I en visuellt enormt inspirerad inledning (som betyder..?..) får vi se en man med flagnande hud dra i en spak (Gud? regissörens
alter ego?) och sen får vi följa stackars Henry Spencer's (John Nance) mardrömslika tillvaro i en människofientlig och ev.
post-apokalyptisk (radioaktiv?) värld med ständigt vinande industriella ljud (av nästan cyberpunkkaraktär). Henry's flickvän
Mary (Charlotte Stewart) flyttar in i Henry's dystra enrums-lägenhet med sitt nyfödda muterade monsterbarn, som ständigt
gnyr och betraktar Henry. Familje (o) lyckan är total och det enda ljuset i tillvaron är kabaréflickan med hamsterkinderna
bakom Henry's element. Definitivt en av filmhistoriens märkligaste och mest inspirerade filmer som tog 5 år att göra, och på en
topp tio psychotronic film lista har jag denna riktigt högt upp.
anamorfisk widescreen, 2.0, black&white. Extra: David Lynch berättar i ett långt samtal (ca 84 min) om hur filmen kom till,trailer

Back