US DVD - Pratsamma gnoan Moníca håller hov bland sina beundrare

Helt klart ingen av den mexikanske mästarens bättre filmer och det tog tydligen också 3 år innan den visades 2009. Men den
innehåller trots allt vissa ögonblick av briljans och då menar jag inte Ripstein som går på tomgång, utan det är scenografin med
sitt teatraliskt stiliserade horhus med sina irrgångar och fotots läckra vidvinklar och grälla färger som imponerar. Samt några av
skådisarna t.ex. María Barranco och Carlos Cobos som lyckas göra något av sina långa surrealistiskt klingande haranger.
Trötta horor, förgrämda och maktfullkomliga präster, filosoferande besökare och ensamhet ger en svart drama-komedi.

Amerikanska Variety sågar filmen och menar att filmen med sin färgrika "mustiga" horhusmiljö känns sådär 40 år föråldrad (ja,
typ Tivoli 1974 ungefär) och de har rätt, tyvärr, men Ripstein är en gammal man (63 år när denna film gjordes) som väl får ursäktas
av att han alltid gått sin egen väg inom mexikansk film och inte vet eller bryr sig om vad som är politiskt korrekt eller inte.
Men då gäller det helst att filmen blir bra också förstås och det blev den nog inte helt, dessvärre.

Hela handlingen tilldrar sig i och kring horhuset Royal Palace, som drivs av kinesen Mr. Chang (Samuel Gallegos) och hans hunsade
opiumrökande fru Lulu (Isabel Ruiz). Där finns en grupp män som snarare verkar vara en del av inredningen än att vara kunder och
som tycks tillbringa det mesta av sin tid på det slitna och rått-hemsökta etablissemanget, en misslyckad amatörpoet, en revolutionär,
en luffare, en kastrerad violinist, en präst och en hämndlysten hälsoskydds-inspektör.
Utanför panget demonstrerar ilskna stadsbor för att stället skall stängas allt under utslungande av rasistiska tillmälen mot kineser i allmän-
het och mot Mr. Chang i synnerhet.
Vi befinner oss i en teatraliskt stiliserad och surrealistiskt irreell Ripstein-värld, en artmovie där alla pratar mycket i långa haranger. Filmen
utspelas i 5 tablåer där handlingen ses ur de olika huvudpersonernas perspektiv: 1. Lulu, kinesiskan 2. Monica 3. De 3 musketörerna
4. 3 små steg 5. kyrkans män. Kyrkans män ja, Ripstein fyrar av sin Buñuelska kritik mot religionens män dubbelmoral och allmänna ond-
sinthet, men dert känns avslaget och oinspirerat för att vara Ripstein

De prostituerade är gamla, trötta och slitna och inget naket förekommer så någon exploitation kan man inte tala om. Mest förtjust blev jag i
den rödhåriga Moníca (fin María Barranco) mycket pratsam och olycklig över att hon fått stämpeln oturskvinna - stor utstrålning har hon.
Även Travolta, den gamla feta hälsoskyddsinspektören (Carlos Cobos) som har sitt ungkarlsrum behängt med John Travolta affischer, bär
en illasittande toupé och är kär i Mr. Changs fru är minnesvärd som en hämndlysten olycklig liten man. Dessa båda karaktärer och i viss mån
den undanglidande gestalten Lulu är minnesvärda för sin ensamhet. Den äldre bittra och hatiska prästen (Fernando Luján) vars kroppsfunktioner
(och förstånd) övergivit honom tillför också en Feel Bad gestalt till de ovan.
Baksidestexten på fodralet stämmer inte med denna 110 min version av filmen då här talas om jadeprinsessan, en mystisk prostituerad som
dyker upp och rubbar balansen på bordellen. Hon/han förekommer knappt här men spelar en ödesdiger roll i filmens slut då machismon
triumferar genom maktens redskap, prästen Ponciano (Alejandro Camacho)
OBSERVERA! widescreen och INTE fullscreen 4:3 som felaktigt angs på fodralet, spanskt tal 2.0 med engelsk textning, inget extramaterial


Back