Originaltitel: Gli occhi freddi della paura/Internationell titel: Cold Eyes of Fear/Desperate Moments

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz - är detta den tristaste giallo som gjorts ? Is this the worst Giallo ever made ?

Enzo G. Castellari var (såvitt jag vet) lite av en mästare på att göra snärtigt effektiva actionscener i italienska C-filmer med noll budget, och
inte då minst hans erkända förmåga att använda sig av miniatyrer på ett förbluffande trovärdigt sätt (t ex flygplansscenen i The Heroin Busters,
1977) och har ett kultrykte om sig som en av mångsysslarna från den gyllene italienska filmeran.
Här ger han sig istället utan rädsla och ambitiöst på att försöka göra en psykologisk kriminalthriller av kammarkaraktär om ett gisslantagande
och ett hämndmotiv. En film som kräver stringent regi och bra skådespelare. Lyckas han? Om det vore så väl men tyvärr, nej, nej, nej.....
Illa regisserat och skrivet av Castellari och bleka skådisar inkl. Fernando Rey, även om Gianni Garko (Giovanni "Sartana" Garcovich) och
Giovanna Ralli är OK. Musiken av Ennio Morricone är cool dock och nog det bästa med filmen. Castellari tog sig nog vatten över huvudet här
i denna italiensk-spanska co-produktion.

Castellari skojar med oss i början då då filmen börjar med en scen där en vacker blond kvinna (Karin Schubert, senare i karriären porraktris)
hotas av en svartklädd man med stilettkniv, men detta förväntade giallomord är i själva verket en sexakt på en nattklubb någonstans i London.
Playboyadvokaten Peter (Garko) har tagit med sig en skön italienska (Ralli) hem till sin onkel (Fernando Rey), den höge domarens, flotta gods
för att vänslas lite, men överraskas ist. av en beväpnad man (Julián Mateos) som tar de båda som gisslan. Det är oklart varför och vad han eg.
vill, men när sen en äldre kumpan (Frank Wolff) ansluter verkar motivet vara något som skett lång tillbaka i tiden och drivas av hämnd.
widescreen 1.85:1 mono engelskt tal, trailer, några stillbilder och trötta redemption trash trailrar

Back