UK Blu-ray

(nedanstående text skriven 2015-06-16)

Jordan Scott ! Härligt, Ridley's dotter och alltså ännu en Scott som regisserar film (Ridley, Tony, Jordan) och jag är inte ironisk för en gångs skull utan menar det.
Ridley Scott hör till favoriterna, har mannen någonsin gjort en riktigt dålig film ? Nej, inte ens den knasiga fantasyn Legenden om mörkrets härskare var helt kass då
det visuella var fantastiskt. Det visuella - Ridley's paradgren, tänk Duellanterna, Alien, Legend, Gladiator och Blade Runner och fotografen John Mathieson, men
också hans dotter Jordan imponerar stort (iaf på mig) såvitt avser bl.a det visuella i sin riktiga långfilmsdebut som regissör. Filmen en brittisk-spansk-irländsk sam-
produktion med Ridley och farbrodern Tony Scott som exec. producers.
Jag älskar genren Flickor på internatskolor från förr alltsedan jag som liten hypnotiserades av Peter Weirs sköna mästerverk Picnic at Hanging Rock och sen
förfasades av den spanska atmosfäriska horrorn La Residencia från 1969, denna sällan på filmduken sedda pärla av Serrador såg jag 2-3 ggr när den i gammal repad
kopia gick på bio i Stockholm i skarven av 1970-80-tal på den sunkiga kvartersbion vid Hornstull. Hur denna idag nerlagda (?) legendariska biograf från att ha visat
den skönaste psychotronfilm övergick till att bli en trött mainstreambiograf är en historia i sig.

Thailändska DVD utgåvan med snyggt fodral (MVD Company Limited edition)

...................................................................................................

En liten utvikning om Hornstullsbiografen/Kvartersbion i Stockholm - kultfilmsbiografen mot sin vilja:

Den mycket karismatiske eldsjälen som drev denna biograf är en legend inom filmkretsar i Stockholm. Jag började besöka bion i slutet av 1970-talet och minns
att de slitna kopiorna gick av en stup i kvarten med långa avbrott för tejpning. En gång tände han upp och stormade in och skrek att någon hade stulit godis i foajén
och att han inte tänkte fortsätta visningen innan tjuven hade erkänt (ingen hade lämnat salongen under visningen) och först efter att alla hade fått en skopa med ovett
fortsatte han med filmvisningen.
Varför gick man då dit? Jo, biografen hade, om än ofrivilligt, ett fantastiskt utbud av vad som idag kallas kultfilm, psychotronfilm whatever. Filmer som troligen gått
landsortsbiograferna riket runt och nog snart skulle kasseras/malas ner av filmbolagen och därför kostade litet att visa (en gissning av mig).
Detta var också innan begreppet Cult Movies var känt och anammat i Sverige (och knappt för den delen än ens heller i USA) så dessa filmer sågs ännu bara som
B film - trashfilm. Många, många höjdare såg man där med filmer som Suspiria, Phantom of the Paradise och La Residencia (Ett skri av skräck ev. en svensk titel)
som några av höjdpunkterna.
Men sen började filmutbudet där att "normaliseras" och bli som alla andra mainstreambiografer, vilket kanske också kan bero på att visningskopiorna på dessa gamla
skräck- och udda kultfilmer med tiden maldes ner och försvann. En kulturskatt Lost in the Blåst

...................................................................................................


