till Chicago och en välbesökt
strand en
varm sommardag, två tonårstjejer på strandpromenaden och
William Finley som telepatisk luffare. Sen bär det av i inspirerad scen
efter scen
och i det unika De Palma bildfyrverkeri som vi/jag så älskar.
The Gorgeous Amy in one of the "Best" or perhaps "Wildest" endings of Film History
De Palma and the hate from the critics
Visst, man kommer ihåg hur kritikerna i många fall (garanterat
de svenska tråkmånsarna som på den tiden bara uppskattade
sovjetiska filmer
där folk klafsade i lera eller brittiska dystra familjedraman där
folk hatade varandra vid matbord i slitna kök) fullständigt dömde
ut De Palma
som en Hitchcock-epigon och med misogyn kvinnosyn och olycklig förkärlek
för cineastisk yta utan substans (substans = lerklafsande eller
familjebråk på cockneydialekt etc.). Visuell briljans i en film
var det främsta kriteriet på en medioker ovärdig film enl.
svenska filmkritiker och
man minns ju hur Dario Argento's enastående färgexplosion Suspiria
fick en överkorsad geting i betyg i Expressen 1978. Ännu idag slår
de till,
vår svenska begåvningsreserv till "kritiker"-kår,
i SvD t.ex där Arne Mattsson's Mannekäng i rött fick betyg
2 när den gick på SVT 2014-05-19
och där lallaren uppenbarligen inte uppfattat filmens på den tiden
(1958) unika användande av visuella bildlösningar och starka färger
och som
lär ha inspirerat den italienska 1960- och 70-tals-kriminalfilmen, och
många anser den rentav vara den första Giallofilmen.
Men, och detta är det viktiga, här har vi en lätt trashig och
mycket inspirerad Brian De Palma rulle från hans geniala
period som filmskapare,
av mig uppskattad till ca 1973-1984, en tid då mannen bara inte kunde
misslyckas. Av alla hans filmer är det väl bara 2 som uppfyller
kriterierna
för en eg. Cult Movie, en psychotron film, och det är dels hans
sanslöst bisarra Phantom of the Paradise och dels så denna, The
Fury, en vild ESP
thriller med helt magnifik visuell briljans, en kosmiskt skön Amy Irving
och med kanske filmhistoriens bästa eller i vart fall mest bisarra slut.
Observera att detta bara är min egen åsikt så ta inte illa
upp alla ni som tycker om också De Palma's mainstreamfilmer.
När de strömlinjeformade stöpta i samma mall s.k. filmkritikerna
slutligen så började prisa De Palma, ja då var det förstås
när han började SUGA.
Med The.....zzzzz..... Untouchables var det hela över och mainstream
som gällde. Ni som är kultfilmsälskare förstår vad
jag menar, då var den
vilda, otämjda De Palma borta och allt det roliga var över. En regissör
som skuggar De Palma här är David Cronenberg som under ungefär
samma
tid spottade ut fantastiska sinnesutvidgande filmer och sen efter Dead Ringers
ungefär gick samma öde till mötes som DePalma.
The Goddess Amy Irving as Gillian Bellaver
Jag saknar ord att beskriva hur kär jag var i sköna Amy när
den här gick på bio en gång tiden, när jag var en tonårsgrabb
på det glada 70-talet,
och jag såg den säkert 6-7 ggr då på bio (och väl
en 30-40 ggr sen dess på VHS och DVD). Irving gör som 17-18 åriga
ngt Gillian Bellaver (ja,
hon var 23-24 när filmen spelades in men jag köper det) en både
modig och annorlunda rollprestation. En fullkomligt överspänd tonårstjej,
en
över sina skrämmande krafter osäker, rädd och förvirrad
tjej som kan få folk att blöda ..... "i make them bleed",
i de kraftiga magnetfält hon
Gillian
Bellaver
mot sin vilja skapar vid de mest olämpliga tillfällen. OK, det är
möjligt att jag hypnotiserats av hennes skönhet men jag älskar
henne i rollen och i
varje scen hon är med i stirrar man på henne. Från den 1a
scenen när man ser hennes rygg då hon går på Chicagos
strandpromenad med sin (enda?)
väninna La Rue (Melody Thomas), ännu glatt omedveten om de dramatiska
skeenden hon skall komma att dras in i. Ja, det är klart, den där
luffaren
Raymond Dunwoodie (William Finley, fantomen i Phantom of the Paradise) som
följer efter dom verkar lite skum förstås. Amy ger verkligen
järnet.
