Populära blockbusters och masala

Observera att de största Mainstream succéerna och/eller filmer gjorda med de största budgetarna (100 crore typ) INTE är inriktade mot
den "sofistikerade" storstadspubliken utan mot den stora massan i de ngt mindre städerna och på landsbygden och därav Masala
inriktningen på dessa filmer. ALLA skall förstå budskapet, om det nu finns ett sådant, och därför den frustrerande känslan av att man
ser en film inriktad mot mentala 5-åringar. Men en fet Masala utan budskap och bara med underhållning kan vara mycket underhållande

The Masala Style

Bollywood, hindifilmens centrum beläget i indiens ekonomiska hjärta Mumbai, är mest känt för sina blockbusters med romantik, drama
och action. Förr oftast allt på en gång i en salig blandning i den s.k. masala-stilen och ofta med vilt stirrande och överagerande skådisar.
MEN, grejen är ju att detta på ngt underligt sätt faktiskt fungerar utmärkt ändå, i en helt egen unikt indisk "hyperfiktiv" stil som ofta förenas
med visuell skönhet, vilket inte bara fotot utan också världens vackraste skådespelare bidrar till, med fina sång och/eller dansnummer
som är gjorda med en obändlig och livsbejakande energi och glädje.

Även om just dessa sång- dansnummer slagit an hos en del i väst och inspirerat s.k. Bollywood-dans (som ju är störtskön) så är det nog
också dessa inslag som också stoppar det stora genomslaget för Bollywoodfilmen hos den breda Hollywoodifierade massan av västerländska
filmtittare. Dessa tittare klarar det inte helt enkelt, ungefär som att nutida ungdomar inte klarar av att se på en svartvit film. För mig fungerar
dessa inslag som en sorts drömscener med musik, en avspegling av huvudpersonens/personernas sinnestillstånd för tillfället, ofta romantiska
tankar förstås och det som utspelar sig i musiknumren påverkar inte alls själva handlingen i filmen. Egentligen ingen större skillnad mot de
Hollywoodfilmer som ibland har passager med musikvideos de också (fast utan dans).

Bollywood-skådisarna

Observera att bollywoodfilmen under det 1a årtiondet av 2000-talet har börjat att genomgå en förändring och att nutida romantiska blockbusters
allt mer sällan har den gamla masala-agerande stilen (som t. ex förr vilt stirrande hjältar som en Salman Khan eller en mustaschprydd Jackie Shroff)
utan istället har inte bara bildsköna utan också väl agerande hjältar som t.ex en Emraan Hashmi eller en Aamir Khan. Undantag finns i Bollywood
som annorledes förstås, med obegåvade popstjärnor, silikonade fotomodeller eller odiösa kändisbarn. I det senare fallet problemet med de s.k.
Klanerna, filmfamiljerna där ofta nepotism gör att de utomstående mer begåvade skådespelarna får kämpa extra hårt för att få in foten i industrin.

Asin Thottumkal

Aktriserna, hjältinnorna, blir också allt bättre - tror jag. Liksom all filmindustri jorden runt sen urminnes tid (så länge filmen funnits) går huvudrollerna
i feta blockbusterfilmer oftast till skönheter, ex-modeller och skönhetsdrottningar, medan de riktiga aktriserna, karaktärsskådisarna, får biroller eller
får agera i smala artmovies. That's Life, det är vad publiken vill ha och här är det ingen skillnad på 1920-talets stumfilmspublik eller på 2010-talets
facebook-twittrande dokusåpa-tittande biopublik, den vill se vackra glamorösa ansikten på bioduken och på en slickad fantasivärld långt från den
egna gråa vardagen. Men en skicklig regissör med en vision kan naturligtvis få ut något äkta även av en vacker aktris och filmen är inte heller teater
utan en visuell konstart. Bollywood har ju också en tradition av att lyckas slussa in skönhetsdrottningar i filmindustrin och några Miss World- och
Miss Universum'ar har blivit inte bara älskade stjärnor som kan dansa skickligt utan har också blivit fina aktriser. Snacka om multibegåvningar, kanske
sitter det i generna, Bollywood-genen?

Jag fullkomligt älskar de indiska skådisarna i de allra flesta fall, men undviker ibland vissa filmer med särskilt obegåvade kändis-barn eller gamla över-
agerande masalastjärnor. Jag tycker om inte bara de största mainstream-stjärnorna som Aamir Khan, Ajay Devgan, Priyanka Chopra, Deepika Padukone,
Kangana Ranaut utan kanske framför allt karaktärsskådisarna, dvs de "riktiga" stjärnorna som de fantastiska Kay Kay Menon, Naseeruddin Shah, Nana
Patekar, Nawazuddin Siddiqui, Boman Irani, Deepak Dobriyal, Irrfan Khan, Om Puri, Vidya Balan, Mahie Gill, Konkona Shen Sharma, Minissha Lamba

Genrer (förutom romantiska draman och rom com's)

Bollywood Horror

Men indisk film är ju inte bara dessa romantiska filmer med drama och/eller action, man gör ju också artmovie-indies riktad till en liten "sofistikerad" (stor-
stads) publik och till indier i exil samt västerlänningar/filmfestivaler (en gammal indisk och bengalisk mästare är ju t.ex Satyajit Ray som jämförs med
Bergman och Kurosawa i mästardignitet).

