US DVD

(nedanstående text skriven 2015-04-23)

En glad överraskning detta. En Slasher som trots att den är indie och lågbudget ändå lyckas göra något eget och spännande
udda av genrens givna premisser. Det börjar lite stelt och yxigt men snart är man helt inne i filmen och icke-skådisarna, bl.a
en av filmens regissörer är helt OK. Mycket bra och helt klart en av de bästa horrors jag sett senaste året.
Det är ju bland de amerikanska indieregissörerna de spännande talangerna kommer fram med fräscha och vilda idéer och
inte minst så inom indiehorrorn. Jag älskar att se dessa filmmakare innan de snappats upp av Skitfabriken och grundligt fuckats
upp av de rätlinjiga och själsligt döda producenterna som effektivt verkar kunna ta kål på varje originell idé i en film.
Glöm ogräsbekämpningsmedel, det är bara att skicka ut en slickad Hollywoodproducent i 2000 dollarskostym i trädgården
och låta honom ge direktiv till maskrosorna så har dem snart skrumpnat ihop och gett upp livet.
För att inte tala om alla uppblåsta pompösa s.k. stjärnskådisar med gager som ett mindre afrikanskt lands BNP som stinker ner
filmduken med sin självupptagna "Jag är en stor skådis" attityd. Urrk.

Än så länge kan man ju köpa dessa filmer på DVD och ev. Blu-ray men snart lär de bara kunna ses på streaming instant video
och då kommer troligen bara filmälskare i Nordamerika kunna se filmerna, när man som europe idag INTE har tillgång till t.ex
Amazon USA's enorma smörgåsbord. Vi sitter där med ansikten som fiollådor och kan bara se på genomruttna utbud här.
Det kan vara en oerhört frustrerande framtid som väntar oss som inte bara vill se på mainstreamfilm utan t.ex på USA indiehorror.

Nåja, efter detta patenterade utfall åter till filmen Billy Club.
I början av filmen ser vi någon som kanske inte är en så sjyst person förbereda ett baseboll slagträ med islagna spikar och ett
knivblad. Sen ser vi ett fyllo i en gränd attackeras av denne långsamgående slashermördare i slagmans-utstyrsel. Fyllot springer
och mördaren sniglar sig fram, men vad offret inte vet är att tiden är relativ i skräckfilmer så hans flykt är gagnlös, mördaren är
ändå snart ifatt. Hur denna skräckfilms-paradox går till kan kanske en forskare i experimentell kvantfysik förklara ?

Two Rivers, Wisconsin 1996: Fyra vänner i 25-27 års åldern ses igen, kvinnliga bartendern Alison (Erin Hammond), Danny
(Max Williamson), Kyle (Nick Sommer, regissören m.m.) och Bobby (Marshall Caswell) och de dricker några öl och spelar
lite baseboll ihop precis som när de var små och spelade i knattelaget Blue Birds. Snart är det 15-årsminnet av katastrofen,
dagen då unge Billy Hoskins brutalt mördade 2 av sina lagkamrater och sin tränare och hamnade på sinnessjukhus.
Nu börjar dödsfallen radas upp igen och alla offren spelade en gång i Blue Birds. Har möjligen Billy rymt från sjukhuset ?
Ungefär som i gamla Graduation Day där mördaren betar av ett Track Team lag och sen stryker ansiktena på lagfotot. Inget
originellt där med andra ord, men däremot i den psykologiska lösningen och i samspelet mellan de 4 vännerna, och i den
originella trippsekvensen.

De 4 var alla med i laget en gång och deltog i den händelse som troligen orsakat alla dödsfallen. De ser sin gamla tränares
grav uppgrävd och liket vara bortplockat och undrar över en beväpnad man som följer efter dem, blir allt paranoidare.
Är det Billy som mördar Blue Birds spelarna och var är han någonstans?
En udda och ganska originell slasher i viss retrostil då den utspelas 1996, som också är både atmosfärisk och välspelad
efter en kanske lite tveksam start. Underbart! Jag gillar grabbarna som gjort denna film, tack skall ni ha för en skön stund.
Höll nästan på att glömma att nämna att det var bra Gore också, så var det sagt.

Widescreen, engelskt tal 5.1 eller 2.0. Extramaterial: Kommentarspår med Drew Rosas och Nick Sommer, deleted scenes
(14 min), trailrar för diverse andra indie horrors


Back