widescreen 1.85:1, mono

En av mina absoluta Cronenberg favoriter från tiden när han var Kung, när han liksom De Palma spottade
ut den ena vrickat unika filmen efter den andra. Psykotronfilmer från hans kyliga kanadensiska miljöer med
människor på gränsen till sammanbrott och med kroppar som börjat löpa Amok i cancersvulster, rabies,
scanners-röst-kaos, Videodrome-magar eller andra typer av kroppsliga utväxter.
Parasite Murders, Rabid, Videodrome, The Fly, Scanners och så The Brood, hans troligen allra mest läskiga
horror. De där barnen är verkligen yuckiga på ett unikt sätt och all Psykoplasma-terapi avrådes.

Alla de här utflippade filmerna som Cronenberg gjorde under 1970- och första halvan av 1980 talet kom som
det verkar på ett naturligt sätt för honom och här skuggar han De Palma som under samma tid gjorde unikt
personliga filmer och skapade de särpräglade De Palma resp. Cronenberg universum som vi filmälskare
så älskar att befinna oss i. MEN, säg den lycka som varar ...
De Palma gick mainstream och Cronenberg började plötsligt få för sig att göra "viktiga" artmovies och visa
att han skulle bli en "stor" regissör och som ett brev på posten så började han förstås att suga. Grejen var ju den
att både De Palma och Cronenberg redan var stora regissörer (kanske inte hos de flesta s.k. filmkritiker men iaf
hos genreälskarna och cineasterna, som ju ändå är de som räknas) och paradoxalt så var de båda inte längre
några "stora" regissörer.
När sen Cronenberg försökte sig på att bli bisarr igen, så var det försent och det blev aldrig som förr igen.
Han hittade aldrig tillbaka till sin tidiga genialitet och unikt personliga stil (Ungefär som en vilsen och trött Argento
aldrig hittat tillbaka till sin stil mellan 1969-1987).

Back