Chalee Trairut alias Charlie Trairat som Ton Chatree

Det här är 2 olika filmer i en. Den första halvan av filmen är en ganska atmosfärisk intressant thailändsk spökfilm för att sen
övergå till ett mer Steven Spielbergskt ungdomsdrama med sliskig musik ..... yuck! och ett rejält sockrat slut, allt för att passa
en förmodat internationell ungdomspublik med mainstream-film tycke. Bra spökfilm turns bli-vuxen-drama.
Tre år senare släppte Songyos däremot på Spielberg-kräkpåse-sentimentaliteten i sitt mycket underhållande segment i Phobia 2
- Backpackers (där Charlie Trairat också är med, fast några år vuxnare, läs mer om denna under filmen).

12-13 årige ngt Chatree Anantpitisuk eller Ton (Charlie Trairat) skickas av sin far till en stor internatskola, Saichon Witaya.
Anledningen är nog inte direkt faderns förklaring om bättre lärare etc. utan ngt som vi får veta allt eftersom filmen pågår. Som på

alla liknande ställen (inte bara i asien utan world wide antar jag) berättar man spökhistorier på kvällarna för att skrämma upp var-
andra, alltid lika kul, och Ton får höra om dödsfall på skolan, om mattantens söta dotter som hängde sig, om spöket på toaletten

... fast säkert inte ett lika coolt bisarrt ett som det japanska elaka toalettspöket i den bortglömda Shinsei
Toilet No Hanako-san från 1998, en trashigt B-ig men kul J-Horror som... hoppsan, sorry, tillbaka till Dorm...

och om föreståndarinnan Ms. Pranee's sorg och tårar på kvällarna.
Ton blir påverkad av historierna och möter snart verkligen en andemanifestation, f.d. eleven Vichien (Sirachuch Chienthaworn)
som går på skolan som vanligt vid sidan av de andra eleverna och som återupplever sin död om och om igen på sedvanligt genrevis

- ooops, snart kommer väl Jennifer Lowe Hewitt till undsättning? Ja, ja, damen är gorgeous på något märkligt sätt som jag
inte riktigt har klart för mig själv och jag stirrar ibland på henne allt under det att jag genomlider ngt avsnitt av hennes små-
sunkiga teveserie Ghost Whisperer. Ja, mer Jennifer åt folket säger ett av hennes hypnotiserade hjälplösa offer.

"The Gorgeous Jennifer - I'm Your Slave, du får vässa dina klackar på mig (hoppfullt medelålders pervo)"

Men en negativ sak är att den teveserien tyvärr har "våldfört" sig idémässigt på ett så vanligt tema inom den asiatiska horrorfilmen,
den om andar som hamnat i ett limbo, en loop och inte kan ta sig vidare till vart de nu tar sig enligt de troende på sådan mumbo-
jumbo, om nu inte de får hjälp av t.ex en driftig kringströvande buddhistmunk eller av Jennifer. Så när man stöter på en asiatisk
film som berör ämnet väntar man, vare sig man vill det eller ej, på att Jennifer skall greja saken.
Den sköna och klämkäckt genomsympatiska Jennifer, cuddly som en koalabjörn eller en Charlotte Kalla, som alltsedan hon slog
igenom stort i teenagehorrorn ....... hoppsan, där kom jag visst ifrån ämnet igen, Jennifers makt äro stor, sorry, tillbaka till Dorm...

Ton och Vichien blir kompisar och Ton är den enda som ser spökeleven, kanske för att han i den stora gemensamma sovsalen fått överta den
avlidna Vichiens säng, och mysteriet med föreståndarinnan Ms. Pranee (Jintara Sukaphatana) får en lösning. I en snygg och inspirerad scen går
skolans grabbar på en utomhusbio-föreställning, där de ser på en av de så populära Mr. Vampire filmerna från 1980-talet. En serie mycket roliga
kinesiska (Hong Kong) vampyr-spök-komedi filmer där icke-spöken bl.a använder sig av sedvänjan/metoden att hålla andan i närheten av spöken,
för då ser dom dig inte, något som smart vävs in i handlingen här.
En kul detalj är att jag aldrig lyckades känna igen från vilken av filmerna i serien de plockat filmsekvensen, inte en enda av Hong Kong skådisarna,
vilket förklaras av att scenen troligen (?) är inspelad i Thailand, med thailändska skådisar till denna film och gjord för att se gammal och 80-talsrepad
ut. Skådisarna i filmen är utmärkta, Trairat i huvudrollen, Chienthaworn som Vichien, Sukaphatana som Pranee och Suthipongse Thatphitakkul som
Tons far.
Slutomdöme: Snyggt och atmosfäriskt spök-ungdomsdrama som man halvvägs hoppas rentav skall nå landsmännens Parkpoom Wongpoom och
Banjong Pisanthanakun's visuella nivå eller t.o.m upp mot sydkoreanska bröderna Jungs Epitaph-briljans, men...... tyvärr tar denna film en helt annan
väg och "urartar" i ett småsliskigt och sentimentalt tillrättalagt västerlands-mainstream slut för den riktigt unga tonårspubliken. Upp som en sol ner som
en pannkaka, ja om man är en kräsen kultfilmsälskare som blir deprimerad och med flyktkänslor om man hamnar i en visning av valfri Spielberg-film
post The Duel-Jaws då förstås. Den genomsnittlige IDMB betygsättaren lär tycka annorlunda. Ehum, går Ghost Whisperer på någon kanal i natt?
anamorfisk widescreen
DTS ES 6.1, 6.1 eller 2.0 thai med engelsk text, region 3, nada extramaterial

Back