Above: Chalee Trairut alias Charlie Trairat som Ton Chatree
Text below in Swedish:
Det här är 2 olika filmer i en. Den första halvan
av filmen är en ganska atmosfärisk intressant thailändsk spökfilm
för att sen
övergå till ett mer Steven Spielbergskt ungdomsdrama med sliskig
musik ..... yuck! och ett rejält sockrat slut, allt för att passa
en förmodat internationell ungdomspublik med mainstream-film tycke. Bra
spökfilm turns bli-vuxen-drama.
Tre år senare släppte Songyos däremot på Spielberg-kräkpåse-sentimentaliteten
i sitt mycket underhållande segment i Phobia 2
- Backpackers (där Charlie Trairat också är med, fast några
år vuxnare, läs mer om denna under filmen).
12-13 årige ngt Chatree Anantpitisuk eller Ton
(Charlie Trairat) skickas av sin far till en stor internatskola, Saichon Witaya.
Anledningen är nog inte direkt faderns förklaring om bättre lärare
etc. utan ngt som vi får veta allt eftersom filmen pågår.
Som på
alla liknande ställen (inte bara i asien utan world wide antar jag) berättar
man spökhistorier på kvällarna för att skrämma upp
var-
andra, alltid lika kul, och Ton får höra om dödsfall på
skolan, om mattantens söta dotter som hängde sig, om spöket på
toaletten
... fast säkert inte ett lika coolt bisarrt ett som det japanska elaka
toalettspöket i den bortglömda Shinsei
Toilet No Hanako-san från 1998, en trashigt B-ig men kul J-Horror som...
hoppsan, sorry, tillbaka till Dorm...
och om föreståndarinnan Ms. Pranee's sorg och tårar
på kvällarna.
Ton blir påverkad av historierna och möter snart verkligen en andemanifestation,
f.d. eleven Vichien (Sirachuch Chienthaworn)
som går på skolan som vanligt vid sidan av de andra eleverna och
som återupplever sin död om och om igen på sedvanligt genrevis
- ooops, snart kommer väl Jennifer Lowe Hewitt till undsättning?
Ja, ja, damen är gorgeous på något märkligt sätt
som jag
inte riktigt har klart för mig själv och jag stirrar ibland på
henne allt under det att jag genomlider ngt avsnitt av hennes små-
sunkiga teveserie Ghost Whisperer. Ja, mer Jennifer åt folket säger
ett av hennes hypnotiserade hjälplösa offer.
"The Gorgeous Jennifer - I'm Your Slave, du får
vässa dina klackar på mig (hoppfullt medelålders pervo)"
Men en negativ sak är att den teveserien tyvärr har "våldfört"
sig idémässigt på ett så vanligt tema inom den asiatiska
horrorfilmen,
den om andar som hamnat i ett limbo, en loop och inte kan ta sig vidare till
vart de nu tar sig enligt de troende på sådan mumbo-
jumbo, om nu inte de får hjälp av t.ex en driftig kringströvande
buddhistmunk eller av Jennifer. Så när man stöter på en
asiatisk
film som berör ämnet väntar man, vare sig man vill det eller
ej, på att Jennifer skall greja saken.
Den sköna och klämkäckt genomsympatiska Jennifer, cuddly som
en koalabjörn eller en Charlotte Kalla, som alltsedan hon slog
igenom stort i teenagehorrorn ....... hoppsan, där kom jag visst ifrån
ämnet igen, Jennifers makt äro stor, sorry, tillbaka till Dorm...
Ton och Vichien blir kompisar och Ton är den enda som ser
spökeleven, kanske för att han i den stora gemensamma sovsalen fått
överta den
avlidna Vichiens säng, och mysteriet med föreståndarinnan Ms.
Pranee (Jintara Sukaphatana) får en lösning. I
en snygg och inspirerad scen går
skolans grabbar på en utomhusbio-föreställning, där
de ser på en av de så populära Mr. Vampire filmerna från
1980-talet. En serie mycket roliga
kinesiska (Hong Kong) vampyr-spök-komedi filmer där icke-spöken
bl.a använder sig av sedvänjan/metoden att hålla andan i närheten
av spöken,
för då ser dom dig inte, något som smart vävs in i handlingen
här.
En kul detalj är att jag aldrig lyckades känna igen från vilken
av filmerna i serien de plockat filmsekvensen, inte en enda av Hong Kong skådisarna,
vilket förklaras av att scenen troligen (?) är inspelad i Thailand,
med thailändska skådisar till denna film och gjord för att se
gammal och 80-talsrepad
ut. Skådisarna i filmen är utmärkta, Trairat i huvudrollen,
Chienthaworn som Vichien, Sukaphatana som Pranee och Suthipongse Thatphitakkul
som
Tons far.
Slutomdöme: Snyggt och atmosfäriskt spök-ungdomsdrama som man
halvvägs hoppas rentav skall nå landsmännens Parkpoom Wongpoom
och
Banjong Pisanthanakun's visuella nivå eller t.o.m upp mot sydkoreanska
bröderna Jungs Epitaph-briljans, men...... tyvärr tar denna film en
helt annan
väg och "urartar" i ett småsliskigt och sentimentalt tillrättalagt
västerlands-mainstream slut för den riktigt unga tonårspubliken.
Upp som en sol ner som
en pannkaka, ja om man är en kräsen kultfilmsälskare som blir
deprimerad och med flyktkänslor om man hamnar i en visning av valfri Spielberg-film
post The Duel-Jaws då förstås. Den genomsnittlige IDMB betygsättaren
lär tycka annorlunda. Ehum, går Ghost Whisperer på någon
kanal i natt?
anamorfisk widescreen DTS ES 6.1, 6.1 eller 2.0 thai med engelsk text, region
3, nada extramaterial