Man gör action- och horrorfilmer, och tyvärr då oftast inte riktigt av Hollywood/Hong Kong resp. t.ex. Japan-klass än. Men, en dålig indisk actionfilm
med en Akshay Kumar eller en gympumpad Hrithik Roshan är oftast underhållande ändå pga de agerandes personliga charm, kul musiknummer och det
allmänt trashigt goda humöret som är svår att motstå.
Indisk horror är ett sorgebarn som också MYCKET sällan är bra på "riktigt" utan oftast blir det trashigt och möjligen underhållande på ett oavsiktligt
kalkonfilms-vis (vilket förstås har sin charm det också för en B-filmsälskare).

Komedier gör man med stor förkärlek och då ofta rena buskisar, och man gör det i allmänhet mycket bra. Flesta bollywood-skådisar verkar ha en genuin
ådra av komisk tajming och bl.a kan en stor skådis som Kay Kay Menon i den ena filmen ses i ett kritikerhyllat ödesmättat drama och den andra i en tramsig
buskiskomedi, där han är riktigt kul (Sankat City t.ex).

Bollywood Film Noir - I Love It

En annan genre som Bollywood gärna gör och dessutom nästan alltid gör både mycket bra och underhållande snärtigt är kriminal-thrillern, och detta om
det så är en A-studio eller B-studio produktion. Bollywood Neo-Noir, jag älskar den. Ofta är det en bollyversion av en Hollywood- eller ngn fransk film och,
nästan alltid, tycker jag, blir bollywoodversionen minst lika bra om inte mer underhållande rentav. Här tillhör jag säkert minoriteten då genren inte alls har lika
hög status ens i Indien jmf. med de påkostade romantiska blockbuster-filmerna.
På diverse bollywood diskussionsforum på nätet världen runt diskuteras också nästan, gäääsp, Zzzzz, bara de stora utslätade mainstream filmerna och sällan
en snärtigt störtskön kriminal-B-filmsstänkare (läs mer under länken Indisk kultfilm - existerar den?).

Varför är jag då så förtjust i genren? Jag älskar amerikansk Film Noir från 1940- och 50-talet och Bollywood Crime-film har ofta en skön Film Noir känsla.
Skådisarna verkar dessutom gilla genren och tar itu med rollerna med liv och lust och entusiasmen smittar av sig på filmremsan. Femme Fatales då ?
Herregud, finns det några aktriser som lämpar sig bättre än de indiska att gestalta dessa starka och farliga kvinnoroller? Bollywood har ju världens i särklass
vackraste aktriser och när de ger sig hän och släpper loss blir det garanterat stor underhållning, som Bipasha Basu i Raaz, Urmila i Pyaar Tune Kya Kiya,
Konkona Sen Sharma i Ek Thi Daayan eller varför inte Neetu Chandra i trashsköna B-rullen Apartment. Hollywoodaktriser, släng er i väggen!

Bollywoods Nya Våg

Anurag Kashyap

En ny filmvåg har skakat om Bollywood på senare år, en våg av yngre talanger som sökt sig bort från masalafilmens konventioner utan att för den delen göra
renodlade artmovies (vilka ju alltid gjorts - se ovan). Man skippar dansen och låter musiken infogas i handlingen, man satsar på spännande och kontroversiella
manus och man skippar helt masalafilmens vilt stirrande överagerande stil. Man söker kanske någon sorts filmisk äkthet likt t.ex 1960-talets franska nya våg.

När startade det? Vet inte, men kanske 1998 med Ram Gopal Varmas kriminalmästerverk Satya och mannen som skrev det geniala manuset hette Anurag Kashyap,
en person som nu står i spetsen för omvälvningen av bollywoodfilmen med filmer som Dev D. och Gulaal. Med sig har han lockat en äldre regissör som Vishal
Bhardwaj och duon Raj Nidimoru/Krishna DK. Även om dessa också skulle slukas av studiesystemet och bli tama så är stenen ändå satt i rullning och indiefilm-
skapandet är här för att stanna. Läs mer t.ex. på Gulaal-sidan, Kashyap's enormt intressanta politiska crime drama från 2009.
Även Netflix har uppmärksammat Den Indiska Nya Vågen och har producerat den briljanta TV serien "Sacred Games" (se mer på Bollywood sida 1).