UK Blu-ray Booklet

(nedanstående text skriven 2015-05-04) Med vändbart fodral och är den första blu-ray utgåvan av filmen

Detta var inte Pam Grier's första film då hon hade skymtat förbi i Russ Meyer's Beyond the Valley of the Dolls och varit med i några
WIP rullar inspelade på Filippinerna, men detta var den stora genombrottsfilmen för henne och idag den troligen största kultfilmen med
en kvinnlig Blaxploitation hjältinna i huvudrollen, endast med konkurrens av hennes egna Foxy Brown från året efter.
Vad som slår en (eller snarare mig) idag när jag ser om filmen för 1a gg på en 10 år, nu på Arrow's fina Blu-ray utgåva och förra gg på
MGM's DVD-utgåva, är 1. Pam Grier - hennes karisma i rollen, hennes skönhet och sexighet (med en helt osannolik figur) och
2. Det sinnessjukt coola soundtracket av Roy Ayers ... "Coffy is the color ... of your skin" och där han bränner av ett underbart
vibrafon-solo mot slutet av den fulla låten från soundtracket. Lyssna på Youtube!
Mannen/legenden kommer ju att spela här i Stockholm på jazzklubben Fasching i sommar den 28-29 juli, och även om jag sannerligen
inte är ngn jazz- funk - modern R&B - hip hop whatever kännare så hade det ju varit kul att se honom Live. Hjälper det om man vrålar
"Play Coffy" under hela konserten eller blir man nedhyssjad av den "riktiga" publiken ? Finns det ens biljetter ?

AIP, American International Pictures, var en lågbudget studio som producerade mycken B-film som idag väl kallas för Grindhouse-
resp. Blaxploitation-film och Jack Hill fick bara 18 dagar på sig att spela in filmen. Hill klagar i kommentarspåret att de var så snåla med
slantarna att han inte fick göra post-production arbete som klippning eller ens möta klipparen, eller för den delen se den färdiga filmen.
Inte heller fick han träffa den som skulle komponera soundtracket, Roy Ayers, men det utföll ju väl, mycket väl då soundtracket blev en
absolut klassiker. Det hade varit cool om ST hade följt med Arrow's utgåva men troligen omöjligt pga rättighetsskäl.

Filmen börjar med att Coffy förför en knarkboss och sen skjuter huvudet av honom med ett hagelgevär och tar livet av hans underhuggare
med en överdos heroin. Hon heter eg. Coffin och är sjuksköterska och anledningen till att hon ensam försöker utplåna LA's knarksyndikat
är att hennes lillasyster LuBelle blivit drogberoende vid 11 års ålder och hon även har en bror och en storasyster som drogar.
Tja, där har vi handlingen i denna film - Female Revenge Crime Action men med afroamerikanska skådisar i de flesta huvudrollerna,
förutom då Jack Hill's favorit Sid Haig förstås och storartad som vanligt, och med vita bad guys, som gör att den benämns Blaxploitation.

Vi har Booker Bradshaw som Coffy's slickade politiker-pojkvän Brunswick, en senatorsaspirant som talar om förtryck och The Man,
men i hemlighet umgås med vita knarkgangsters och sätter på vita kvinnor - kommer Coffy att komma på honom?
Vi har hallicken och smågangstern King George (utmärkt Robert Doqui) vars för tidiga död är filmens mest chockerande och faktiskt var
mycket obehaglig att tvingas se, yuck, och som Hill säger i kommentarspåret extra plågsam då Doqui's rollfigur hade en naiv vänlighet.
Här finns också gangsterbossen Vitroni (Alan Arbus) och hans sadistiske torped Omar (Sid Haig). Sid Haig är som alltid storartad och
sprakar av karisma även om han i denna film är en Nasty Bad Guy. William Carter spelar en polis som Coffy bara vill vara vän med
och så har vi förstås en samling med ruttna Honkies - korrumperade poliser och rasistiska underhuggare.

Widescreen 1.85:1, mono engelskt tal med engelsk textning. Kommentarspår med Jack Hill, A Taste of Coffy - intervju med Jack Hill
(19 min), Pam Grier: The Baddest Chick in Town - intervju med Pam Grier (17 min, insp. 2015), Blaxploitation: An Overview av Mikael
J. Koven (med bra information, en bakgrund och sammanfattning av genren, 29 min), theatrical trailer, image gallery, en booklet med text
och bilder samt med ett vändbart fodral

......................................................................................................................

Pam Grier's "återkomst" i Jackie Brown och Rum Punch (en utvikning)

Coffy är nog min favoritfilm med Pam Grier ihop med hennes gloriösa återkomst i Quentin Tarantino's fina Jackie Brown 1997.
Återkomst och återkomst, hon hade hela tiden varit verksam i B-filmer men här blev det en A film. QT är inte en av mina favoriter
bland regissörer även om han onekligen har en egen stil, det tar inte någon längre stund förrän man inser att man ser på en film som är
regisserad eller skriven av Tarantino. Men, i Jackie Brown lägger han band på sig och gör en seriös och välgjord filmatisering ganska
tätt efter kriminalmästaren Elmore Leonard's roman, även om Melanie's roll i filmen (Bridget Fonda) tonats ner jmf med i boken där
hon är den brutalaste i Ordell's (Samuel L. Jackson) gäng.

Pocketutgåva av Elmore Leonard's vansinnigt underhållande kriminalskröna från 1992 om Jackie
Burke's (Pam Grier) plan att blåsa Ordell Robbi'e på hans undanstoppade stålar. Filmen har QT's patenterade film-dialog MEN denna
Tarantino's särprägel skulle kunna vara kalkerad på Elmore Leonard's användning av dialog i sina romaner, där snacket mellan diverse
småbrottslingar och kufar är den stora behållningen och inte intrigerna.
Det är med andra ord inte så konstigt att Leonard är QT's favoritförfattare och Tarantino gör Leonard all heder med denna fantastiska
filmatisering av mästaren. Vissa tycker att filmen släpar sig fram, men jag tycker att den är QT's mest seriösa och bästa film och Pam
Grier är utmärkt i rollen som hon har förnuftet att spela på ett nedtonat sätt. En hop fina skådisar omger henne i rollistan även om förstås,
Samuel L. Jackson briljerar allra mest som "stackars" Ordell Robbie som trots alla sina mordiska ansträngningar blir blåst på både sina
pengar och sitt liv. Ja, ja, han är en mördare men det är typiskt för Elmore Leonard's romaner, att skurkarna ofta är Likeable på ngt vis
och oftast skildras mer levande än the Good Guys, även om de oftast får bita i gräset mot slutet.
Radarparet Ordell Robbie och Louis (Robert De Niro) hade dykt upp tidigare i Leonard's persongalleri, i The Switch (1978) och visst
ligger Leonard's inflytande tungt över t.ex paret Travolta-Jackson i Pulp Fiction.


Back