Lyckosten Steven Spielberg datade Amy under hennes DePalma-70-tals-glansperiod
med Carrie-Fury och de var sedan gifta under 1980-talet.
The best ending in Film History ? (Spoiler Warning)
Ja, kan vara så. Man sitter iaf med gapande
mun och ett stort flin och jag lovar (om ni inte sett denna sjukt underhållande
film tidigare) ni har inte sett
något liknande. Om varje Steven Seagal film slutade så här
vore allt perfekt, och med Seagal i John Cassavetes-kostymen då förstås
(förlåt alla
Seagal-älskare -om det finns några- men jag hatar detta slem-fetto
som ju är skapt att spela skurkrollen ist. för att envisas att vara
hjälte, yuck).
Bara en maestro på höjden av sin skaparkraft kan komma på
något så genialt inspirerat. YGTH har en plats i psychotronfilmens
Hall of Fame.
Den store filmskaparen John Cassavetes är helt suveränt (förstås)
Nasty som agenten Childress. Med en cigarett i handen, slickat svartklädd
och med
knarrande skor mot den tjocka heltäckningsmattan charmar han med "you're
a healthy, strong, young girl". YGTH blir det klassiska svaret.
The Story:
Filmen har en yxig prologtablå "Middle
East 1977" där ex-agenten Peter Sanza (Kirk Douglas) slappar på
en israelisk strand ihop med sin son Robin
(Andrew Stevens) och agentkollegan Childress (John Cassavetes). Robin besitter
enorma telekinetiska krafter och har lovats en plats på ett institut
för
ESP-begåvade ungdomar, men kidnappas av den topphemliga amerikanska
myndighet som leds av härligt skurkaktige Childress i ett arrangerat
terrorist-
attentat. I USA letar Peter efter någon som kan leda honom till hans
son och den personen är tonåringen Gillian Bellaver som mot sin
vilja besitter samma
ESP krafter som Robin, och i våldsamma syner får kontakt med honom.
Problemet är bara att folk börjar att blöda kraftigt i det
magnetfält hon skapar.
Filmen har en imponerande chase-scen (där bl a en ung Dennis Franz oroar
sig för sin nya polisbil), en orgasmisk flera minuter lång á
la bara-Brian DePalma
film slow motion-sekvens och ESP-scenerna med Gillian från Paragon-institutet
hör till regissörens mest mästerliga överhuvudtaget, vi
talar filmmagi här alltså,
inget mindre. Charles Durning är bra som vanligt som Dr. McKeever, Fiona
Lewis är slinky Dr. Suzy, Daryl Hannah kan ses i tidig roll som elak
skolflicka
och Gillian kan ses spelandes Pong. Pong! Whatever Happened
to Pong? (En Frank Black låt) - alla dataspelande ungdomar, en gång
härskade Pong.
Ja, filmen har ett praktfullt pampigt soundtrack av John Williams också
som lär vara ett av hans allra bästa. REKOMMENDATION för kultfilmsälskare.
Om ni inte sett denna film (eller sett den), spring och köp en dvd i
er närmsta film-butik om ni hittar ngn längre) eller beställ
blurayen från Arrow, och spänn
sedan fast säkerhetsbältena när De Palma öser på
med hela sin Magic Box.
Arrow Bluray: Anamorfisk widescreen 1.85:1, 4.0 DTS-HD MA, 2.0 PCM Mono, 2.0
PCM Mono isolated score, engelskt tal med engelsk textning
för hörselskadade. Extramaterial: Blood on the Lens - filmfotografen
Richard H. Kline om The Fury (27 min), Spinning Tales - intervju med Fiona
Lewis
(13 min), The Fury: A Location Journal - intervju med Sam Irvin (50 min) som
var med på inspelningen 1977 och skrev om den i Cinefantastique,
Archive Interviews från promotionturnén 1978 med Brian DePalma,
producenten Frank Yablans, Carrie Snodgress och Amy Irving, kortfilmen Double
Negative från 1984 av De Palma influerade Sam Irvin med bl.a Wayne Knight
och William Finley, bildgalleri, trailer och en booklet med en essä av
DePalma experten Chris Dumas
The old US DVD edition in anamorphic widescreen
1.85:1 ratio, english audio, a trailer and a stills gallery
Back to Cult & Classics Page 1