Till filmen Cracks - ett triangeldrama

Juno Temple som Diana

Filmen har bemötts rätt ljummet av ngn anledning. Jag kan inte förstå varför då Jordan Scott, utan att filmen kanske når upp till Picnic at Hanging Rock höjder,
ändå ger oss ett känsligt, gripande och utsökt vackert drama och med fantastiska skådespelarprestationer, vilket tyder på en fin känsla för personregi.
Efter denna film fick jag enorma förväntningar på Jordan Scott en uppenbarligen sensationell mix på filmgener, men obegripligt nog verkar det som om hon inte
har regisserat någon mer film. Ett Mysterium då denna film tar sig in i ens själ och uppskattas mycket av de få som sett den, läs t.ex på IMDB där recensenterna
överträffar varandra i lovord och öser beröm över filmen. Detta är då Fans av filmen förstås medan etablerade kritiker på tidningar inte verkar lika fångade.
Om man jämför med den otäckare och mer horrorbetonade The Fine Art of Love så är denna mer av en artmovie, även om man i filmen redan från starten kan
ana den obehagliga stämningen strax under ytan, trots såväl elevers som personalens muntra beteende och den omgivande bedövande sköna naturen.
När filmen efter en stilla start så småningom skruvas upp i intensitet kommer det alltså inte som en överraskning, man har bara väntat på The Feel Bad.
Filmen baserar sig på en roman av Sheila Kohler och hon har enligt förtexterna deltagit i bearbetningen av hennes alster till denna film.

Fiamma

Vi befinner oss på St. Mathildas School på engelska ön Stanley Island och året är 1934 (men filmen är inspelad på Irland). Där finns bl.a föreståndarinnan
Ms. Nieven och sim och simhopps- tränaren/lärarinnan Ms. G som i Gribben (Eva Green) och så en mängd flickor, rikemansbarn som föräldrarna av ngn anledning
inte längre vill veta av eller inte vet vad dem skall göra med. Liksom i den otäcka The Fine Art of Love (läs mer om denna film på Kult och klassiker sida 2) med
sitt tyska internat eller för den delen med forna tiders nunnekloster, alltså i praktiken ett luxuöst fängelse där flickorna placerats odömda (ja, kloster var nog rätt så
spartanska i.o.f. sig men dock i praktiken ett kvinnofängelse).
En av flickgrupperna, simhoppslaget med Captain Di (en strålande bra Juno Temple) och Poppy (Imogen Poots) i spetsen (och där åldern på tjejerna väl skall
variera mellan 12 till 16 år, även om Juno var 19 när filmen spelades in) beundrar den karismatiska lärarinnan Miss G. på ett nästan svärmiskt romantiskt sätt och
alldeles extra trånar Diana, Di efter henne och hon verkar vara Miss G's favoritelev. Miss G är ung, tjusig och lagom upprorisk och berättar för flickorna om sina
exotiska äventyr världen runt och att världen ligger öppen för tjejerna, att allt är möjligt á la Fånga dagen typ. Miss G. är nästan gudalik i barnens ögon.

Då anländer en spansk flicka, den elegant aristokratiska Fiamma Coronna (Maria Valverde) som är en skicklig simhopperska och skall bidra till laget men av
vad vi senare förstår så har hon placerats på den från Spanien avlägsna skolan pga en skandal hon ställt till hemma då hon haft en kärleksaffär med en ung man av
"fel" börd, av folket. Fiamma, och de andra flickorna, hoppas och tror på att vistelsen endast är tillfällig och att deras anhöriga kommer att komma och hämta dem
därifrån men Diana är en av flickorna som VET, att de troligen är där för att stanna (i vart fall tills föräldrarna vet vad de skall göra med flickorna).
Fiamma är förutom en bra atlet också självsäker och världsvan och hon blir fatalt den som kommer att rubba den fininställda maktbalansen inom gruppen.
Miss G. har själv vuxit upp på internatet och älskar att vara avgudad av flickorna, men den mer erfarna Fiamma genomskådar omedelbart hennes exotiska historier
om sina resor som falsarier och rena fantasier.
G som egentligen är livrädd så fort hon tvingas att lämna internatets trygga hamn ser sin position på flickornas piedestal hotas. Hon störs av den självsäkra spanska
flickan samtidigt som hon beundrar henne, Fiamma har verkligen rest runt om i världen, och hon blir alltmer besatt av henne. Hon fjäskar också för henne, på ett
sätt som blir alltmer uppenbart för de övriga flickorna, och hon vill att Fiamma blir hennes själsvän och ..... mer fatalt, hon attraheras av henne sexuellt.

