Cornell Woolrich (Cornell George Hopley-Woolrich) 1903-1968, är min favorit bland kriminalförfattarna, ofta både melodramatisk
och plågad har väl ingen bättre skildrat färgen svart - Noir i litteraturen. Den svenske deckarexperten Jan Broberg ser honom som
thrillergenrens store romantiker, endast jämförbar med Edgar Allan Poe, och hans levnadstecknare Francis M. Nevins kallar honom
för "The Poet of the Shadows - Mörkrets poet".
Lite av en författarnas författare och en genregigant redan under sin livstid, har han sedermera blivit den troligen mest filmade av alla
1930-1940-talets Pulp Fiction-epoks författare. Bland filmatiseringar kan nämnas (i urval):
The Leopard Man (Jaques Torneur 1943), Phantom Lady (Robert Siodmak 1944), Deadline at Dawn, The Black Angel och The
Chase (1946), Fear in the Night och Night Has a Thousand Eyes (1948), The Window (1949), Rear Window (Alfred Hitchcock,1954),
The Bride Wore Black och Mississippi Mermaid (Francois Truffaut, 1968-69), Seven Blood Stained Orchids (Umberto Lenzi 1972).

The Bride Wore Black (1940, US Ballantine pocketutgåva 1984 ovan, och svensk pocket från Gebers 1964, först utgiven 1948 Gebers)
bygger på ett effektivt hämndmotiv där en iskall mördare metodiskt och med en kameolonts förmåga att smälta in i olika omgivningar betar
av sina offer. Vad är hämndmotivet och skall polisen kunna hitta sambandet mellan morden bakåt i tiden? Woolrich vände på motivet i
Rendezvous in Black, där en man istället för en kvinna är hämnaren.

Boken inledde svarta serien och följdes av Black Curtain, Black Alibi, The Black Angel, The Black Path of Fear, och Rendezvous in Black

La Mariée était en noir är en bra filmversion från 1968 av Francois Truffaut (som älskade Woolrich, och året efter filmatiserade även hans
bisarra "Waltz into Darkness", kanske min aboluta favorit av alla hans många böcker och noveller, som "Sirenen från Mississippi"). Alltid
magnifika Jeanne Moreau är den hämnande änkan Julie Kohler som ger sig på en grupp av män och plockar dem en efter en.Mr Bliss, Mr
Coral, Mr Morene, Mr Delvaux och Mr Fergus, kommer någon av dem att klara sig? Filmen är ju ifrån 68 så den har ju förstås inte den där
"egentliga" unika Film Noir känslan som fanns på 40- och 50-talet och som så väl passade Woolrich mörka och romantiska poesi, men är helt
OK ändå. Truffaut ändrar lite såvitt avser hämndmotivet och skippar Woolrich twist på slutet, eller snarare
vänder på den egentligen


Back