Diana kan bara upprört se på när hennes postion som G's "favoritelev" tas över av ovilliga Fiamma. Flickorna förstår inte vad som pågår med deras Miss G eller
vad som händer och de lägger skulden för skeendet på Fiamma.

Eva Green

Nu, med en alltmer förvirrad Miss G. börjar de mörka stråken ta över handlingen på allvar. Den sköna spanska flickan avvisar bryskt G's allt desperatare
närmanden men lärarinnan är hjälplöst besatt av Fiamma och det hela slutar i en oundviklig katastrof.
Eva Green's gestaltning av den tragiska G och dennas gradvisa mentala sönderfall är både gripande och skrämmande. The Cracks, sprickorna i fasaden blir allt fler.
Den vackra och livsbejakande Miss G. blir The Bad Guy. När jag såg denna film för den 1a ggn (på DVD, nu på blu-ray) kunde jag inte riktigt placera Eva Green
som är en underbar fransk aktris med svenskt påbrå och som gjorde en av de absolut bästa och intelligentaste "Bond-brud" rollerna i Casino Royale mot Daniel
Craig. Hon gör i Cracks en rollprestation man inte glömmer i första taget.
Flickorna är också alla bra MEN Juno Temple i rollen som Diana Radfield etsar sig verkligen fast, Talented Girl. Filmen har ett fint soundtrack och är läckert fotad
av John Mathieson, och vattnet i simhoppsscenerna såg elakt svinkallt ut, simhopp som utfördes av body-jump doubles. Den helt ointressanta svenska titeln Oskuldens
tid bidrar inte direkt till att sälja in filmen här hemma, fast det kunde ju vara värre förstås, typ "Tjejen som visste för mycket: Flickskolan" eller ngt liknande.

Varför har filmen ignorerats - för lite politik ?

Det känns orättvist mot Jordan Scott att denna film ignorerats så som skett, men kanske anses den inte artmovie-aktig nog för kritikerna, möjligen är den för
vackert fotad ? Kanske skulle den ha varit mer politisk, berört närmare flickornas utsatta och svaga position och den totala makt män hade över kvinnor förr i tiden.
Filmkritikerna är nog vana vid övertydliga budskap som trummas in och lättköpta poänger som plockas hem i agitatorstil. Men, Jordan Scott låter tittarna tänka
själva och visst framgår det klart vilken typ av institution tjejerna egentligen är på och i vilket samhälle något sådant förekommer/kunde få förekomma är väl uppenbart.
Det finns en scen i filmen där Fiamma till slut ställer den oundvikliga frågan till tränaren Miss G., när de egentligen skall få tävla mot ett annat lag från en annan skola
och bemöts av tystnad. "Hur många lag har ni mött egentligen"? Svaret från Di (den enda av flickorna som verkligen förstått den verkliga situationen
för dem på ön) är:
inget. Implikationerna av det svaret är oroande.

Första ggn jag såg Cracks var i februari 2012 och nu i juni 2015 såg jag om den på Blu-ray och kanske är det förutom Eva Greens plågade G. och Juno Temple's
Diana ändå mest det visuella som dröjer sig kvar efter filmen. Vilket får en att tänka på en annan visuellt imponerande filmdebut, nämligen The Duellists från 1977 av
Jordan Scott's far Ridley. Denna blu-ray utgåva av Cracks föräras härmed med en plats i min filmhylla.
widescreen 1.85:1,DTS HD master audio 5.1 eller LPCM stereo engelskt tal med engelsk textning som tillval. Extra: intervju med Jordan Scott (5 min), intervju
Juno Temple och Mria Valverde (6 min), intervju Eva Green (2 min 30 sek), trailer


Back